En kombination av klassisk kolonialism och modern globalisering. Den härskande klassen i kapitalismens centrum allierar sig med en trasbourgeoisie i periferin. I Irak kan ockupanterna mycket väl ge efter för islamistiska grupper för att stärka sin ställning gentemot sekulära, nationalistiska och socialistiska grupper.

Svenska medier släpper ogärna fram arabiska analyser av Irakkriget, men här kommer de palestinska marxisterna Masad Arbid och Abdel Samara till tals.

Efter nära fem decennier av svag politisk självständighet - med ojämlikt ekonomiskt utbyte och blockerad utveckling - är många stater i kapitalismens periferi i dag i praktiken återkoloniserade. Detta har inte alltid skett genom militära invasioner. Vissa länder har i princip "inbjudit" arméer från väst - det gäller t.ex. Gulfstaterna, inte minst Saudiarabien. Stater som framhärdat med att hålla ett tydligt avstånd till USA, som Jugoslavien och Irak, har helt frankt invaderats.

Som marxistiska arab-nationalister menar vi att alla nationer i periferin har rätt till självförsvar i alla lägen. Det innefattar även innehav av massförstörelsevapen. De arabiska folken har framför allt två fiender att skydda sig mot: den sionistiska regimen i Israel, dominerad av sionister med europeisk bakgrund, och den globala kapitalismens centrum, i synnerhet den amerikansk-brittiska militäralliansen.

Bushregeringens planer i Irak handlar framför allt om att stärka USA:s grepp om oljan och bygga militära baser.

Sedan sextiotalet har Baathregimen i Irak av olika skäl varit en av imperialistländernas främsta måltavlor. Irak hade en typisk statskapitalism av tredje-världen-modell. Man garanterade full sysselsätttning för befolkningen, män såväl som kvinnor. I tredje världen är den politiken ett sätt att skapa någorlunda social trygghet, jämförbar med den i västvärldens välfärdsstater. Välfärden i Irak var ingalunda jämnt fördelad - det styrande partiet roffade alltid åt sig merparten av det samhälleliga överskottet - men de flesta irakier hade en relativt säker utkomst. Man skulle kunna säga att denna politik var ett sätt att undvika social oro. Det fanns ingen social jämlikhet i Irak, men överskottet från oljeindustrin stannade i alla fall inom landet och investerades där. Detta har inte varit fallet i andra periferistater, inklusive andra arabstater, särskilt inte de med rika oljefält. Även om karaktären på Iran-Irakkriget (1980-88) kan diskuteras kvarstår det faktum att det förödde en betydande del av Iraks tillgångar och välfärd.

Saddams regim var inte det minsta demokratisk. Men den var sekulär. Och ingen arabregim är demokratisk, de flesta inte heller sekulära, men de stöds ändå av USAs härskande klass. Kvinnor saknar fortfarande grundläggande mänskliga rättigheter under dessa regimer. Dessutom har västvärlden under snart ett sekel understött arabiska medlöparregeringar, kompradorregimer som svikit sina folk och sina länders utveckling mot enhet och välfärd.

Under dessa omständigheter ställs de arabiska folken inför ett val mellan två onda ting: antingen att stödja dessa kompradorregimer eller acceptera politisk islam som ett alternativ. Eftersom Saddam Husseins regim varken var fundamentalistisk eller av kompradormodell och heller inte hade övergivit tanken på det arabiska nationella projektet, stöddes den av stora befolkningsskikt även om den aldrig sågs som särskilt idealisk. Detta beror inte på något enkelt USA-hat, utan på att man å ena sidan är motståndare till USAs aggression mot den arabiska nationen, å andra sidan inte har utvecklat något revolutionärt socialistiskt alternativ.

Ockupationen av Irak har inneburit att man raserat Iraks sociala och ekono-miska institutioner, ministerierna (utom oljeministeriet), utbildningssystemen och museer och plundrat landets historiska skatter. Genom att enbart skydda oljeministeriet och oljefälten understryker USA på det mest påtagliga sätt vad kriget handlar om.

