Innan nya socialistiska projekt på allvar kan planeras på allvar kommer det nog att ta ett par hundra år. Det menar Anders Björnsson i en värdering av det sovjetiska experimentet som ett stickspår. Det krävs en hög grad av civilisatorisk mognad och demokratisk anda för att genomföra ett socialistiskt samhälle.

De ryska bolsjevikernas förtjusning i modernt amerikanskt företagande var ingen hemlighet. Förenta staterna representerade i början av 1900-talet någonting nytt i förhållande till de kapitalistiska pionjärnationerna: här togs vetenskapen i bruk. Visserligen hade också den engelska, den franska och särskilt den tyska industrikapitalismen nyttiggjort sig vetenskapliga landvinningar, men detta gällde främst inom produktionsutvecklingen. Taylorismen, scientific management, eller rationaliseringsrörelsen som den kom att heta på svenska, utformade själva produktionens organisering enligt - föregivet - vetenskaplig modell. Detta kunde slå an på ideologiska förkämpar vilka betraktade sig som fullföljare av den vetenskapliga socialismen, ett anspråk de tagit i arv av Marx. Lenin ansåg ju Marx lära sann, därför "allsmäktig", och sanning är definitivt en kategori inom vetenskapen.

Ett sådant totalitetsanspråk lämnar inte mycket plats för diskussion. Nu blev inte bolsjevikernas maktutövning totalitär, däremot terroristisk, och förekomsten av terrorn som sådan kan till viss del förklaras av att det totala greppet över samhället saknades. Motståndet var reellt, inte påhittat, även om kampen mot klassfienden och utrensningspolitiken under Stalin överdrevs till den grad att även inbillade fiender drevs till att bli verkliga fiender (som inte behövde ha till uppsåt att välta systemet över ända utan säkert i många fall nöjde sig med att göra systemet mindre funktionsdugligt - och därmed riskerade att utpekas som sabotörer). Resultatet blev kontraproduktivt. Praktiken var voluntaristisk, även om teorin talade ett annat språk. Viljestyrningen stred mot vetenskapligheten. Så går det att förstå att marxismen, socialismen i sin vetenskapliga utstyrsel, kom att bli ideologi.

Naturligtvis var också det vetenskapliga företagsledandet ideologi. Intressant är att den unga sovjetledningen faktiskt såg en affinitet mellan det egna projektet och den kapitalistiska stordriftens mest genomtänkta och avancerade program. Det kan finnas flera grunder för detta. Rysslands enormitet gjorde det bjudande att tänka i stora termer. Bolsjevikerna uppfattade sig själva som modernisatörer och det fanns därför anledning att mäta sig i första hand med den mest moderna och dynamiska kapitalistiska ekonomin. Var inte också den amerikanska staten framsprungen ur en revolution, ett tvärt brott med det förflutna, som hade skapat en modell för andra att ta efter? Just vid tiden för det bolsjevikiska maktövertagandet hade den amerikanska politiken, sedan inbördeskrigets skarpa motsättningar bilagts, blivit missionerande och uttalat imperialistisk. Den proletära internationalismens högkvarter tänkte i ungefärligen samma banor, om också spegelvända eller motverkande. Både USA och Sovjetunionen skulle fungera som mönsterbildare, som ideologiska makter, mer eller mindre besvärliga att stå emot.

Tron på vetenskapens omnipotens blev ju också under 1900-talet en helt central och förhärskande ideologi i stora delar av världen, med en status som endast kan jämföras med den som tillkom religionen under den kristna kyrkans storhetstid. Förenta staterna, Nobelpristagarlandet sedan Tyskland abdikerat under Hitler, och Sovjetunionen, vars tekniskt-vetenskapliga revolution på 1960-talet förberetts genom 30-talets målmedvetna satsningar på högre utbildning, var båda statliga nygrundningar, med sina systemspecifika självförståelser, republikanism respektive demokratisk centralism. De kan dessutom i långa stycken ses som gigantiska samhällsexperiment, mer eller mindre lyckade, det beror på efter vilka kriterier man testar sina hypoteser - och som laborativa företag fäste de större avseende vid genombrotten än vid traditionerna. Moderniteten i sig är experimentell. Men den kan också stelna i sina grepp och former, vilket nog är vad som hände med både den amerikanska och den sovjetryska innovativiteten. Den ledande rollen måste ständigt försvaras, den kunde inte sättas på prov.

