Ukraina-förenklad rapportering

Ukrainarapporteringen är entydig: en demokrat av västerländsk modell, stödd av folket, står mot en gammal öststatsfifflare. Så enkelt är det inte.

I en artikel i Spectator 5 november rapporterar John Laughland: "En regnig måndagsmorgon i Kiev mötte jag några unga Jusjtjenkoanhängare, knarkande skinnskallar från Lvov. De var medlemmar i en väststödd ungdomsorganisation, Pora, och också i Ukrainas Nationella Självförsvar, en halvmilitär rörelse, vars medlemmar gärna poserar framför kameran med gevär, hjälmar och något slags uniform. Om sådana stollar vore politiskt aktiva någon annanstans än i Ukraina eller Baltikum, skulle amerikanska och brittiska medier ögonblickligen ryta till; men i före detta sovjetrepubliker betraktas denna skrävelnationalism som antirysk och därmed demokratisk."

Det är lätt att hitta antisemitiska inslag i den nationella retoriken kring Jusjtjenko, liksom en allmän minoritetsfientlighet. Janukovitj har däremot föreslagit att ryska, modersmål för minst 20 procent av Ukrainas 50 miljoner invånare, ska bli andra officiella språk. NGO-organisationerna kring Jusjtjenko har ofta nära västkontakter och kan rapportera på god engelska om Janukovitj valfusk; ryska valobservatörers rapporter på ryska om Jusjtjenko-fusk får vi inte reda på i väst. Jusjtjenko vill ansluta Ukraina till Nato, det vill inte Janukovitj.

Det finns all skäl att stödja kraven på demokratiska val och respekt för valresultat i Ukraina. Men vad vi ser nu är inte slutuppgörelsen mellan gott och ont. Snarare är det ännu en balkanisering, framdriven av starka västintressen, med rivaliteten mellan Janukovitj och Jusjtjenko som främsta redskap.


En slant för en arbetslös

Tysklands socialdemokratiska gröna regering planerar inom ramen för det så kallade Hartz-IV-programmet inte bara en rad drastiska nedskärningar av a-kassa, socialhjälp m.m. Man avser också att införa s.k. 1-euro jobb, d.v.s. helt okvalificerade arbeten som ger 1 euro i timmen i lön, som inte skall ersätta befintliga arbeten (sic!) och som upp till en viss gräns är skattefria (för både löntagare och kapitalist). Förslagets mönstergilla sociala patos och föredömliga ekonomiska medkänsla har föranlett följande utkast till lagstiftning:

Minsta-lön-lagen

Inom ramen för regeringens omsorgsuppdrag för den tyska ekonomin avser den, som namnet antyder, att garantera att det måste minst löna sig för företagen att anställa arbetskraft. Därför gäller fr.o.m. i dag följande:

1. Minsta-lön innebär en garanti för att det under en övergångstid för sysselsatta i löntagarställning åtminstone skall betalas en viss lön.

2. Minsta-lönen får ej överskrida 1 euro per arbetad timma. Därmed överstiger den fortfarande avsevärt portot för standardbrev.

3. Alla ytterligare förordningar som reglerar detta område faller framgent under posttarifförordningen. Lönen kan med omedelbar verkan bestridas ur portokassan och är således i sin helhet avdragsgill.

4. Ofrankerade arbetslösa skall vid vite av straffporto vägras arbetsillstånd.

5. Efter övergångstiden betalas avgiften (dvs. minsta-lönen) av mottagaren (dvs. den sysselsatta).

Källa: Deutscher Einhei(t)Z -Textdienst (10/04)

Vågar man föreslå att SAP och Hans Karlsson tittar närmare på den tyska uppfinningsrikedomen?