Nationaliseringen av Iraks olja 1972 följdes av liknande beslut i andra länder. Ett år efter den nationaliseringen steg oljepriset tiofalt. Under den perioden var det mycket svårt för USA och andra imperialistländer att kolonisera de oljeproducerande staterna - också beroende på att Sovjetunionen fortfarande utgjorde en motvikt .

I dag innebär ockupationen av Irak ett "blandsystem" av klassisk kolonialism och kapitalistisk globalisering. Ett antal metoder används för detta: klanledarskap, social skiktning och utplundring av tillgångarna genom privatiseringar, tvång och direkt stöld. Det ekonomiska utbytet med Irak kommer att baseras på den gamla koloniala modellen, "ojämlikt utbyte under militärt tvång".

Under den brutala koloniseringen kommer Iraks sociala väv att trasas sönder. Redan före privatiseringarna av fabriker och oljeindustri har de irakiska arbetarna kastats ut på gatorna i arbetslöshet. Privatiseringen innebär en deklassering av hela den arbetande befolkningen; det kommer helt enkelt inte finnas några arbetare utan blott en ledighetsarmé av tusentals arbetslösa individer. Till detta ska fogas de tiotusentals forskare, professorer och välutbildade personer som kommer att förlora arbetet genom privatiseringen av utbildning, hälsovård och andra offentliga verksamheter. Arbetslöshet, fattigdom, privatisering och den tillbakapressade sekulära livsstilen tvingar dessutom tillbaka kvinnorna till hemmets begränsade sfär och ett återvändande "till moskén".

Fallet Irak har blivit ett typfall på USAs planer i området. En komprador- och maffiaklass har med USA-arméns hjälp återinförts för att styra landet. Den kommer att äga eller förmånligt köpa de nationella tillgångarna. Den kommer att ges generösa lån från utländska banker för sina köp och dela dem med utländska intressen och bolag under USA-kolonialismens överinseende. Den allvarligaste sidan med detta är att denna maffia kommer att dela sitt ägarskap med utländska direktinvesterare som står för lejonparten. Därmed kommer Irak att stå under direkt beroende av utländska investerare, likaväl som direkt under en utländsk armé.

Den irakiska ekonomin blir en bas för amerikanskt kapital, och dess strategiska position kommer att tjäna som en militär bas för USAs härskande klass.

En av de viktigaste skillnaderna mellan klassisk kolonialism och den aktuella modellen i globaliseringens skugga är att vi nu blir vittne till uppkomsten av en ny multinationell kapitalistklass som är anpassad till den nya världsordningen: en ordning som är polariserad och består av en verklig bourgeoisi i USA och de andra kapitaliststaterna i centrum och en "tras-bourgeoisie" i periferistaterna. I den bemärkelsen är Irak ett slående exempel på den nya multinationella kapitalistklassen. De lokala representanterna som administrerar statsapparaten skyddas av fascistisk polis, medan den internationella kapitalistklassen skyddas av amerikansk militär.

I praktiken var alla västerländska länder en del av krigskoalition mot Irak 1991-2003, fastän med olika grader av inblandning. Efter det första Irakkriget stärkte USA sitt grepp över de arabiska oljeländerna, under det att andra deltagande länder betalade mer än de fick ut av kriget. I det andra kriget 2003 deltog samma västländer i koalitionen på olika sätt. Dessa länders manövrerande efter ockupationen av Irak har avslöjat deras rätta ansikten. De förhandlar nu, speciellt Frankrike, Tyskland, Ryssland, Italien, med USA om sin del av återuppbyggnadskontrakten i Irak. Med andra ord skulle de samtycka till att skicka soldater till Irak om det skulle garantera deras del av plundringen av landet. EU och Ryssland vägrade sända trupper till Irak, eftersom USA inte ville dela med sig av bytet. Just därför kommer USA att stanna i Irak tills det blir besegrat.

