Vad hände i Beslan? Gisslandramat handlade inte om muslimsk terrorism, inte heller om nationell befrielsekamp. Ytterst var det ett resultat av rivaliteten mellan USA och Ryssland om geopolitisk kontroll över Kaukasus. Gary Leupp, historieprofessor, nystar i en trasslig historia.

Europa i egentlig mening, geografiskt sett, är en säregen bildning, med egendomlig form. Själva begreppet uppfanns av Herodotos under den persiska invasionen för 2 500 år sedan.

I takt med att begreppet vidgades kom Europa att sträcka sig från vikingarnas Island mitt i Atlanten i nordväst till den iberiska halvön som stöter mot Afrika i sydväst, och från Karahavet vid Uralbergens norra ände i nordost längs bergskedjan till Uralfloden, som avgränsar Europa ner till Kaspiska Havet. Därifrån löper gränsen över Kaukasusbergen från Baku vid Kaspiska ner till Svarta Havets kust fram till Krim, vilket gör Kaukasus till den europeiska kontinentens sydöstra horn, åtminstone den europeiska kontinenten som en petig akademiker betraktar den.

Inget Europa bildar någon vettig "kontinent", oavsett om man därmed avser att ge uttryck för någon fysisk realitet eller ett analytiskt redskap.

Det kontinentala Europa uppfanns av folk som önskade vara så speciella, och så avskilda, som oceaner förmår göra en, men utan den östliga ocean som hade bort finnas där för att möta kraven på en kontinent. Sydasien (Indien, Pakistan, Nepal, Bangladesh), som omges av Indiska oceanen och Himalaya, skulle ha samma rätt att kalla sig kontinent. I sista hand är begreppet godtyckligt.

Men låt oss återvända till den före-givna eurokontinentens sydöstra horn, Kaukasus. Kaukasisk används naturligtvis ofta som en synonym för vit (som i "vita människor"), och har använts på detta sätt alltsedan etnologpionjären Johann Friedrich Blumenbach 1775 kallade den "den vackraste rasen av genomsnittlig, ursprunglig typ (från vilken) andra med ljus hudfärg, vilken vi måste anse vara den ursprungliga för människosläktet, sedan utgår". Kaukaserna antogs härstamma från Noaks son Jafet sedan arken landat på Ararat efter Syndafloden.

Men vita människor, som var smickrade av Blumenbachs pseudovetenskap, och folk i allmänhet utanför området, hade liten kunskap om detta område av Europa. Jag kan tänka mig olika skäl till att denna okunskap är olycklig:

Kaukasus är ett nyckelområde i USAs och Rysslands kamp om byggandet av oljeledningar från de kaspiska oljefälten (i Kazakstan, Turkmenistan och Azerbajdzjan) till hamnarna vid Svarta Havet och Medelhavet.

Det är ett lapptäcke av nya, svaga nationer med kraftfulla separatiströrelser.

Det är en region med sekelgamla muslimska samhällen, från vilka vissa "islamistiskt extrema" trender har utgått.

Det har, alltsedan placerandet av USA-trupper i Pankisi i Georgien 2002, och tillkännagivandet från president Vladimir Putin vid ungefär samma tid att de tjetjenska upprorsmännen är al Qaida-liknande terrorister, setts som en av huvudskådeplatserna för kriget mot terrorn".

Mot bakgrund av vad vi vet om USA:s regering har vi anledning befara att den kommer att företa sig något mycket brutalt och mycket dumt i detta område.

Så man måste hålla ögonen öppna. För att begripa de "etniska konflikterna" i detta område som en del av stormaktsspelet måste man sätta sig in i vissa grundläggande fakta.

