I Irak hoppas ättlingar till forna kolonialadministratörer på en återgång till den gamla ordningen. Det finns ett samband mellan denna nostalgi och de nyliberala utsvävningarna, skirver Mikael Nyberg.

Männen bakom barrikaderna i Bag-dad talar gärna om individens fri-het. Det har för flera av dem en personlig mening. Till den människorätt de gör anspråk på hör de privategendomar och den sociala ställning deras familjer berövades vid folkresningen 1958, då kungen dödades och liket efter hans premiärminister slets i bitar och brändes på en gata i staden. Åtminstone fem av de ledande irakier som erbjudit ockupationsmakten sina tjänster är nära släktingar till medlemmar av den störtade kungliga regeringen.

Ahmad Chalabi var tonåring den gången. Hans familj var en av de mäktigaste i ett land där 50 familjer ägde en sjättedel av all jord och 25 industri- och bankkapitalister två tredjedelar av allt kapital. Under åren i exil i USA drömde han om den gamla goda tiden.

När ockupationsmaktens stridsvagnar rullar in i Bagdad våren 2003 låter de styrande i Pentagon luftlandsätta Chalabi med en privatarmé på 700 man. Han ska bli ståthållare i det erövrade landet - så snart upprensningsaktionerna fullbordats och individens frihet bibringats de jublande massorna.

För en reporter visar han ett familjefoto från 1946. Hans föräldrar sitter i en väldig trädgård vid ett bord dignande av mat. Till gäst har de Sir Edward Spears, den brittiske general som styrde och ställde i Mellanöstern.

- Så vi har sett allt det här förut, säger Chalabi och skrattar.

Nu är underhållet från Pentagon, cirka 26 miljoner dollar sedan 1998, indraget efter anklagelser om bedrägeri och dubbelspel. Chalabi ser sig förbigången av Iyad Allawi, CIA:s investering i projektet.

De planer Chalabi och hans välgörare drog upp var mönster av önsketänkande. USA:s krigsmakt, i dollar räknat lika stor som de 14 nästföljande tillsammans, är inte stark nog att behärska det ockuperade territoriet. Men den kan mala det sönder och samman. Med missiler finfördela samhällsstrukturen.

I topside diskuteras också möjligheten att dela landet. Tidigare ambassadören Peter Galbraith, en av ingenjörerna i delningen av Jugoslavien och sedan länge engagerad i kurdernas sak, har offentligt lekt med tanken. I Israel finns liknande förhoppningar. En söndring av Irak efter etniska och religiösa linjer kunde få andra muslimska länder att krackelera och beröva palestinierna deras understöd.

Så förgör de nutida kolonialprojekten utsikterna till ordnat samhällsliv i denna del av världen. Ur det som kallas humanitära interventioner och kamp mot terrorism och massförstörelsevapen kommer nya så kallade failed states, förlorade stater.

Ahmad Chalabi är inte ensam i sin nostalgi. En hel epok tränger sig fram där den blev avbruten av revolutioner och nationell frigörelse.

Deepak Lal, professor vid University of California, föreslår att naturtillgångarna i Mellanöstern och Afrika underställs en kolonial förvaltning, samordnad av Världsbanken och Internationella valutafonden. Liksom förr i Kina kunde territorier därefter arrenderas ut till enskilda företag och deras privatpoliser. Men en imperialistisk stat eller koalition av stater måste alltid vara beredd att med "kanonbåtar och gurkhasoldater" försvara frihandel och privat äganderätt.

Deepak Lal växte upp Lahore i Brittiska Indien. Han fostrades som Ahmad Chalabi i en familj av jordägare och kollaboratörer. Släkten försörjdes av bönder och lantarbetare i de byar hans farfars far tillägnat sig som tjänsteman i kolonialadministrationen. Självständigheten 1947 var i denna sociala miljö en olycka. Familjen hade alltid försvarat det brittiska styret, och egendomarna hamnade på den pakistanska sidan i delningen och gick förlorade.

Nu gläder sig Deepak Lal åt att USA sedan den 11 september föresatt sig att "utradera" den islamiska extremismen i Mellanöstern. Indien var tidigare, påpekar han, "kronjuvelen" i det brittiska imperiet. Landet försåg, på egen bekostnad, kolonialmakten med den största armén i världen, vilket säkrade Pax Britannica från Suez till Kina. "Kunde något liknande hända igen i detta nya imperium", frågar zamindarättlingen och drömmer om ett nytt "strategiskt partnerskap" mellan Indien och den globala herremakten.