Struktur- och mentalitetslikheter finns alltså. Det är inte detsamma som identitet, överensstämmelse. Systemkonflikten under kalla kriget var faktisk, den går inte att reducera till en fråga om inflytelsesfärer eller imperialistiska hegemonisträvanden. Opinionsundersökningar från sovjettiden visade entydigt att nomenklaturaeliten kände sig underlägsen de kapitalistiska ländernas eliter och ville ha mer av det de hade i Väst. Här framträder både väsensgemenskap (ett drag som socialkapitalismteoretikerna underströk in absurdum) och intresseskillnader (som kallakrigarna älskade att framhålla över all måtta). Är det inte också ett talande faktum att den kriminella finansoligarkin i dagens Ryssland till stor del har sina rötter i den sensovjetiska maktapparaten? Också kriminaliteten förefaller vara av det sovjetiska slaget, med mycket stora offer (raserad social trygghet) för att uppnå begränsade mål (förtroende och beundran från omvärlden). Följaktligen har Moskva fler miljardärer än någon annan stad i världen, Hongkong möjligen undantagen.

I grunden innebar den sovjetiska planekonomin, som har fått ett så oförtjänt dåligt rykte (oförtjänt eftersom den uppfyllde många av de uppsatta målen, vad man kan diskutera är om målen som sådana var rimliga), en vidareutveckling av den avancerade industrikapitalismens eget funktionssätt. Den vetenskapliga ansatsen har berörts. Men själva planen (som man kan kalla budget) är ju inte främmande för privatkapitalistiskt företagande. Inte heller kan det moderna företagen klara sig utan en byråkratisk apparat som administrerar, det vill säga leder och fördelar, arbetet. Byråkratin föds i det producerande storföretaget och övertas av den offentliga, "improduktiva", makten, som på ett visst stadium känner behov av säkra mekanismer för förutsägbarhet, kalkylerbarhet och ansvarighet. Också de gamla näringarna tar över industriproduktionens instrumentarium. I århundraden hade ingen vetat om driften på ett gods eller ett större jordbruk, som producerade för mer än innehavarens egna konsumtionsbehov och täckandet av hans pålagor, gav ett ekonomiskt överskott eller alls gick ihop. Så länge man kunde låna till fortsatt produktion och till investeringar, och så länge gäldenärens ställning i praktiken var starkare än borgenärens, var en sådan kontroll strängt taget inte nödvändig. Gåvo- och patronageekonomin hade en rationalitet som inte var kapitalistisk. När den bryter samman blir inspektorer och förvaltare ett obligatoriskt inslag i all agrar stordrift. Dessa är varken mer eller mindre än planbyråkrater i miniskala.

Så socialismen tar över, den också. Det fanns föga anledning att göra sig av med metoder och tekniker som bevisligen var funktionella. Privatägandet hade visat sig mindre funktionellt. Aktiebolaget var ett försök att lösa problemet med alltför nyckfulla kapitalrörelser och skapa tillräckligt stora kapitalbaser, och Marx och Engels hade rent av sett det som ett församhälleligande av privategendomen inom de ramar som kapitalismen som system uppställde. Den liberale historikern Göran B. Nilsson talar i sin biografi över A.O. Wallenberg (Grundaren. Carlssons 2002) om aktiebolaget som en demokratisering av kapitalet och aktiesparandet som en "folkrörelse". Fondkapitalismen blir i ett sådant perspektiv ett ytterligare församhälleligande och en demokratisering av kapitalet (att löntagarfonderna avvecklades är en sak, övrigt fondkapital återstår ju), fortfarande inom systemets ramar. Men demokratisering av betyder inte nödvändigtvis makt över. Det som församhälleligas blir inte automatiskt mer åtkomligt. Det kan vara tvärtom, det vill säga att samhället blir mer åtkomligt - för vetenskapen genom dess tolkningsföreträde, för ekonomin genom de allt större värden den företräder (och de värdeförluster som därmed riskeras).

