Människans utsugning av människan måste bli såväl förbjuden som omoralisk. Människan förändras först med förändrade produktionsförhållanden. Proletariatets diktatur är därför ingen nödlösning. Däremot en stötesten för dem som hävdar att socialismen är en fördjupning av den borgerliga demokratin. Hans Isaksson kommenterar Benny Anderssons artikel i föregående clarténummer.

Benny Anderssons artikel i Clarté 2/04 om de stora debatterna inom och kring socialismen under det tjugonde seklet har stora förtjänster - den största är trots allt att någon över huvud taget tar upp och granskar det föremål som hittills under 80 år varit målet för vår verksamhet - socialismen.

Han gör det genom att kort referera ståndpunkterna hos en rad mer eller mindre (eller inte alls) marxistiskt influerade tänkare, vilka med ett undantag, Mao, kommer från den akademiska värld i Väst, som han själv tillhör då han är som sämst. Kanske är det detta hemvist som stundtals tycks ge hans framställning en något defaitistisk prägel: Den reala socialismen har misslyckats. Socialismen - "ligger i spillror". Det vill säga "i praktiken". Också som vision saknar den "dragningskraft på de breda folklagren".

Om det bara vore så, vore det nog ett tämligen dödfött projekt att genom att gräva i tjugonde århundradets akademiska diskussion söka finna den fasta punkt utifrån vilken vi ånyo kunde sätta världen i gungning. Om Lenin, Stalin och Mao var losers - vad skulle man då säga om Baran, Sweezy, Bettelheim och t.o.m Keynes? Om det vore så, skulle de s.k. vänstermänniskor ha rätt som idag söker sig in i värmen genom att efter förmåga distansera sig från den marxistiska arbetarrörelsens idéarv.

Allt fast förflyktigas. Att tro att detta inte även skulle gälla socialistiska statsbildningar i en imperialistisk omvärld vore att hemfalla åt den utopism som Marx lärde oss att sky som pesten. Under 1900-talets kriser upprättades sådana stater på en stor del av jordens yta. Under åtskilliga decennier gjordes här enorma framsteg för den överväldigande majoriteten av människorna. Sovjet och Kina, och än idag Kuba, tjänade som ett många gånger avgörande stöd åt de länder som med växlande framgång sökte, och söker, befria sig från kolonialism och imperialism, och - som BA påpekar även åt den reformistiska arbetarrörelsen. Socialismen har visat sig kunna fungera. Och socialismen må för dagen vara i spillror organisatoriskt - men som vision och alternativ lever den, och tränger sig på i vårt tänkande, framför allt därför att livet under kapitalismen varje dag ger upphov till problem som uppenbarligen endast kan lösas genom att exploatörerna exproprieras och produktion och makt överförs till dem som arbetar. Detta kan t.ex. anas i ett remissvar från en svensk byråkrat 2004:

"Statens folkhälsoinstitut (FHI) delar bedömningen i rubricerade PM från Socialdepartementet att vinstmotiv i vården kan leda till att förebyggande hälsovård tonas ner till förmån för intäktsgivande behandlingar, prioriteringsordningar bryts, kostnaderna ökar, patienter överbehandlas samt att detta motverkar kravet på en god hälso- och sjukvård åt alla medborgare på lika villkor. // välkomnas förslaget att ansvaret för driften av offentliga sjukhus endast ska kunna överlämnas till entreprenörer vars verksamhet inte syftar till att skapa vinst åt ägaren eller motsvarande intressent /./ överlåtelse av driften av sjukhus endast skall kunna ske till företag eller organisation som i avtal förbinder sig att uteslutande ge vård med offentlig finansiering, dvs. att det även fortsättningsvis skall vara behovet av vård - inte köpkraften - som avgör prioriteringarna inom det offentliga vårdsystemet." (FHI:s remissvar beträffande den s.k. Stopplagen).

Det kan mera direkt framgå t.ex. av en opinionsundersökning i det delvis postsocialistiska Tyskland, där 76 % i öst och 51 % i väst säger sig anse socialismen vara en god idé. Det har de knappast lärt sig av media eller myndigheter, eller ens av Clarté - man har helt enkelt, som byråkraten på FHI i sin praktik stött på problem där socialismen erbjuder enda lösningen.