Han presenterar sina idéer för American Enterprise Institute, ett av de starkaste fästena för krigskotteriet i USA. Där är det risk att hans förslag tas på allvar.

Det är lätt att i marschen mot Bagdad se ett enstaka utbrott av övermod, ett irrationellt företag framdrivet nykonservativa konspiratörer. Kritiken mot kriget tilltar idag också bland forna sponsorer. Wall Street, som nyss försåg presidentens kampanjkassa med rekordstora kapital, har gripits av missmod, och inom CIA och de militära staberna är misstron mot den politiska ledningen utbredd.

Men det finns en systematik också i det korttänkta och äventyrliga. Misstagen är felsteg längs en utvecklingslinje. Krigsaktivismen vevades inte igång av den nyfrälste playboyen George W Bush och hans pojkar från Texas, och den kommer inte att eka ut med den sittande administrationen.

John Kerry, utmanaren i presidentvalet, hade ingen avsikt att avblåsa härtåget. Han lovade tvärtom att skicka ytterligare 40.000 man till Irak, och han förväntade sig att allierade i Europa skulle göra liknande uppoffringar i multilateralismens namn. Kriget var ett misstag, heter det i dag i Stockholm, London och andra europeiska huvudstäder, men nu är "vi", som förre brittiske utrikesministern Douglas Hurd uttrycker det, "piskade att lyckas" - för oljans skull, och för den prestige som investerats i företaget.

Krigsaktivismen framkallas av en kapi-talism som löper amok. Den är ett utslag av den borgerliga revanschism som sedan ett par årtionden far fram över världen. Det korttänkta och äventyrliga i det som kallas humanitära interventioner och tillslag mot terrorism och massförstörelsevapen är lika ofrånkomligt som dumheterna i de nyliberala omställningarna. Förloppet är ett och sammma. Strävan att återuppta kolonialprojekten i kapitalismens periferi motsvaras i centrum av en längtan tillbaka till tiden före demokrati och välfärdsstat. Processerna förstärker varandra och utmynnar i enastående förlöpningar.

I den senaste av en räcka företagsskandaler misstänks mediemagnaten Conrad Black och hans närmaste män ha plundrat koncernen Hollinger på sammanlagt 400 miljoner dollar åren 1997 till 2003. Bolaget hade ingen annan funktion, skrev Black i ett e-postmeddelande, "än relativt billig tillgång till andra människors besparingar..." Företaget debiterades bland annat 530.000 dollar för en semester som paret Black tillbringade i Polynesien, 42.870 dollar för ett födelsedagskalas på restaurangen La Grenouille i New York och 2.463 dollar för ett antal handväskor inköpta av fru Black.

Detta parasitära leverne är lätt att känna igen från andra affärer. De stora företaqen i den globala kapitalismens mitt är stinna av överflödig likviditet, och på de avreglerade finansmarknaderna finns outsinliga möjligheter till vidare berikning. Då anpassar sig moralen.

Lika typiskt är det motstånd som i skandalen Hollinger mobiliserats mot direktörernas kleptokrati. Det kommer inte från fackföreningar utan från förfördelade aktieägare.

En namnkunnig styrelse sa ja och amen till allt vad ledningen tog sig för. Richard Perle, en av ledamöterna, förklarar att han i allmänhet inte läste de dokument som förelades honom, och att han i alla händelser inte begrep dem. Han hade ingen anledning att vara missunnsam. I privata affärer med koncernen kunde han tillskansa sig delar av kassaflödet för egen del. Conrad Black var också, på bolagets bekostnad, generös med bidrag till Perles politiska aktiviteter.

Här finns en personlig förbindelse mellan företagsskandalen och krigsföretaget vid Persiska viken. Det är i Richard Perle Ahmad Chalabi haft sin främste välgörare. Perle hade framträdande poster i nio av de organisationer som med pengar från storföretagen drev fram marschen mot Bagdad, bland dem American Enterprise Institute. Han var också ordförande i Defense Policy Board, den expertkommitté vid Pentagon som omedelbart efter den 11 september 2001 drog upp planer för en invasion av Irak.

Perle har nu lämnat det rådgivande organet. På egen begäran, som det heter. Det kan ha med grälen om Irak i statsledningen att göra. Det kan också hänga samman med presidentvalet. PR-konsulterna hade nog med skandaler kring presidentens män att tampas med.

Med sin krigsaktivism och sina korrupta affärer är de båda konspiratörerna Richard Perle och Ahmad Chalabi värdiga företrädare för sin tid. De har stukat sig i sina företag, men utvecklingen fortsätter sin gång tills större krafter får den att skifta spår.