Detta är egentligen det främsta argumentet mot teorier om det "fredliga inväxandet". De kunde vinna anklang inom de Moskvatrogna kommunistpartierna under kalla kriget, just därför att socialismen som ekonomiskt system kunde uppfattas som den logiska följden av ett pågående och oemotståndligt församhälleligande. I det läget fanns knappast något behov av politiska omvälvningar och massmobiliseringar. Den politiska handlingen gick ut på att positionera sig inför övergången. Att det fredliga inväxandet skulle vara en fullt realistisk strategi förefaller den realsocialistiska övergången till kapitalism ge visst stöd för. Det systemskiftet innebar att makten lades i händerna på ett nytt ledarskikt som knappast aktivt hade bekämpat det gamla. Dissidensens företrädare försvann efter kort tid in i glömska och overksamhet. Byråkratisk och teknokratisk kompetens var vad som efterfrågades av marknadsekonomin, inte kritisk. Intelligentian som motkraft och medlare mellan samhällsklasserna, en roll som den vant sig vid att spela under olika historiska epoker i Öst- och Centraleuropa, upphörde över en natt att existera. Den aktiva stunden var ögonblickskort.

Man kan reflektera över att härskarklas-sen i de postsovjetiska efterföljarstat-erna har varit så påfallande förtjust i privatkapitalism och marknadsekonomi, liksom att den också har valt att positionera sig extremt nära faktiska eller förmodade förebilder. Extremismen, böjelsen att föra ett resonemang till sin yttersta konsekvens, är i någon mening också den ett utslag av ett laborativt förhållningssätt - en vilja att slå världen med häpnad genom ett lyckat experiment (där det tidigare experimentet blev om inte totalt förfelat så i vart fall rejält diskrediterat). Därtill kommer att maktpolitiken i ett av USA dominerat Väst har funnit starka anhängare i det "nya Europas" kvinnor och män (fastän detta med historisk rätt hellre borde heta "det efterblivna, vanligen svagt moderniseringsbenägna Europa"). Härifrån kom ett nästan blint stöd för Washingtons folkrättsvidriga angreppskrig mot Irak - liksom tidigare för det olagliga bomkriget över Jugoslavien och den måttlösa bestraffningsaktionen mot Afghanistan, vars folk och regering ingalunda hotade Förenta staternas säkerhet. Just de brottsliga överträdelserna av gällande normer och rättsystem mötte nästan inga protester, och där det planerades demonstrationer mot kriget, på våren 2003, som i Estland, förbjöds de av myndigheterna. Kan det vara så att humanitär intervention och befrielse utifrån hade förberetts av Brezjnevdoktrinens oförblommerade expansionism? Dogmer och tankefigurer låg sida vid sida i de konkurrerande systemen.

Attraktionen som utgått från det motsatta systemet har inte varit ensidig, även om den kapitalistiska moderniteten i Väst hade ett försteg efter att ha genomgått så många fler experiment- och kontrollstationer och hunnit finjustera systemet med hänsyn till omständigheterna. Men kapitalismen hade också misslyckats, särskilt om den uppfattas som ett världsomspännande system av relationer, med att skapa stabilitet och en någorlunda förutsebar utvecklingshorisont. Detta blev tydligt efter mitten av 1800-talet, med den långa depressionens förödande följdverkningar främst för koloniernas plantage- och subsistensekonomier, men också under 1930-talets djupa depression som förde tyranniskt-reaktionära regimer till makten i många av Europas länder. Upplysta politiker, administratörer, industrialister i Väst kunde imponeras av den planmässiga moderniseringen i Stalins Sovjet och ta det som utgångspunkt för att omorientera de egna samhällena - återuppbyggnadsprogrammen i Tyskland och Frankrike efter andra världskriget innehåller åtskilligt av plan- och centralstyrning. Sovjetunionens seger i kriget och den socialistiska offensiv som den prestigevinsten föranledde blev ett motiv för att få till stånd vidlyftiga välfärdsstater med sociala trygghetssystem som kunde fånga upp folkmassornas otålighet och radikalisering i ordnade banor. Förvaltningsapparaterna i efterkrigstidens socialstater byggdes kraftigt ut och fylldes med en ny typ av byråkrater som hade fostrats i folkrörelser och masspartier. Kaderbyråkraten fick ett ansikte också i Väst.