Det komplicerade förhållandet mellan de arabiska folken och västvärlden, särskilt USA, kan inte förstås till fullo genom att reduceras till en fråga om kultur och religion. Denna förenkling skulle falskeligen förklara det irakiska motståndet som ett uttryck för muslimska fundamentalister som drivs av hat mot västvärlden och kristendomen. Faktum är att kapitalismens centrum alltid har utövat påtryckningar på den arabiska kompradorklassen att uppmuntra politisk islam som ett vapen mot arabisk nationalism och kommunism. Kapitalismens centrum har ett starkt intresse av att driva de arabiska folken mot fundamentalism, så länge denna rörelse avstår från att sträva emot utveckling och social frigörelse och förändring. Det har aldrig funnits på den politiska islams dagordning, och följaktligen har därför politisk islam aldrig varit något egentligt hot mot kapitalismens intressen.

En del av de arabiska kompradorregimerna har spelat ut sin roll i det amerikanska imperiet. För närvarande tycks några av dessa regimer ha att välja mellan två beska mediciner: 1) antingen måste de öppet förklara sig som USAs agenter, eller 2) måste de skaffa sig ett relativt oberoende från USA för att vinna legitimitet och trovärdighet i folkens ögon. Det är skälet till att George W. Bush gick till angrepp mot Saudiarabien, Egypten och Syrien (CNN 7/11 2003), trots att dessa länder deltog i USA-koalitionen 1991 och på alla sätt underlättade USAs krig 2003.

Västerländska forskare och akademiker, särskilt i USA, har fått fört sig att "araberna helt enkelt hatar USA"; de säger att politisk islam är huvudkällan till detta hat. Därmed undviker de några viktiga frågor: varför var de arabiska folken emot de kapitalistiska västländerna under Nassers tid i Egypten då politisk islam var mycket svagare än den är nu? Och varför stödde de Saddam Hussein trots att han stod i tydlig motsättning till det religiösa ledarskapet?

Historien om folk under ockupation har genomgående varit historien om motståndskamp, en rättighet som skyddas av internationell lag. I dag är Irak ockuperat av amerikanska och brittiska trupper och deras föga betydande allierade. Det som förutom den militära ockupationen underblåst motståndet är de amerikanska soldaternas brutala förtryck, plundringen av landet och det styrande rådets beslut att göra Bagdads fall - 9 april 2003 - till en nationell helgdag.

Efter USAs aggression mot Irak under Clintons tid (1998) stod det klart för den irakiska regimen att kriget förmodligen skulle komma. Historien får döma om det var ett riktigt beslut av den irakiska ledningen att spara irakisk motståndskraft till att bekämpa ockupationen i stället för att ge sig in i en ojämn kamp med amerikanska tanks och flygplan.

När det irakiska motståndet växte i styrka beslöt USA att bygga upp en ny irakisk armé och polis som ett slags irakisk "contra" och dra tillbaka sin armé från befolkade områden för att i stället stationera trupper runt oljefälten. Svaret från Iraks motståndsgrupper blev att omintetgöra planen att bygga upp en lokal förrädararmé, polis och förvaltning genom att slå till mot de baathister som samarbetade med eller arbetade direkt för fienden. Det irakiska motståndets huvudmål är att hålla kvar kolonialarmén i befolkade områden och på så sätt utmatta och demoralisera den.

I sina försök att misskreditera motståndskampen och skylla den på "externa faktorer" beskriver amerikanska medier många av Iraks motståndsmän som "araber" och "utlänningar". Medan olika arabiska regimer stödde attackerna mot Irak 1991 och 2003 och nu stöder det tillsatta styrande rådet, hör de arabiska folkmassorna till det andra lägret, dvs. motståndets. De folkliga klasserna står för arabisk enhet, nationalism och utveckling.

Historien har visat Iraks folk att friheten ligger i det militära motståndet - att besegra fienden och tvinga den att dra bort sina trupper. Bara genom att gripa makten kan Iraks folk skapa ett fritt och nytt Irak, återskapat av motståndets demokratiska krafter som kan bana väg för arabisk enhet, utveckling och socialism. Det har visat sig vid flera tillfällen att man inte ska förvåna sig över att ockupanterna ger efter för islamistiska grupper inom motståndslägret för att på så sätt stärka deras ställning gentemot sekulära, nationalistiska och socialistiska grupper. Det är därför nödvändigt att motståndet i Irak behåller den interna demokratin och förmågan att skapa en enad front.