Kaukasus inramar södra Ryssland, dvs. zonen mellan Svarta och Kaspiska Havet, och de tre nationerna Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Detta område är i väst och nord kulturellt länkat till ortodox kristendom, besläktad med den ryska, armeniska och georgiska, och i öster till islam - ett minne av forna möten mellan perser, turkar och de lokala befolkningarna. Genom denna blandning påminner Kaukasus om balkanländerna, där vi finner en mer eller mindre muslimsk nation, Albanien, där religionsutövande under decennier var i det närmaste förbjudet men som officiellt numera är till 70 procent muslimskt; ett säreget sammansatt Bosien-Herzegovina, där omkring 40 procent av befolkningen - inte alla bosniakerna - omfattar islam i högre eller lägre grad, och de facto NATO-protektoratet Kosovo, som till 90 procent är albansk-muslimskt. Det finns också sedan länge muslimska minoriteter i Makedonien (29 procent), Bulgarien (12 procent) och annorstädes på Balkan. Sovjetblockets kollaps, sammanbrottet för det neutrala "socialistiska" Jugoslavien som medförde katastrofala etno-religiösa strider samt den egensinniga Hodjaregimen i Albanien förde balkanmuslimerna upp på världsscenen som föremål för religiös rekrytering, i synnerhet genom arabiska wahabiter, generöst stödda av saudierna och åtminstone kortsiktigt gynnade av USA:s och NATO:s beskydd mot "ondskefulla" kroater och serber.

På Balkan uppträder Washington som de muslimska bosniernas och kosovoalbanernas store vän, om än denna hållning varit fylld av motsättningar. Att USA anslöt sig till Helmuth Kohls återförenade Tyskland, som till skillnad från State Department förespråkade ett oberoende Slovenien 1990, bidrog till en förödande upprullning av den jugoslaviska staten. (Detta skapade många etniska konflikter, inklusive vad några betecknar som "den bosniska förintelsen".) USA, som 1999 kallat Kosovos befrielsearmé för "terrorister", gjorde gemensam sak med kosovoalbanerna mot den serbiska fienden, vars grymheter godtyckligt överdrevs för att rättfärdiga bombningen av Milosevics Jugoslavien. Samtidigt poserade ryssarna som vänner till de serber och andra slaver som hemsöktes av Washingtons politik.

På andra sidan Svarta Havet, på Kaukasus, finner vi Armenien, etniskt homogent, men stödjande en armenisk utbrytarrörelse i Nagorno-Karabachregionen i det angränsande Azerbajdzjan. Armenien har ockuperat 16 procent av det azeriska territoriet sedan 1994. 94 procent av Azerbajdzjans befolkning är azerer, ett muslimskt turkfolk. Det innebär sju miljoner muslimer, dubbla antalet jämfört med de albanska muslimerna, varför Azerbajdzjan, om det räknas till Europa, är Europas största muslimska land. Ett azeriskt broderfolk bor på andra sidan gränsen till Georgien. Av Georgiens 4,69 miljoner bor 5,7 procent (668 000) i Adzjarien.

I Abchazien, i norr längs Svarta Havet, bor ytterligare 85-100 000 muslimer som talar ett kaukasiskt språk, avlägset besläktat med georgiskan. Tillsammans 11 procent av Georgiens befolkning (över en halv miljon) är muslimsk. Omkring 4 procent av Armeniens befolkning är kurder, mestadels anhängare av den jezidiska trosriktningen, som hyllar profeten Muhammed men vanligen inte betraktas som en islamisk sekt. Så på södra Kaukasus har vi Azerbajdzjan, Adzjarien och Abchazien som muslimska zoner. På norra (ryska) Kaukasus har vi ytterligare, västerut från den Kaspiska kusten, Dagestan, Tjetjenien och Ingusjien, tre republiker i Ryska federationen med övervägande muslimsk befolkning. Dagestan har omkring två och en halv miljon invånare, av vilka omkring 90 procent är muslimer. Det finns inga bra aktuella uppgifter för Tjetjenien och Ingusjien, men 1989, då de var förenade i den Tjetjen-Ingusjiska autonoma republiken, fanns det 735000 muslimska tjetjener och 164000 muslimska ingusjier, tillsammans 71 procent av republikens befolkning - resten vare merendels ryssar.

Norr om Ingusjien ligger Nordossetien, en till övervägande delen kristen republik inom Ryska federationen, med en ingusjisk minoritet. Bland de etniska osseterna själva utövar 20 procent sunnitisk islam. Så i väst, på gränsen mot Georgien, ligger de övervägande muslimska republikerna Kabardino-Balkaria (Kabardinerna är till största delen sunnimuslimer, balkarierna merendels ortodoxt kristna) och Karachajevo-Tjerkassien, där den sammanlagda muslimska befolkningen kanske uppgår till en miljon.