Humanismens striptease

I novembernumret av Ordfront Magasin lanseras Albert Camus artikel "Varken offer eller bödlar" som ett program för vår tid. Leif Ericsson kommenterar: "Det är en uppgörelse som är synsk. Till skillnad från Camus känner vi historiens förlopp under det halvsekel som följde på andra världskriget." Och så räknar han upp: Sovjet, Kina, Pol Pot, USA, sionism och islamism. "Mordiska ideologier skördar offer varje dag. // Albert Camus slutsats var: Antingen väljer du att själv bli offer eller bödel - eller att vara ingetdera."

Ett lätt val, eller hur? Komplikationerna inställer sig först när man inser att Ericssons genomgång av historien har vissa luckor. Befrielsekampen i Algeriet, till exempel. Som Camus inte stödde. Den var ju så våldsam. Full av offer och bödlar. Och när argumenten inte räckte gömde han sig bakom bilden av sin fattiga, analfabetiska mamma. Vem kunde begära att han skulle gå emot hennes intresse av att fortsätta bebo ett franskt Algeriet? Ställd inför den antikoloniala befrielsekampen avslöjade den västerländska humanismen sitt sanna ansikte. Sartre, som trots upprepade trakasserier och hot aldrig sviktade i sitt stöd till den algeriska befrielsekampen, sammanfattade:

"Först nödgas vi bevittna detta oväntade skådespel: den västerländska humanismens striptease. Där är den nu, naken och inte trevlig att titta på. Den var bara en lögnaktig ideologi, ett charmant rättfärdigande av vår utplundring. Dess affekterade känslor och förkonstling innebar en borgen för våra aggressioner. Icke-vålds-anhängarna håller god min, de är varken offer eller bödlar! Allvarligt talat, hur är det egentligen? Om ni inte är offer när er folkvalda regering eller den armé där era unga bröder tjänat har genomfört en folkutrotning utan tvekan eller samvetsförebråelser, då är ni otvivelaktigt bödlar. Och om ni väljer att vara offer, att riskera ett par dagars fängelse, då väljer ni bara att dra er ur spelet. Men det går inte, ni måste stanna ända till slutet. Försök att äntligen förstå sammanhangen! Om våldet varit något nytt, om varken exploatering eller förtryck tidigare existerat på jorden, kanske icke-våld hade kunnat försona de tvistande. Men om hela regimen, inklusive era icke-våldsidéer, bestäms av ett tusenårigt förtryck kan er passivitet inte förändra det faktum att ni tillhör förtryckarna." (Ur förordet till Frantz Fanon, Jordens fördömda).

Vilka nutida konflikter är det Leif Ericsson tänker på, när han lyfter fram Camus artikel som rättesnöre? Irak?


Bästa Leni Björklund

Sverige har allt att vinna på att tillåta en utökad utländsk militär test- och övningsverksamhet i Sverige, hävdas i regeringens pressmeddelande om utredningen Snö, mörker och kyla (SOU 2004:77).

Vi i Kvinnor för fred delar inte den uppfattningen. Sverige har litet att vinna men mycket att förlora. Försöksverksamheten kan möjligen ge viss ekonomisk vinst i form av hyra för övningsmarken och arbetstillfällen. Men förlusterna i form av minskat förtroende för våra konfliktförebyggande och humanitära insatser kan bli stora.

Utredningen bygger på föreställningen att krig är vägen till fred och att således en utveckling av vapen och krigsstrategier är önskvärd eftersom krig därmed blir effektivare.

Vi anser inte att freden kan bombas fram. De senaste 30-40 årens försök att lösa mellanstatliga konflikter med vapenmakt visar de förödande verkningarna av krigshandlingar. Infrastrukturer bombas sönder, bostadskvarter förintas med oräkneligt antal civila offer och långvariga sanitära problem för de överlevande. Miljökatastrofer följer i krigets spår. I Irak, Vietnam och Korea finns bevisen på hur modern vapenhantering drabbat barn med livshotande sjukdomar långt efter det att själva krigshandlingarna upphört. Utredningen framställer ökat samarbete med stater inom EU som om det låg i linje med den utrikespolitik som tidigare har accepterats av medborgarna i vårt land. Det är naturligtvis missvisande. Att Sverige inleder militärt samarbete med stater som ingår i NATO, med stater som deltog i invasionen i Irak, med stater som utvecklat kärnvapen betyder ett markant brott med vår tidigare hållning till krigförande stater.

