Under det kalla kriget fanns fog för att fästa stark vikt vid det nationella oberoendet. Därigenom var det möjligt att rida spärr mot amerikansk och sovjetisk expansionism. Men efter murens fall kan vi på annat sätt fokusera på mänskliga rättigheter, som i det nationella oberoendets namn ofta kränktes."

Dessa rader av Håkan A. Bengtsson i senaste numret av tidskriften Arena sammanfattar bra en allt mer dominerande hållning till den nya världsordningen. Nationernas självbestämmande är underordnat rätten för starkare krafter att intervenera för att upprätthålla det som definieras som mänskliga rättigheter. Inte sällan kombineras detta ställningstagande med ett engagemang för förtryckta grupper, särskilt i militärt svaga stater i tredje världen, och med en stark Bushkritik. USA ska inte ensamt besluta om interventioner utan EU och FN ska också spela en aktiv roll. Om Bushregeringen faller, eller tar sitt förnuft till fånga, är en sådan ordning möjlig.

Detta är en proimperialistisk hållning. Den utgår från att vi ska leva med USA:s dominans, men att andra stater i väst också ska få vara världspolis och dela på kakan. Även svenska soldater ska skickas till Afghanistan eller Irak för att "upprätthålla ordningen", d.v.s. den grundläggande imperialistiska ordningen. I praktiken får mänskliga rättigheter ytterst sällan en starkare ställning: vem har sett att rättssäkerhet och social välfärd ökat i de länder där USA, med eller utan allierade, avsätter och tillsätter diktatorer?

Snarast är detta "den vite mannens börda" i ny version. 1800-talets imperialister kunde kritisera hur Gladstone, Palmerston eller Disraeli förhöll sig till de andra europeiska stormakterna. Men Europas uppgift att kolonisera och civilisera världen ifrågasattes inte. Afrikas hedningar, arabiska mördarsekter och änkebrännare i Indien måste komma under europeiskt herravälde.

Den antiimperialistiska hållningen är annorlunda. Den rådande världsord-ningen ska inte delas mellan de mäktigaste staterna, transnationella företagen och överstatliga organisationerna, den ska brytas. Vilka försöker i dag att bryta den amerikanska hegemonin? Jo, exempelvis Iraks muslimer, Venezuelas arbetare eller Palestinas demonstrerande massor. Vad slåss de för? Jo, sitt nationella oberoende. Och vilka folk har störst möjligheter att ta makten och genomföra en socialistisk ordning? De som lever i stater där USA - eventuellt med EU med på ett hörn - i sista hand står som garant för mänskliga rättigheter? Eller de som lever i stater med ett faktiskt oberoende?

Så formas en avgörande skiljelinje mellan proimperialister och antiimperialister i den nya världsordningen, efter murens fall. Antiimperialisterna försvarar det nationella oberoendet.