Parallella utvecklingar av det här slaget gör inlån och imitationer rätt okomplicerade. Dogmatiker trodde förstås på smitta. För dem hade vissa metoder och tekniker ideologisk hallstämpel, ungefär som vissa praktiker och trossatser under högmedeltiden stämplades som kätteri, därför att de underminerade auktoriteten hos dem som skötte maktutövningen - funktonaliteten har under dogmatismen fått komma i andra hand. Pragmatiker önskade smittoeffekten. De tänkte sig, vissa av dem, att ömsesidig attraktion skulle få de parallella linjerna att konvergera. Det är slående att konvergensteorier har högkonjunktur på 1960-talet, då Lyndon Johnson lanserar sitt "great society" och nya ekonomiska mekanismer propageras i flera av realsocialismens länder. Den tekniskt-vetenskapliga revolutionen (eller föreställningen om en sådan) drabbade också Väst.

Kampen mellan systemen förblev grundläggande. Kapitalismen drog det längsta strået men är fortfarande krisbenägen, dysfunktionell. Dysfunktionell därför att den kapitalistiska destruktiviteten går ut inte bara över sådant som blockerar dådkraft och nytänkande utan också över det som värdefullt och oersättligt utan att ha ett tillräckligt bytes- eller marknadsvärde. Socialismen subventionerade ihjäl sig och avstod från att skapa dynamiska och entreprenöriella incitament. Detta var särskilt ödesdigert på mellannivån där den tekniskt-vetenskapliga intelligentian inte tilläts att spela någon ledande roll utan var dömd att befinna sig i underläge gentemot skiktet av politruker. Men det är därför inte säkert att konkurrensen mellan systemen kan utvärderas i termer av funktionalitet. De socialistiska experimenten inleddes i samtliga fall under ytterst ogynnsamma betingelser: krig, inbördeskrig, förlusten av människor, mark, självständig makt. För att konstruera fordrades maximal kraftsamling. Den regim som infördes påminner om den absoluta furstemakten. Den var de aristokratiska samhällenas försök att överleva genom att avstå från ihållande fraktionsstrider. Denna politik för samhällsfred under autokratiskt styre gynnade även borgerliga näringar som inte längre behövde frukta godtyckliga ingrepp från lokala och regionala potentater. (Där adelsrepubliken vann överhanden gick staten under. Den engelska konstitutionalismen, utan konstitution, utgör särfallet.)

Men den socialistiska absolutismen, eller maktansamlingen, främjade varken samhällsfreden eller initiativkraften. Kampanjsjukan mobiliserade på kort sikt men tröttade ut på längre sikt så att hela samhället blev utmattat. Klasskampsretoriken pekade ut fiender i stället för att neutralisera motståndare och försvårade nätverksbildning som hade kunnat skapa samhällssolidaritet. Länderna och deras befolkning ställdes på krigsfot genom ett permanent undantagstillstånd. Framförallt: genom den starka koncentrationen av befogenheter till toppnivån berövades kadrer på lägre och mellannivå självaktning, och denna konstitutiva brist tenderade de att kompensera genom ett kränkande beteende i förhållande till människor som var beroende av att de utförde sitt arbete. Vad icke-kadern kunde svara med var passivitet och ointresse. Denna kombination av maktlöshet och misstänksamhet spred en atmosfär av otillfredsställelse och otrevnad som genomsyrade de sociala relationerna. Den beroende småborgaren, inte den ansvarstagande och uppslagsrike medborgaren, blev det faktiska idealet för socialt liv i sovjetsamhällena.

Föreningen absolutism-småborgerlighet kommer förmodligen att prägla omdömet om socialismens prestationer under 1900-talet. Det skulle inte vara något orättvist omdöme; ett historiskt framsteg skulle det inte syfta på. Den faktiskt utövade socialismen tillfredsställde den småborgerliga andan - ideologin var proletär och expansiv, i vart fall parollrik, praktiken undfallande och försiktig, tigande. Praktiken stod i bjärt kontrast till visionen - experimentet, fördomsfriheten! Absolutismen ville omforma alla sociala förhållanden, men till skillnad från det furstliga enväldet kunde den socialistiska autokratin - proletariatets diktatur - aldrig falla tillbaka på en social rörelse (annat än möjligen i själva det ögonblick då makten greps, som i oktober 1917): det småborgerliga beteendet är inte heller aktivitet utan letargi. För att möta frånvaron av mobilisering framställdes rent utopiska mål som aldrig kan testas mot verkliga utfall. Men utopin, noga taget, var att ingenting oväntat skulle kunna inträffa, alltså utvecklingen skulle vara kontrollerad, medan en idealbildning som bygger på att allt är möjligt, också nederlaget, hade framtvungit aktiva ställningstaganden. Följaktligen inträdde stagnation. Man omformade inte, man repeterade en praktik som det krävdes kampanjer för att upprätthålla, även om det endast var skenet som upprätthölls.