Med andra ord finns utöver sju eller åtta miljoner azeriska muslimer och fyra eller fem miljoner andra muslimer som bor inom traditionellt muslimska distrikt i det kristet dominerade vidunder som är Ryssland och i det gammalkristna landet Georgien. Vissa av dessa muslimer har sedan Sovjetunionens sönderfall blivit indragna i våldsamma utbrytarrörelser. Moskva och Tbilisi, som sinsemellan har motsättningar, har sedan 11 september varit böjda att beteckna sitt eget svar på sådana rörelser som kontraterroristiskt till sin natur för att kunna framställa utbrytarna som ideologiska själsfränder till al Qaida och även företa "preventiva" åtgärder. Putin lovar, liksom Bush, att slå mot terroristerna "var de än finns", vilket t.ex. kan innebära att man slår mot tjetjenerna i Pankisi i Georgien. Således utlöser Sovjets sammanbrott på Kaukasus - liksom Jugoslaviens sammanbrott gjorde det på Balkan - en uppsjö av nationalistiska strävanden som hänger samman med sedan länge sovande religiösa stämningar. Såväl supermakten USA som den försvagade lokala stormakten Ryssland söker utnyttja dem. Det sker inom ramen för Bushs eviga krigsprojekt, som utnyttjar antiislamska känslor i USA - i synnerhet utnyttjar man de mest oupplysta formerna av kristen fundamentalistisk intolerans - även om Bushregeringen inför världspubliken hävdar att man respekterar islam som "en fredsreligion". Putin står maktlös inför USAs maktintrång på forna sovjetiska områden från Centralasien till Georgien, och tillämpar principen att förena sig med dem man inte kan besegra; han utmålar sina egna åtgärder mot oregerliga muslimer som en del av ett globalt krig mot terrorn.

Av de muslimer som söker sitt oberoende från Ryssland förtjänar tjetjenerna mest uppmärksamhet. Deras separatiströrelse har varit den blodigaste i området och i synnerhet skördat en nästan grotesk mängd ryska liv, från Kaukasus till Moskva. Det lilla tjetjenska territoriet har internationellt fått mycket dålig publicitet, och de flesta amerikaner som hört talas om Tjetjenien förknippar vid det här laget utan tvivel dess folk med islamisk terrorism. Gisslantagningen i Beslan, i ryska Nordossetien, erbjöd världen det mest mardrömslika scenariet. En raid mot en skola, barn som måltavla vilka sköts i ryggen då de förskräckta sökte fly undan. Omkring 300 kristna , varav hälften barn, dödade av muslimer från Tjetjenien och den angränsade muslimska republiken Ingusjien och - om man skall tro en tidig rysk rapport som ej stöds av reportrarna - muslimska araber. (Jag tvivlar allvarligt på att någon arab deltog, eftersom den uppgiften alltför väl tjänar Putins önskan att utmåla sitt undertryckande av den tjetjenska rörelsen som en del av det globala Bushkrigsprojektet riktat mot araber). Hur som helst en hemsk, oförlåtlig händelse som vissa av oss kan välja att betrakta som Rysslands 11 september.

Man skulle kunna föreställa sig att USA, när Putin nu söker koppla samman de tjetjenska rebellerna med al Qaida, skulle stödja den ryske ledarens åtgärder mot den tjetjenska separatismen, ungefär som man stöder varje enskild handling av Israels Likudregering mot palestiniernas sak (som för likudisterna i Bushregimen är "terroristisk") eller som president Arroyo vidtar mot Moro. Men nej, inte så. Precis som Washington fann det matnyttigt att stödja den bosniska nationalismen och kosovonationalismen på Balkan för att etablera sitt expansiva NATO-ego inne på vad som en gång var ett stolt, icke-allierat europeiskt territorium, så har man - lika mycket under Clintons som Bushs regering - funnit det intressant att stödja muslimsk separatism i södra Ryssland för att bättre kunna destabilisera den Ryska Federationen. Varför? Eftersom Ryssland söker gäcka såväl USA:s oljeledningsprojekt som USA:s allmänna strävan efter geopolitiska fördelar på Kaukasus. Ledande kretsar, såväl i USA som Ryssland, handlar rationellt för att förverkliga sina mål. Det är dessa folkfientliga mål som är problemet.

