Vi kan inte vänta med socialismdebatten ett par hundra år. Vi kan inte heller låta bli att diskutera lärdomarna av realsocialismens nederlag i Sovjet och Kina. Benny Andersson svarar Anders Björnsson och Hans Isaksson. Från olika utgångspunkter önskar båda lägga diskussionen åt sidan.

Nu gläfser vargarna och Lars Ohly gör pudel på pudel. Det var ju så polariserat på åttiotalet, och vem vill inte ha fördjupad demokrati och ett samhälle utan klasser? Men så länge begreppet kommunism förknippas med den verklighet som skapades i Sovjetunionen och dess vasallstater, lär vargarna fortsätta jaga. Anders Björnsson och jag tycks vara ense om det. Ändå påstår han att diskussionen om nya socialistiska projekt kan vänta "ett par hundra år", eftersom kapitalismen kan förväntas bli uthållig och människors medborgerliga normbildning behöver denna tid för att utvecklas. Däri är han - trots eventuella skillnader i synen på behovet av uppgörelse med realsocialismen - överens med den partivänster som har trätt fram till Ohlys försvar: "Vi är för ett klasslöst samhälle. Det målet ligger långt borta, men vi förbehåller oss rätten att ha den visionen i vårt politiska arbete." (DN-debatt 13/10) Under den långa väntan på att visionen ska bli aktuell och behovet av konkretisering ska uppstå, föreslår Björnsson att vänstern ska koncentrera sig på försvar av den medborgerliga friheten och en begränsad regering. Men om kapitalismens utveckling gör sådana liberala visioner alltmer dysfunktionella och våra reella valmöjligheter begränsade till ett val mellan de former församhälleligandet ska ta, så är frågan om ett alternativ till den nuvarande ordningen inte något som kan vänta.

Jag kan instämma med åtskilligt i Björnssons beskrivning av Sovjetsamhällets utveckling, särskilt i tesen att avsaknaden av demokrati och folkligt inflytande förvandlade idéerna om socialism och planekonomi till karikatyrer. Men när han gör tro på vetenskapen och en med denna tro sammanhängande strävan att kopiera kapitalismen till utvecklingens orsak, skrapar han på ytan. Dessutom skiljer han inte mellan olika slags idéer om vetenskap och vetenskaplighet. Att grunda politiken i vetenskapliga överväganden är nödvändigt. Att anta existensen av ekonomiska och andra samhälleliga lagar som liknar de naturvetenskapliga leder däremot fel. Det gäller vare sig dessa förmodade lagar läggs till grund för den övergripande planeringsprocessens utformning eller för arbetsorganisationen ute i företagen.

Det är sant att strävan att revolutionera samhällets maktstrukturer i det nya Sovjetunionen nästan omedelbart kom att ställas mot och underordnas behovet av utveckling och modernisering. Och utveckling och modernisering kom att uppfattas på ett alltmer opolitiskt och neutralt sätt. Omsvängningen var total från den förrevolutionära tidens demokratiska utopism som präglar Lenins bok Staten och revolutionen, till den efterrevolutionära synen på folkliga rörelser som "transmissionsremmar". Och det vara bara början på en utveckling där eliten alltmer kom att fjärma sig från folket. Först som radikala ledare för stalinismens enorma kraftutveckling, baserad på massmobilisering, terror och tvångsarbete; den lånade lika mycket idéer och metoder från tsartidens självhärskardöme som från den moderna kapitalismen. Sedan som alltmer konservativ nomenklatura, härskande över ett passiviserat och misstänksamt folk. (Björnsson missar skillnaderna mellan dessa två epoker. Hans beskrivning av realsocialismen som en förening av "absolutism och småborgerlighet" kan möjligen passa på den sistnämnda, men inte på den förstnämnda - jämför Moshe Lewins bok Russia 1995, särskilt fjärde kapitlet "Russia/USSR in historical motion").

Man måste emellertid gräva djupare och fråga sig var rötterna finns till elitens allt starkare tendens att ställa utveckling mot demokratisering och omvandling. Björnsson nämner själv ogynnsamma betingelser - inbördeskrig, krigshot och krig - som tycktes fordra "maximal kraftsamling". Och jag skulle tillfoga otillräckliga eller felaktiga teorier, särskilt leninismens analys att kapitalismen hade inträtt i ett förfallsstadium som skärper motsättningarna så till den grad att frågan om maktens våldskaraktär helt överskuggar frågan om formerna för dess demokratiska organisation.(Många har uppmärksammat att Lenins reduktion av politiken till dess våldsaspekter sammanfaller med den tyske, pronazistiske statsvetaren Carl Schmitts teorier, där allt prat om demokratiska former betraktas som försök att dölja att politikens väsen är frågan vem som ska förtrycka vem.)