Ett rent konkret problem med socialis-men var att människor såg att mer-värde forsatte att produceras. Men de såg också - så att säga ur ett strukturfunktionellt perspektiv - att detta mervärde var otillräckligt. Detta skulle kunna förklara systemkollapsen. För få fick möjlighet att tillägna sig mervärdet, också om formerna för detta i legal mening var socialiserade. Är det möjligt att tänka sig så jämlika tillägnelseformer att produktivkrafterna inte sätts ur spel? Bolsjevikerna trodde att vetenskapligt företagsledande och samhällsorganisatorisk rationalitet skulle ge svaret. Det faktiska utfallet jävar prognosen. Vetenskapligheten var inte lösningen på ett gammalt problem utan ett nytt problem. I stället för att församhälleliga kapitalet, och staten, förstatligades, och förvetenskapligades, samhället. Rationaliteten var inte medlet att bryta med makten. Det bolsjevikiska brottet med det borgerliga samhället var så tvärt att medborgaren försvann. Ironiskt nog blev den ekonomiska underordningen kvar. Det betyder att sakkunskap värdesattes (tänk på stachanoviter och andra mönsterarbetare) men inte saktmod, eftertänksamhet. Man utförde order, men det förekom ingen samverkan kring problem.

Ser man noga efter byggde aldrig kommunismen upp några strukturer i samhället; därför har den också kunnat avvecklas så sensationellt enkelt. Bolsjevismen var rentav programmatiskt anti-institutionell. Sovjeterna var en effekt av deras egen (och andra revolutionära eller mindre revolutionära gruppers) maktsträvan. När absolutismen var fullbordad behövdes de inte längre. Däri skiljer sig den socialistiska absolutismen från det kungliga enväldet som aldrig blev en despoti (utom i Ryssland). Ur fursteabsolutismen föddes maktdelningen. När makten är delad måste det finnas normer som håller samman helheten. Bolsjevikernas makttillträde skedde ur det perspektivet vid en sällsynt olycklig tidpunkt. I det ryska samhället rådde total normupplösning och alla institutioner var mycket bräckliga. Det är karakteristiskt att Lenin och hans kamrater faktiskt blickade västerut för att få inspiration till sitt nydaningsarbete. I det egna landet såg de ingenting. Den sovjetiska erfarenheten har följaktligen föga att ge som ett självständigt bidrag till samhällsutvecklingen. Den måste ses som ett sidospår eller som en historisk parentes. Innan nya socialistiska projekt på allvar kan planeras får man nog räkna med att ett par hundra år har passerat. Det finns ingen anledning att tro att kapitalismen - den vetenskapliga kapitalismen - skulle vara mindre uthållig än tidigare samhällssystem.

Det ger verkligen plats för kritik och diskussion. Kanske bör de inte fokusera på produktionstekniska nivåer och rikedomsalstrande processer. Kanske bör de ha en mycket mindre rationalistisk inriktning. Faktum är att den demokratiska andan inte hade hunnit slå rot i de breda folklagren innan de socialistiska experimenten inleddes. Idag - efter de socialistiska nederlagen - borde vi vara mera beredda att erkänna att det behövs en mycket lång tid av demokratiska strider och medborgerlig normbildning, innan en historisk nyordning alls är tänkbar. Det krävs uppenbarligen en mycket hög grad av civilisatorisk mognad, snarare än djup vetenskaplig insikt, för att kollektivets frihet från förtryck ska kunna värderas högre än individens frihet till förlustelser. Ideologiskt skulle detta innebära att normen blev viktigare än doktrinen, programmatiskt att vi endast står i begynnelsen av en lång frigörelseprocess och att försvaret av medborgarsamhället och demokratins principer måste gå före, utan att bortse från, krav på systemfunktionalitet och ekonomisk effektivitet. Medborgerlig frihet och begränsad regering var den borgerliga radikalismens paroll. I motståndet mot planbyråkratin i Bryssel och i diskussionen kring det nya grundfördraget för Unionen finns en väldig potential.