Vi i Kvinnor för fred kräver att regering och riksdag håller fast vid alliansfriheten som bas för vår utrikespolitik.

Leni Björklund, vi i Kvinnor för fred, föreslår att du säger nej till utökat militärt samarbete enlighet med förslagen i utredningen Snö, mörker och kyla. De kommer att avsevärt minska möjligheterna för Sverige att föra fredens talan i internationella sammanhang.

Vi föreslår att du i stället stödjer en utveckling av försvarets möjligheter att ge humanitärt bistånd till människor och stater som drabbats av krig eller våldsamma inrepolitiska konflikter.

Satsa inte på vapenutveckling eller miltärt samarbete med länderna inom EU för att därigenom skapa arbetstillfällen och öka tillväxten i landet. Satsa i stället på spetsteknologi inom områden som medicin och miljöteknik. En medveten satsning på utveckling inom dessa områden kan ge bättre levnadsförhållanden för miljoner av människor ut över hela världen. De kommer också att kunna ge ekonomisk vinst och många arbetstillfällen.

Med vänliga hälsningar

För Kvinnor för fred i Uppsala den 2 oktober 2004

Elsa Maria Bergström

Karin Dahl


Hurra för Horace

Var det Gert Fylking som hördes skrika "äntligen" när det meddelades att Elfriede Jelinek fått nobelpriset, så vill jag härmed instämma. Fast kanhända på en annan grundval. Jag har läst henne, long time ago. Och hon är bra.

Intressant dock att ingen (utom Horace himself, i en intervju på TV häromdan) talar om romanen De utestängda, som är hennes formellt sett enklaste och mest öppet politiska bok. Den rekommenderas om man söker en ingång till denna svårtillgängliga författare. Den har sagts handla om en metafysisk ungdomsrevolt, men är i själva verket är en uppgörelse med klassamhället, genomförd med en svetslågas intensitet.

Så här skrev jag i min anmälan i Fib/kulturfront 5/94: "När Jelinek låter de fyra ungdomarna i De utestängda diskutera Camus och sparka ner torskar i en skenbart opolitisk gemenskap, så skildrar hon ett falskt medvetande. I verkligheten drivs de av skilda krafter. Och skillnaderna är klassmässiga.

Den verkliga klyftan i boken går inte mellan generationerna, även om förtigandet av nazismen och kriget bildar den mörka bakgrunden till skeendet. Den går mellan syskonen Rainer och Anna, som för en hopplös kamp för att lyfta sig från en social lågstatusposition (halvfattig lägre medelklass med nazifierad förtryckarfar), och överklassflickan Sophie. För Rainer och Anna är tillvaron "absurd" på allvar. De är födda förlorare och de vet innerst inne om det. Deras revolt ärt verklig: desperat och, som det kommer att visa sig, till döds. Den avpolitiserade arbetargrabben Hans har inte samma ambitioner. Han nöjer sig med små förbättringar (t.ex. den fåfänga drömmen att få sätta på Sophie) och befinner sig i grunden i samklang med det rådande klassamhället och dess utveckling. Överklassflickan Sophie däremot ungdomsrevolterar. Hon leker lite med faran, i en falsk gemenskap över klassgränserna. Men hon vet att det är tillfälligt. Hon är född i rätt klass. Hon är en vinnare, hon vet det, och det präglar alla hennes handlingar i boken."

De två övriga böcker av Jelinek som översatts till svenska, Pionolärarinnan och Lust, är formellt mer komplexa och utvidgar uppgörelsen till att också omfatta könförtrycket. Läs Jelinek! Låt inte etablissemanget klippa ner henne till estetfjant.