Men det räcker inte. Man måste också ställa frågan om de klassmässiga rötterna till elitens egenskaper och världsbild. Och där skulle jag vilja peka på den nationalistiska ideologi som kännetecknar borgerliga och småborgerliga eliter i fattiga och efterblivna länder. Den ställer strävan att befria och utveckla fosterlandet över idéer om samhällsomvandling (särskilt om de sistnämnda hotar dess ställning). Både den sovjetiska och kinesiska formen av realsocialism sökte i bred skala mobilisera sådana skikt för sina syften. Frågan är om de skikten inte så småningom kom att få överhand (vilket bristen på demokratiska strukturer bidrog till) och om inte nittonhundratalets realsocialistiska stater främst bör betraktas som nya former av den nationalistiska moderniseringsprocess som har karaktäriserat kapitalismen ända från begynnelsen. Dessa statsauktoritära former lånade visserligen idéer och metoder från socialismen, men underordnade dem idén om "utveckling" och målet att hinna ifatt de utvecklade kapitalistiska länderna. Framgångarna var enorma för Sovjet och Kina under deras första årtionden, men de stagnerade och omvandlades när de auktoritära formerna förvandlats till hinder för denna utveckling.(1)

Dessa och andra frågor om det förra århundradets så kallade realsocialism måste diskuteras på djupet av varje vänster som vill fortsätta att vara vänster. Det vill säga, som vill åberopa sig på och vägledas av en teori som skiljer mellan kapitalismen och dess alternativ. Det är i oförmågan att analysera och kritiskt värdera realsocialismens historia och ideologi som rötterna till Vänsterpartiets permanenta ideologiska kris återfinns. Partiets nuvarande vänstermajoritet tycks dela den inställning som frikyrkoförsamlingen i Knutby uppvisar inför resultatet av sina idéer: när det inte går att blunda längre söker man göra den påtvingade uppgörelsen så snabb och ytlig som möjlig. Sedan tror man sig, liksom Knutbyförsamlingen, kunna glömma och gå vidare.

Men gå vidare mot vad? Inställningen är rationell bara för den som avser att lämpa allt tal om alternativt samhälle över bord och krympa dagspolitiken till att administrera den rådande kapitalismen. Troligen är det en sådan låtsasuppgörelse många inom v-oppositionen syftar till. Därför framstår det som en ironi att vänstern, som har allt att tjäna på en kritisk analys av arvet från realsocialismen, låter oppositionen ta över frågan och göra den till sin.

För Hans Isaksson finns emellertid inga behov av vare sig analys eller kritik. Han finner inget att lära av realsocialismens undergång, ty "Allt fast förflyktigas. Att tro att detta inte även skulle gälla socialistiska statsbildningar i en imperialistisk omvärld vore att hemfalla åt den utopism som Marx lärde oss att sky som pesten". Enligt Isaksson är den viktigaste lärdomen av realsocialismens historia insikten att socialismen kan fungera. "Socialismen har visat sig kunna fungera. Och socialismen må för dagen vara i spillror organisatoriskt - men som vision och alternativ lever den, och tränger sig på i vårt tänkande, framför allt emedan livet under kapitalismen varje dag ger upphov till problem som uppenbarligen endast kan lösas genom att exploatörerna exproprieras och produktion och makt överförs till dem som arbetar".

Det första påståendet bortser helt från den allvarliga kritik som Mao Zedong och andra riktade mot den sovjetiska modellen, och det är bara logiskt att Isaksson avfärdar Bettelheim, Sweezy och andra intellektuella som sökt utveckla denna kritik som "akademiker" från Väst. Det andra påståendet bygger på en häpnadsväckande bedömning av det rådande läget. Med all respekt för den undersökning av åsikterna hos invånarna i Tysklands östra delar som Isaksson hänvisar till, men resultatet från de senaste tyska valen blev inte bara framgång för socialistpartiet, PDS. Än större blev framgången för nynazister och andra missnöjespartier på högerkanten. Både från historien och från dagens verklighet kan vi finna otaliga exempel som visar att ett djupt missnöje med det rådande sociala systemet inte av sig självt leder till önskan om socialism. Det är med andra ord aldrig "uppenbart" att kapitalismens problem bara kan lösas av socialismen och socialismen "tränger sig" aldrig automatiskt "på i vårt tänkande". Nej, det krävs också att socialismen har tillräckligt stor grad av önskvärdhet och trovärdighet för att den ska framstå som det enda, eller åtminstone bästa, alternativet till den rådande kapitalismen. Om man betraktar såväl de befintliga partierna på vänsterkanten som människornas faktiska politiska beteende är det tydligt att "socialismen som vision och alternativ" i dag endast lever för ett fåtal. Och man måste nog betecknas som drabbad av önsketänkande om man inte förmår uppfatta detta beklagliga tillstånd, och som obotfärdig om man inte ser sambandet mellan det och realsocialismens historia.