Men utan att på något sätt vilja hävda att de problem vilkas debatterande Benny Andersson väljer att referera vore helt irrelevanta för förståelsen av vår historia och formandet av vår framtid, känns ändå inte riktigt frågan om hur den socialistiska människan skall skapas när socialister väl tagit makten som den som framför allt tränger sig på oss här och nu. Det är alldeles uppenbart att övergången till socialismen täcker en hel historisk epok, och att denna epok ,som var och en kunnat konstatera, oberoende av vår önskan knappast kommer att vara en tebjudning. Att begära av våra lärofäder att de skulle ha kunna förutse detta förlopp och sedan förebrå dem för att ha "tänkt fel" är föga fruktbart.

Nyligen såg jag ett hus. Det stod i lågor. Flammorna
slickade taket. Jag gick närmre och märkte då
att det fanns människor kvar därinne. Jag gick fram till dörren och ropade
till dem, att taket stod i brand, uppmanade dem alltså
att snabbt ge sig ut. Men människorna
tycktes inte ha bråttom. En frågade mig,
medan hettan redan svedde hans ögonbryn,
hur det egentligen var därute, om det då inte regnade
om det inte var blåsigt, om det fanns något annat hus åt honom.
Och så vidare. Utan att svara
gick jag därifrån. Dessa människor, tänkte jag,
måste brännas till aska innan de slutar
att fråga. Sannerligen, mina vänner,
för den som inte känner marken så het under sina fötter att han hellre
skulle byta den, likgiltigt mot vad, än att stanna kvar, honom
har jag intet att säga. Så talade Gothama, buddhan...

Ur B. Brecht: "Buddhas liknelse om det brinnande huset"

Den logiska framställningsformen i Marx Kapitalet kan ge en oreflekterad läsare intrycket av att Marx beskriver historien och samhället som en enkel maskin, vars framtida gång lätt kunde förutses när man väl genom honom fått del av dess ritning. Den framställningsformen har varit och är förrädisk -men man bör inte skylla på Marx när historien inte går den väg vi tänkt oss, utan på dem som faktiskt gjort historien. Marx var en revolutionär vetenskapsman, inte "marxist". Hans verk handlar om det som faktiskt var (och dessvärre är), Kapitalet. Inte primärt om det som en gång skall ersätta detsamma.

Marx postulat, att människorna skulle förändras med ändrade produktionsförhållanden, är empiriskt välgrundat och gäller fortfarande med full kraft. Det är knappast ens kontroversiellt. Att förändringen, som Benny Andersson antyder, enligt Marx och Engels skulle ske med "automatik" krävs det en ganska speciell läsning av dem för att tro. Avskaffandet av privategendomen må, som framhållits, vara absolut nödvändig, men ingen har påstått att den är tillräcklig. Efter Pariskommunens fall anvisade Marx att den proletära diktaturen vore ett verksamt och nödvändigt redskap för att initiera denna omdaning av produktion, samhälle och människa. Men akademiska tänkare kännetecknas av att de mycket hellre talar om fördjupad "demokrati" än om denna proletära diktatur. Om att vi, om vi verkligen vill socialismen, sannolikt måste vara beredda att förtrycka exploatörerna och deras ombud.

Den privata tillägnelseformen, människans utsugning av människan, som idag uppenbarligen av en alltför stor del av folket (för att inte tala om ekonomiska teoretiker) betraktas som naturlig, blir under vissa betingelser onaturlig och omoralisk i ett samhälle där den är förbjuden - det är ju den viktigaste funktionen av förbud. Kapitalismen gjordes en gång moraliskt högtstående delvis genom lutheranismens samverkan med kapitalägarnas stat. Proletariatets diktatur är således ingen nödlösning, eller något man kan sopa under mattan vid en diskussion om socialismen - däremot är det onekligen en stötesten för socialister som verkar under kapitalismen och vill påskina att socialismen bara är en förbättring och förlängning av den borgerliga demokratin (1).

1. Jag blir lite bedrövad när jag noterar att Benny Andersson inte läst den utmärkta svenska översättning av "Un chapitre inédit du Capital" som finns i Karl Marx och Friedrich Engels Ekonomiska skrifter i urval (Cavefors 1975): s.378 ff, "Den omedelbara produktionsprocessens resultat". Jag har dock inget minne av att Marx här skildrade arbetsfördelningens klasskaraktär och orsaker på sätt som BA ovan beskriver, men jag kanske läste kanske slarvigt när jag en gång översatte texten ifråga.