Rättsskandal

Den friande domen mot polischefen Håkan jaldung är ett hån mot rättsäkerheten, skriver Tord Björk från Göteborgsaktionen 2001 i ett nyhetsbrev:

"Polisen ges straffrihet för alla sina våldsamma handlingar och kollektiva eller individuella ingripanden under EU-toppmötet i Göteborg medan demonstranterna som fällts har sammanlagt fått närmare 50 år i fängelse...

Befinner man sig i en lägenhet och kokar kaffe, medan en annan person i lägenheten skriver ett SMS-meddelande, som inte innehåller någon brottslig uppmaning i sig, som sedan skickas till en person, som någon timme senare hoppar och vinkar i ett demonstrationståg, där några springer iväg, och fyra timmar efter att kaffekokaren fixade fikat och SMS-meddelandet skickades, börjar bråka med polisen för att de enligt JO olagligen kollektivt frihetsberövar 650 personer, då får kaffekokaren ett års fängelse...

För demonstranterna gäller en gammal 1800-talslag om våldsamt upplopp där blotta närvaron på fel plats kan leda till straff...

För polisen gäller motsatt en modern lag som är så utformad att polisen kan göra vad som helst så länge man inte kan bevisa att de gjort det med uppsåt ... På polisstaben behöver inte kaffekokaren oroa sig för att åka i fängelse om polisen olagligen genomför kollektiva frihetsberövanden, och inte heller polischefen eller någon annan heller. Svensk polis förväntas nämligen alltid planera sina handlingar så att de inte planerar göra brottsliga ingripanden. Därför har polisen aldrig ett uppsåt att göra olagliga ingripanden ...

Hovrättens dom i målet mot polischefen Håkan Jaldung om Hvitfeldtska gymnasiet innebär att polisen ges obegränsad rätt att hindra politiska möten och opinionsyttringar i anslutning till officiella möten med hög allmän hotbild...

Godtycket sprider sig och riksdagen tittar på."


Tyst i Dagens Nyheter

Iraktribunalens session i Stockholm 13-14 november fick inte precis någon överväldigande medial bevakning. Riksorganet Dagens Nyheter teg, och tänker fortsätta med det. En insändare från Olof Kleberg, tidigare chefredaktör på liberala Västerbottens-Kuriren, om den bristande bevakningen refuserades.

På nätet, Fib-forum, har vi ändå kunnat läsa hans bedömning att det var "mer än uppseendeväckande, ja det var sorgligt, att DN inte med ett ord uppmärksammade den internationella Iraktribunalen". Kleberg exemplifierar vad DN:s läsare gick miste om: "den finska juristen Jarna Petmans klargörande analys av varför det är viktigt att hålla på folkrättens former och om veteranambassadören Sverker Åströms förgörande kritik av Sverigestystnad inför fantomregeringen i Bagdad och masslakten i Falluja, liksom hans åsikt att krigföringen strider mot Nrnberglagarna om krigsförbrytelser.

DN:s läsare fick inte ta del av skakande vittnesmål från irakier som kommit direkt från Bagdad. Journalisten Emam Ahmed Khammas, som leder Occupation Watch, hävdade att ännu fler än 100000 civila irakier dödats (en siffra som den ansedda tidskriften The Lancet gått i god för). Vad Irak nu behöver från omvärlden är dels medicin, dels hjälp att få ut sanningen, sade hon.

DN:s läsare fick heller ingenting veta vad den brittiska professorn Christine Chinkins, professor vid London School of Economics, hade att rapportera om omfattande tortyr och om hur alla i kedjan, inte bara torterarna är rättsligt skyldiga. Eller om Thomas Hammarbergs förslag att Sverige borde förmå FN:s kommitté mot tortyr att granska vad som sker i Irak."