Franska revolutionen är ett kaleidoskop i vars mönster vi hela tiden känner igen vår egen samtid. Hur är det t.ex. med vänsterchauvinismen, viljan att starta ockupationskrig för fred, frihet och välstånd?

Den 20:e april 1792 förklarade det revolutionära Frankrike krig mot kejsardömet Österrike. Kriget hade föregåtts av en debatt där hela det politiska etablissemanget, från den kontrarevolutionära högern till den yttersta vänstern, var och en med sina listiga baktankar, ingått en ohelig allians för att få till stånd krigsförklaringen. Hovet och adeln satsade helhjärtat på den gamla regimens återkomst genom en österrikisk seger. Girondisterna, den förmögna medelklassens parti, var mätta på revolutionen i och med 1791 års konstitutionella monarki, och ville skicka det militanta småborgerskapet - sansculotterna - till fronten. Vänstern som tappat initiativet till girondisterna ville att revolutionen, inför en kontrarevolutionär invasion, återigen skulle tvingas att mobilisera folket och kämpa för sitt liv.

Endast en, alltmer isolerad, röst talade ihärdigt och envetet mot kriget: Robespierre. Han var inte pacifist - ehuru motståndare till dödsstraffet (i den borgerliga rättsskipningen) - och han kunde inte utesluta att det en dag skulle bli nödvändigt att försvara revolutionen mot en invasionsarmé, men han motsatte sig bestämt att man skulle slå första slaget. Dessutom misstrodde han på goda grunder militärerna och ville inte att revolutionens öde skulle läggas i deras händer. Slutligen varnade han också vänstern för den blodiga terror som oundvikligen skulle bli resultatet om revolutionen tvingades in i en desperat försvarsstrid mot en med invasionsarméerna allierad kontrarevolution.

Men för vår del är det hans argument mot vänsterchauvinismen, av typen "Krig mot slotten, fred för kojorna", som verkligen ger resonans. Jag citerar ett stycke ur David P. Jordans ypperliga The Revolutionary Career of Maximilien Robespierre (Chicago, 1989):

"Den utopiska delen av krigspartiets framställning hade stor dragningskraft, men även detta attackerade Robespierre. Brissots vision av en värld renad från kungar, präster och aristokrati genom det revolutionära Frankrikes befrielsearméer togs allmänt emot med värme. Den mest orimliga idé som kan födas i huvudet på en politisk tänkare, sa Robespierre till jacobinerna, är att tro att ett folk bara kan gå in med vapen i hand hos ett annat folk och förvänta sig att de skall omfatta ens lagar och konstitution. Det ligger i sakens natur att förnuftets framsteg går långsamt och att ingen älskar väpnade missionärer; naturens och klokhetens första lärdom är att stöta bort dem såsom fiender. Ett år senare håller han fortfarande fast vid detta argument: Man kan uppmuntra friheten, aldrig åstadkomma den med en invasionsstyrka ." (s.89, min översättning s.86)

Från och med december 1791 fram till krigsutbrottet talade Robespierre mot kriget totalt 65 gånger i jakobinerklubben (den avgående nationalförsamlingens medlemmar var däremot inte valbara till den sittande lagstiftande församlingen). Dessa inlägg omfattar i sammandrag 271 sidor i hans samlade verk. Och han ägnade de fem första numren av sin tidskrift, ytterligare 164 sidor, åt samma fråga. Han försökte med alla medel hindra det skeende som skulle komma att bli hans öde; det som han av sina belackare sedan ensam fick bära hundhuvudet för.