När Sovjet bröt samman 1991 förklarade tjetjenerna, som motsatt sig ryskt herravälde under halvtannat århundrade, sitt oberoende under ledning av flyggeneralen Dudajev. Den ryske presidenten Boris Jeltsin vägrade bevilja det, och de ryska trupperna invaderade 1994 för att återupprätta centralregeringens makt. Invasionen mötte hårt motstånd vilket framtvingade ett tillbakadragande 1996 och en fredsöverenskommelse 1997. En ny tjetjensk regering, under ledning av Aslan Maschadov, misslyckades med att vinna internationellt erkännande eller att sätta stopp för ökande kriminalitet, korruption och krigsherremakt. "Islamisk extremism" blomstrade och spreds till det angränsande Ingusjien och vidare. I oktober 1992 sammandrabbade den ingusjiska milisen med de ryskstödda nordossetiska säkerhetsstyrkorna, paramilitära trupper och armétrupper i den omstridda regionen Prigorodnij. Den består av 978 kvadratkilometer av fordom ingusjiskt land som gavs åt Nordossetien under Stalinåren. Denna territoriella konflikt ligger i botten för konflikten mellan kristna osseter och muslimska ingusjier, och ingusjierna och tjetjenerna, vilkas språk ligger varandra nära, identifierar sig med varandras kamp. Attacken mot skolan i Beslan var en gemensam aktion mellan tjetjenska och ingusjiska militanter.

Tusentals ingusjiska hem förstördes 1992, och större delen av den ingusjiska befolkningen i Nordossetien (enligt ryska siffror 46000) förflyttades. För att komplicera saken försökte Sydossetien, i Republiken Georgien, att avskilja sig från Georgien och förena sig med Nordossetien. Som svar på detta sände den nya georgiska regimen in trupper, jämnade 100 ossetiska byar med marken och gav upphov till 100000 flyktingar, av vilka många dök upp i Prigorodnij och lade beslag på ingusjernas bostäder. För att ge igen stödde Moskva Abchazien eftersom kriget där dödade 16000 och drev 300000 etniska georgier från sina hem.

Efter bombattacker i Nordossetien, som dödade 53 människor, en attack mot en rysk militärbarack i Dagestan och sprängningen av två hyreshus i Moskva 1999, som dödade över 300, återupptog president Putin kriget mot Tjetjenien och tvingade Maschadov under jord. Moskva beskyllde tjetjenerna för attackerna i Moskva, trots att rebelledaren Shamil Basajev avsvor sig ansvaret och skeptikerna hävdar att attackerna iscensattes för att rättfärdiga en förnyad rysk intervention.

Då Putin efterträdde Jeltsin som rysk president den 31 december 1999 dignade hans krigsmakt under ett gerillakrig i Tjetjenien, som var omöjligt att vinna. För att begränsa sina förluster proklamerade Putinregeringen helt enkelt sin seger och överlämnade makten åt en tjetjensk marionett, nyligen mördad, år 2002. De ryska trupperna är kvar, förföljda av styrkor lojala med Basajev, vilken Moskva påstår "säkert" låg bakom attacken i Beslan. (En rysk dagstidning har hävdat att ett budskap, signerat av Basajev, kräver slut på kriget i Tjetjenien, tillbakadragandet av de ryska trupperna, självständighet för Tjetjenien inom ramen för Oberoende Staters Samvälde (OSS), Tjetjeniens fortsatta tillhörighet till rubelområdet och närvaron av fredsbevarande styrkor från OSS i området.) Enligt Moskva opererar vissa av Basajevs styrkor från baser i Georgien, och sedan 2002 har Ryssland hotat att gå till aktion mot de tjetjenska militanterna i det landet. Washington varnar Ryssland för att göra detta.