Att erkänna detta tillstånd är emellertid, enligt Isaksson, liktydigt med att hävda "att de s.k. vänstermänniskor har rätt som idag söker sig in i värmen genom att efter förmåga distansera sig från den marxistiska arbetarrörelsens idéarv". Som jag ser det förhåller det sig tvärt om. Det är det blinda fasthållandet vid dogmer och förnekandet av varje samband mellan dessa och realsocialismens verklighet som bäddar för dem som söker distansera sig. Den pågående striden inom vänsterpartiet utgör ett tydligt exempel. Om man bortser från dess sociala betydelse och position i klasskampens mitt, är marxismen, som jag ser det, en empirisk teori. Därför har jag svårt för den närmast kvasireligiösa status som Isaksson verkar tillskriva det marxistiska idéarvet, något ofelbart att acceptera eller förkasta i sin helhet. En sådan kvasireligiös inställning omöjliggör den självkritik och ständiga omprövning som jag uppfattar som avgörande för varje empirisk teori som vill fortsätta att utvecklas.

Hans Isaksson påstår vidare att vi inte bör skylla på Marx "när historien inte går den väg vi tänkt oss, utan på dem som faktiskt gjort historien". Ty Marx sägs vara en vetenskapsman, vars verk primärt handlar om det som är, inte om det som ska ersätta det. Men Isaksson gör det alltför lätt för sig. Marx ägnade visserligen större delen av sitt verk åt att analysera kapitalismen. Men han påstod också att socialismen är lösningen på kapitalismen problem och att den utgör ett övergångssamhälle vars egna problem endast kan lösas av kommunismen. För att underbygga dessa teser var han tvungen att åtminstone skissera socialismens viktigaste särdrag. Det ligger, som Isaksson påpekar, i sakens natur att dessa skisser lämnar mycket osagt, men de innehåller också utelämnanden och delar som sedda i historiens ljus ter sig diskutabla.

Marx tänkte sig nog inte att människorna förändras automatiskt med ändrade ägandeförhållanden (Isaksson och jag verkar överens på den punkten). Därför är det minst sagt märkligt att han, med undantag för framhållandet av Pariskommunen som förebild, aldrig skriver något om de sociala institutioner som behövs för att åstadkomma eller underlätta den förändring han ser som nödvändig. Det handlar om institutioner som kan underlätta de förtrycktas självorganisering och utveckling från grupper av atomiserade individer till medvetna, kollektiva subjekt. Enligt Jrgen Habermas beror denna underlåtenhet på att Marx i sina skriverier om socialismen återfaller på ungdomsverkens Hegelinspirerade idéer om arbetarklassen som ett överindividuellt subjekt. Den skulle därmed ha (väsens-)egenskaper som svävar fritt från de reellt existerande människorna och deras relationer. Det är möjligt att Habermas har fel. Men det är i så fall något som måste visas genom att diskutera enskildheterna i hans analys.

Den enda institution Marx nämner förutom Pariskommunen, om den nu kan betraktas som institution, är "proletariatets diktatur", som Isaksson påpekar. Men Marx reducerar oftast denna till statsapparaten, och staten reduceras till sina tvångs- och våldsaspekter. Han berör nästan aldrig de former som ska garantera statens demokratiska innehåll (och därmed dess proletära klasskaraktär). Lägg till detta den underlåtenhet som jag just har berört: Marx säger inte något om de sociala institutioner som ska möjliggöra arbetarklassens utveckling till kollektivt subjekt. Då blir det svårt att inte misstänka orsakssamband mellan Marx skriverier om socialismen och realsocialismens verklighet, med centraliserade och byråkratiserade statsapparater i toppen och undertryckta och atomiserade arbetare på botten.(2)

1.För mer utvecklade analyser på detta tema, se Moshe Lewin, Le Sicle sovietique (Fayard/Le Monde diplomatique, Paris 2003; kommer på engelska 2005) och Roland Lew, Les ressorts cachés du dynamisme chinois, i oktobernumret av Le Monde diplomatique. De stora ekonomiska framstegen i den sovjetiska ekonomin under 20- och 30-talet, som dagens debattörer förnekar eller förminskar, analyseras i Oxfordprofessorn Robert C. Allens Farm to Factory. A Reinterpretation of the Soviet Industrial Revolution (Princeton University Press, 2003).

2.Eftersom jag trodde mig redan ha de flesta av de där översatta verken, skaffade jag aldrig Karl Marx och Friedrich Engels Ekonomiska skrifter i urval och missade därmed Hans Isakssons utmärkta översättning av "Un chapitre inédit du Capital". Vems minnesbilder av kapitlets innehåll som är mest korrekt lämnar jag åt kommande diskussioner att avgöra.