Antag att vi vill bygga en stark folklig rörelse kring avgörande politiska frågor. Det är inget djärvt antagande, men hur gör vi? Väcker opinion med långa och välskrivna debattinlägg i de stora tidningarna och viktigaste tidskrifterna? Grundar föreningar med stadgar, protokoll och årsmöten? Bygger ett löst sammanhållet men snabbt reagerande nätverk? Ger oss in på universiteten för att skapa kritisk diskussion och sprida viktigt vetande i samhällsvetenskapliga seminarier och tidskrifter? Börjar skriva blogg på nätet?

Alla dessa frågor handlar om vad som ibland kallas offentligheten - temat för detta Clarténummer. I offentligheten tar rådande åsikter och ståndpunkter form, där stöter klassintressena samman i öppet formulerade meningsmotsättningar.

I dag kan det se ut som om offentligheten både begränsas och splittras upp. Det mörka perspektivet ter sig så här:

De stora tidningarna och viktiga tidskrifterna finns inte riktigt längre. Journalistiken industrialiseras, och tabloidiserade morgontidningar kan ge plats för syndikerade krönikörer, liksom för regeringskansliets och de stora intresseorganisationernas viktigaste utspel. Men ryms riktiga debatter med långa inlägg från fristående skribenter? Seriösa tidskrifter sjunker i upplaga och ser sig tvingade till rumsrenhet för att överleva. Bråket kring Ordfront Magasin för ett år sedan handlade i mycket om utrymmet för en fri diskussion i en stor vänstertidskrift. Rumsrenheten segrade. (Staffan Dahllöfs och Camilla Fultons artiklar tar upp ämnet.)

Inte heller tar livskraftiga och stabila folkrörelser plats i offentligheten. Nog finns det frivilligorganisationer: Läkare utan gränser, Amnesty, Greenpeace, Ship to Bosnia etc. Kanske har vi 30000 sådana internationellt verksamma NGO-er, non governemental organizations, som de kallas. Men deras icke-statlighet är ofta skenbar. Bidragsberoendet är stort, de är både rekryteringsbas och reträttplats för regeringstjänstemän och har inte sällan till uppgift att pröva nya politiska projekt innan statsmakterna går in på allvar. NGOer kan bli nya utskott på den lösligare statsmakt där de politiska partiernas roll reduceras; i den sönderfallande partistaten lämnar de sina klassbaser, gör sig av med medlemmarna och litar till medieutspel och kampanjkonsulter (se Anders Björnssons artikel). Inte heller universitetsfolket framträder som självständiga röster i en politisk offentlighet; antingen blir de beställningsforskare åt stat och marknad eller tar de sin tillflykt till en internationell akademisk diskussionsgemenskap; nog så intressant men utan öppningar för menige man (läs Olle Josephsons artikel).

Men nätet och nätverken? Ja, nätet ger oss fler informationsmöjligheter än någonsin, men når de offentligheten, de samhälleliga striderna om rätt och fel? Många bloggar och mejllistor är redskap för självbekräftande subkulturer - man mejlar med likasinnade och slipper ge sig ut i öppen åsiktskamp. Nätverken kan gå sönder lika lätt som spindelväv när det bli dags att organisera sig långsiktigt (se Karin Hedbrants och Knut Carlqvists bidrag).

Det kan låta som det var bättre förr. Det är en felsyn. Visst fanns det flera tidningar med grundliga artiklar för femtio år sedan, men därmed inte sagt att fler olikartade åsikter fick komma till tals. Dagens Nyheters öppenhet under några Lagercrantzår kring 1970 är snarast ett ärofullt undantagstillstånd. De stora svenska folkrörelserna var sedan demokratins genombrott kring 1920 nära lierade med statsmakterna och ofta beroende av dem, inte minst ekonomiskt. De var hierarkiskt styrda, och folket i toppen vandrade gärna fram och tillbaka mellan de offentliga uppdragen. 1970-talets Vietnamrörelse, miljörörelse eller kvinnorörelse kan också de ses som undantag. Och universitetsprofessorernas starka position byggde i mycket på auktoritetstro.

De flesta av oss tänker bättre och vet mera själva än någonsin. Nätet används till mycket skräp, men har också betytt åtskilligt för exempelvis Irakopinion eller franskt EU-nej.

Frågan om en splittrad och begränsad offentlighet avgörs inte av partier hit, kultursidor dit, nätverk här och bloggar där. Att somligt såg bättre ut på 1970-talet berodde inte på medielandskapet, utan på framgångsrik befrielsekamp i tredje världen, strejkande arbetare och kollektiv organisering.

Därför finns ingen anledning att vara nostalgisk, däremot att ta lärdom. Mobilisering och organisering underifrån är enda vägen att göra sig gällande i offentligheten. Metoderna, organisationsformerna och kanalerna förändras, och de behöver analyseras och diskuteras - som i detta clarténummer. Men de avgör inte. Både stadgar och bloggar behövs om breda folkliga skikt ska formera till kamp för gemensamma intressen.