Kalla kriget, en systemkonflikt, har ersatts av ett proklamerat krig mot terrorismen, som också är en systemkonflikt. I propagandan till detta nya krig hänvisas till domstolsutslag om vad som över huvud taget får debatteras. Men domstolar dömer, de fastställer inte sanningar.

En central argumentationslinje i kam-panjen mot Ordfront Magasins publicering av intervjun med Jugoslavien-kännaren Diana Johnstone har varit att hänvisa till beslut i vissa nationella och övernationella rättsinstanser för att avgöra äktheten i en bild, sanningshalten i ett vittnesmål, beskrivningen av ett historiskt förlopp. Den argumentationslinjen håller inte, av uppenbara skäl.

För det första är en domstols primära uppgift inte är att klarlägga vad som faktiskt inträffade utan att pröva om framlagd bevisning räcker för att döma någon skyldig eller om bevisningen är så klen att en åtalad måste frikännas. Rätten gör i grunden en moralisk bedömning, inte en vetenskaplig; den skipar rättvisa, prövar inte vad som är sant eller falskt.

För det andra blir ett utslag från en domstol alltid föremål för tolkning, ofta för invändningar. Ibland överklagas en dom till högre instans; ibland begärs resning i ett mål, när nya omständigheter har tillkommit. Ett domslut i sig kan aldrig bli sista ordet i en diskussion om rent faktiska förhållanden. Johnstone-debattens upphovsman hör själv till dem som i artiklar har gått till rätta med svenskt rättsväsen och svenska domare. Det finns de som anser att domstolar tar politiska hänsyn - och det gäller inte bara sådana uppenbart politiskt inrättade organ som den så kallade Haag-tribunalen för folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättigheter utan också allmänna svenska domstolar, exempelvis Göteborgs tingsrätt när den fastställde straffen för vissa inblandande i händelserna under EU-toppmötet i juni 2002. Det händer att domstolar dömer på falska vittnesbörd; i några uppmärksammade fall har upprättelse i efterhand kommit till stånd, i andra kan sådan vara på väg (stickord: styckmordsrättegången).

Jag talar nu inte om rättsröta. Jag menar att sådana här utfall i viss mening är ofrånkomliga. Det finns ett beslutstvång i rättsmaskineriet. Man utgår från trovärdighet, större eller mindre, man hamnar i sannolikheter, större eller mindre. Det viktiga är om det i systemet finns någon appell, om det går att göra revision. När det gäller Haag-tribunalen är detta från början uteslutet. Där skipas inte rättvisa, där statueras exempel. Där avkunnas domar i kraft av styrka, där råder segrarens rätt.

Förebilden är givetvis Nrnberg-pro-cesserna efter andra världskriget. De-ras primära uppgift var att visa det tyska folket på nederlagets faktum - i det syftet tillgreps även retroaktiv lagstiftning, ett förfarande som är alldeles oförenligt med fundamentala rättsstatsprinciper, domsluten kunde inte överklagas, rätt naturligt med hänsyn till rättens karaktär av militärdomstol och förlängningen av kriget med juridiken som medel. Någon rättssäkerhet för den anklagade har inte rått, vare sig i Nrnberg eller i Haag.

I bägge fallen rör det sig tydligt om politiska skådeprocesser, men det är inte givet att de kan avvisas på den grunden. Segrarens logik tar i vissa lägen över annat slag av logik, exempelvis rättsstatens. Det de jugoslaviska inbördes- och efterföljarkrigen har visat är att politiken, hur demokratiskt legitimerad den än är, alltid bygger på våldsmakt. Med de USA-ledda angreppskrigen, först mot Jugoslavien 1999, sedan mot Afghanistan 2001, så mot Irak 2003, vilka alla hade till mer eller mindre uttryckligt syfte att med militära insatser (pre-emptive strikes) åstadkomma politiska regimförändringar, ett handlande som är strängt förbjudet enligt folkrätten, återkom det politiska våldet i de västliga demokratierna och världssamfundet och började betraktas som någonting eftersträvansvärt: FN-stadgans våldsförbud började uppfattas som en stötesten. Terrorismen är i grunden ett svar - ett desperat svar - på detta överskridande av den internationella rättsordningen, denna globala anti-legalism.

Det säger sig självt att de rättsakter och rättsdata som kommer ut av en sådan politisk kraftutveckling inte kan tas som objektiva återgivningar av faktiska förlopp. Den historiska forskningen om Tredje riket och andra världskriget har till exempel i mycket ringa omfattning tagit sin utgångspunkt i vad som yttrades och fastslogs vid krigsförbrytarrättegångarna i Nrnberg. En analys av Balkan-krigens förutsättningar och resultat kan inte heller använda dokumentationen i Haag eller från andra domstolsförhandlingar som några primärkällor; som sådana kan de utnyttjas endast för att ta reda på vad som där ägt rum. Det går alltså inte att med ett domstolutslag i handen underkänna ett bidrag till den samtidshistoriska forskningen - det kan bara göras med historisk argumentation. Denna måste i sin tur vara fri från både domar och fördomar, fri från förutfattade meningar och faktoider, fri att ställa vilka frågor den vill.

Den politiska invändningen mot en viss typ av historieforskning om särskilt ömtåliga ämnen är att den ställer fel frågor, och en sådan diskussion måste givetvis kunna föras, men det rör då ett moraliskt felaktigt beteende och har ingenting med den historiska sanningens utletande att göra. Att förbjuda frågeställningar som man ogillar är att gå längre; en benägenhet åt det hållet dyker då och då upp i debatten. Den blir särskilt betänklig när förbudskrav reses i frihetens namn och framförs av "liberaler". Då villkoras den oberoende opinionsbildningen och forskningen inordnas i ett programsammanhang. När det sätts upp statliga myndigheter med regleringsbrev från regeringen med uppgift att sprida den korrekta bilden av ett historiskt skeende, har man skapat ett instrument för att styra det offentliga meningsutbytet liksom inriktningen på och dimensioneringen av forskningsinsatser. Det är inte alldeles lätt att se hur detta kan vara förenligt med en rättsstatskultur.

Kalla kriget, en systemkonflikt, har ersatts av ett proklamerat krig mot terrorismen, som också är en systemkonflikt, fast av annat slag. Det ljugs i alla krig. Man kan kalla det propaganda. En del propaganda bedrivs i form av nyhetsförmedling. Just då är det viktigt att det presenteras motbilder, i fora som räknas. På dessa motbilder måste man ställa mycket höga krav - sakliga men naturligtvis också moraliska. Överallt finns dolda dagordningar. Den kritiska journalistiken har det gemensamt med kritisk vetenskap att den tar till uppgift att avslöja dessa dagordningar, de motiv som ligger bakom olika händelseutvecklingar och de drivkrafter som för dem framåt. Kalla det ideologiskt uppröjningsarbete. Det har sällan varit så viktigt som idag.