Om USA tvingas ut ur Irak, betyder det inte att ett nytt Irak skulle vara säkert för framtida aggression. Övriga delar av den arabiska nationen kommer att delas upp i två läger: å ena sidan de styrande regimerna vilka fortsätter att öppna sina gränser för USAs militära attacker, å andra sidan den arabiska nationella befrielserörelsen som står på Iraks sida.

Det är ingen överdrift att, såsom Lenin hävdade, kapitalets historia är en his-toria om krig vars syften är att fördela och omfördela världekonomin mellan olika kapitalistiska länder i centrum. Krigen i globaliseringens epok är av samma natur. Attackerna på Irak och Afghanistan visar att USA tävlar med EU om den arabiska oljan och oljan i Kaspiska havet. USAs ockupation av Irak syftar till att skaffa monopol över Iraks tillgångar och sålunda tävla med andra europeiska länder vilka sedan tidigare har större investeringar i Irak. Att dela på tillgångarna i de koloniserade länderna ligger inte i de kapitalistiska ländernas natur. Detta påminner oss om ett särdrag i globaliseringen, nämligen att de kapitalistiska kärnländerna inte har samma militära styrka. USA kan påtvinga övriga kapitalistländer sin vilja och lägga beslag på merparten av och fördela resten mellan "andra gradens" imperialistmakter. Ingen av dessa kan tävla med USA. Med andra ord: så länge det inte finns någon annan mäktig supermakt som kan stå emot den amerikanska dominansen kommer plundringen av Irak, och förmodligen av andra länder, att fortsätta på amerikanska villkor, dvs. plundringen är gemensam men ojämlik.

Några av huvudfaktorerna som underlättar och uppmuntrar plundring och återkolonisering av periferiländerna är unika för vår tid, globaliseringens epok: a) härskarklasserna i periferiländerna (huvudsakligen kompradorklassen) förråder sina egna länders nationella intressen och välkomnar en återkolonisering, b) många oppositionsgrupper i dessa länder i periferin är agenter för kapitalistländernas härskande klasser, och c) avsaknaden av något annat kapitalistiskt land som kan tävla med världens enda supermakt.

Detta visar utan tvivel att endast folkens befrielsekrig kan utmana och göra slut på aggression och plundring. Om motståndet i Irak blir framgångsrikt banar det vägen för folk i övriga världen att stå emot och besegra annan aggression från kapitalismens centrum. En seger för irakiskt motstånd kommer att få fienden att tveka inför attacker på andra länder i periferin. Det kommer också att göra det möjligt för folken i periferin att bekämpa sina inhemska förtryckare. De kommande åren blir därför avgörande för hur världens framtid ska gestalta sig.

Om motståndskampen i Irak misslyckas, så är det för en begränsad tid. Under denna period tilltar emellertid de kapitalistiska staternas aggression. USA fortsätter att diktera villkoren för sina allierade, vilket kommer att skapa "otålighet" bland dem och till slut leda till en ny rivalitet. Det kan sluta i ett nytt förödande världskrig.

Vi står inför en stor utmaning: mänskligheten eller kapitalismen. Världens folk måste bekämpa de kapitalistiska regimerna som ett led i att rädda mänskligheten från kapitalets hemsökelser. Den kampen började långt före attacken på och ockupationen av Irak, den måste fortsätta och växa till en verklig utmaning.

Översättning från engelska: Karin Hedbrant, Malena Rydberg och Ola Inghe. Artikeln är något förkortad. Adel Samara är nationalekonom, bosatt på Västbanken, Masad Arbid är läkare, bosatt i Los Angeles. Båda tillhör redaktionen för tidskriften Kanaan som utges i Palestina och strävar efter att förena arabisk nationalism och marxism www.kanaanonline.org .