Under mer än ett decennium har det varit USA:s politik att kritisera ryska åtgärder mot tjetjenska och ingusjiska rebeller, samtidigt som man motarbetat det ryska stödet till de tre separatiströrelserna i Georgien. 1999 bildade flera av nyckelpersonerna inom den nuvarande administrationen Amerikanska kommittén för fred i Tjetjenien (ACPC), bland vars medlemmar räknas den allestädes närvarande neokonservative aktivisten Richard Perle, samt Elliott Adelman, Elliot Cohen, Midge Decter, Frank Gaffney, Glen Howard, Robert Kagan, William Kristol, Michael Ledeen, Bruce Jackson, James Woolsey och Caspar Weinberger.

Efter den 11 september har man, samtidigt som man överallt annorstädes finner länkar mellan muslimsk terrorism och al Qaida, hävdat att varje påstående om förbindelser mellan tjetjenerna och al Qaida är "överdrivet". ACPC har framgångsrikt verkat för att USA skall ge politisk asyl åt Iljas Achmadov, utrikesminister i Maschadovs störtade regim och av Moskva hållen för terrorist. Bushs politik formulerades av Steven Pifer, vice biträdande minister för europeiska och eurasiska frågor, då han framträdde inför kongressens kommission för säkerhet och samarbete i Europa 2003: "(vi) delar inte den ryska uppfattningen att den tjetjenska konflikten helt och hållet handlar om kontraterrorism Samtidigt som det finns terroristiska element som kämpar i Tjetjenien håller vi inte med om att alla separatister kan likställas med terrorister."

Enligt John Laughland i Guardian den 8 september "kommer USA:s tryck nu att öka på Moskva för att man skall finna en politisk, snarare än militär, lösning -med andra ord att förhandla med terrorister, en linje som USA annars bestämt avvisar överallt". Putins Tjetjenienkrig är således inte, som den ryske ledaren påstår, en integrerande del i det världsomspännande kriget mot terrorismen, som till en början riktats mot på al Qaida. I stället är det ett praktiskt belägg för Rysslands alltjämt brutala, diktatoriska karaktär och därmed en invit till de kaukasiska nationerna att stärka banden till USA.

Samtidigt som man eftersträvar regimskiften över hela det muslimska Mellanöstern och uppfinner fakta för att uppnå detta önskar man bibehålla status quo på södra Kaukasus - utom för de återstående ryska baserna i Georgien, som man önskar ersätta med sina egna.

Man är belåten med den nye, USA-utbildade presidenten i Georgien, Mikheil Saakashvili, som man hjälpte till makten, nöjd med att ha militära styrkor som tränar trupper i Azerbajdzjan, tacksam mot Armenien för att landet sänt 50 man till Irak och planerar att föra dem alla in i NATO. Man önskar också främja den muslimska separatismen i det norra (ryska) Kaukasus. Om södra Ryssland skulle sönderfalla i en rad små och svaga nationer (från Dagestan till Karachajevo-Tjerkessien) kommer denna del av det muslimska Europa att som en mogen frukt falla i USA:s knä, upphöra att terrorisera någon och lyckligen samarbeta med USA:s energibolag. Detta är åtminstone vad de neokonservativa hoppas, varför de även efter attacken i Beslan stöder vad de föreställer sig vara den tjetjenska saken. Samtidigt flirtar Moskva, som på hemmaplan bekämpar den muslimska separatismen, med de muslimska separatisterna i Georgiens Adzjarien och Abchazien.

Således är huvudfrågan i Kaukasus inte islam eller den tjetjenska terrorismen, utan den geopolitiska strävan efter kontroll, där USA och Ryssland tävlar att framställa sin kamp som ett krig mot Terrorn.

Inför detta borde världen helt enkelt, med Bertolt Brecht säga: "Dalens jord åt vattenbärarna, på det att den må bära frukt" (Den kaukasiska kritcirkeln, akt 5).

Gary Leupp är professor i historia och adjungerad professor i komparativ religion vid Tufts University i USA. E-post: (gleuppgranite.tufts.edu)