Bo G. Nilsson dog hastigt i början av hösten. Han var aktiv i Clarté på 1970-talet, en av pionjärerna i Arkivet för folkets historia och blev senare bibliotekschef och forskningsledare vid Nordiska museet. I Clarté skrev han artiklar som oftast hade historiska ämnen men samtidigt var dagspolitiska inlägg. Den artikel vi trycker om i det här numret inarbetades så småningom i kapitel sex i hans doktorsavhandling Folkhemmets arbetarminnen (1996). Bosse Nilssons minne tecknas av Anders Björnsson.

Under några år på 70-talet - olika många - tillhörde Bosse och jag samma Clartésektion, den i Stockholm, adress Surbrunnsgatan 32 B, nära restaurang Metropol och Stockholms stadsbibliotek, huvudbiblioteket.

Clarté är ett franskt ord som betyder "klarhet", "tydlighet", "insikt". Henri Barbusses roman med samma namn hade skrivits efter första världskriget och var en appell mot imperialism och militarism. Clarté blev en rörelse av engagerade intellektuella. Sista gången jag såg Bosse var på ett av de protestmöten som föregick - och förgäves försökte förhindra - Förenta Staternas och Storbritanniens imperialistiska krig i Irak. Nästa år, slår det mig, har Clarté funnits i Sverige i 80 år. En av de sista artiklar som Bosse skrev för tidskriften Clarté hette "Nationalstatens fall" och publicerades i ett temanummer om myter vid millennieskiftet. Han, om någon, hade varit mannen att göra en betraktelse över de där 80 åren av intellektuell och akademisk radikalism i Sverige.

Clarté, klarhet, var ett signum för Bosse. Han uttryckte sig så, med stor precision. Man behövde aldrig, sen man läst en artikel av Bosse, fråga sig vad han egentligen hade menat. Detta är mycket sällsynt, inom akademins värld, inom politikens värld, bland intellektuella i allmänhet. Man tar till orda - inte bara för att få någonting sagt utan också för att man är orolig för vad andra har att säga. Den som talar mycket och ofta hindrar andra att göra det. Bosse talade - eller skrev - bara när han ansåg att han hade något att säga som ingen annan hade sagt eller som ingen annan kunde säga bättre. Det blev, trots detta och trots en mycket väl tilltagen dos av självkritik, ett stort, ett imponerande oeuvre. I hans bibliografi ser man nästan inga spår av rundgång. Orden står sig.

Bosse tog med sig detta klarhetens imperativ, som han hade fångats av och färgats av i politiska diskussioner, in i vetenskapen. Men man kan vända på det och säga att den omutlige forskarens ethos också präglade hans tillvägagångssätt i det politiska. Han dissekerade argument, han frilade mönster, han upptäckte samband. Det finns en risk för att politiken, det som är en allmän angelägenhet, specialiseras och blir en angelägenhet för dem som vet mer, att den förvetenskapligas. I våra grundcirklar talades det om "den vetenskapliga socialismen". Det här är en balansgång. Låter man den politiska argumentationen tunnas ut på innehåll, kan demagogerna ta över. Låter man teorin bli teser, blir det teologerna som tar makten. Det demokratiska samtalet tar skada i bägge fallen.

Bosse hade förståelse för den här problematiken. Han vidgade perspektivet. När vi satt i en studiegrupp i Arkivet för folkets historia, där vi fokuserade på politisk kultur, inte på den materiella kulturen, utmärkte han sig för att låta jämförelsen komma till sin rätt. Att jämföra är inte att jämställa. Ett komparativt perspektiv innebär att man tar fram inte bara likheter utan också skillnader. Så ökar komplikationsgraden. Ju mer man vet, desto osäkrare blir man. Det här är ett bra sätt att vaccinera sig, både mot teologer och mot demagoger. Och metoden har också den fördelen att undersökningen aldrig blir avslutad. Ju mer tid man tar på sig, ju större omvägar man går, desto mer får man syn på. Konklusion föder reflexion. Det är det goda samtalets roll i ett jämlikt samhälle. Bosse var bra på att föra det.

Han var också en god berättare, han kunde hålla samman en komplicerad framställning därför att han aldrig släppte koncentrationen. Men narrationen blev aldrig självändamål: den var vägen fram till teorin. Men inte heller teorin var slutstationen. En förklaring som inte leder till förståelse är ingenting att ha. "Erklären und verstehen", för att tala ett språk som Bosse begrep. Hans metodiska medvetenhet byggde, tror jag, på hans klarhetssträvan. Det handlade inte för honom om att rensa ut det som var ovälkommet och obehövligt - sant och falskt hade ingenting med det rena och uppenbarade att göra - utan om att skapa begripliga helheter som ökar förståelsen för de villkor under vilka människor lever och handlar. Så läste jag hans doktorsavhandling, Folkhemmets arbetarminnen. En undersökning av de historiska och diskursiva villkoren för svenska arbetares levnadsskildringar (Stockholm 1996. Nordiska museets Handlingar 121). Det han gjorde var inte nytt, men det var innovativt. Han använde begrepp och källmaterial så att det vi kallar modernitet har fått nya innebörder.

Bosses livsverk är stort och väsentligt; genomtänkt och gediget. Man bör kunna återvända till hans viktigare texter också framgent. Inom vetenskapssamfundet är detta som regel inga problem - här fungerar dokumentation, kommunikation och återkopplingar, inte minst tack vare duktiga bibliografiska och bibliotekariska insatser av det slag som Bosse själv var en så strålande exponent för. Med tillfällighetstryck, politiska texter, kan det förhålla sig på annat sätt. En återutgivning i bokform av artiklar som Bosse hann publicera, under tre decennier, i tidskrifter som Clarté, Meddelanden från Arkivet för folkets historia, Folket i Bild/Kulturfront, Förr och nu och Tidskrift för folkets rättigheter är en mycket angelägen uppgift.

Anders Björnsson

Texten återgår på ett anförande som hölls vid en minneshögtid över Bo G Nilsson (1946-2003) den 22 oktober 2003 på Fakultetsklubben i Frescati, Stockholms universitet. Bo G Nilsson var under lång tid verksam vid Nordiska museets bibliotek, varav 10 år som dess chef. Därefter fungerade han en tid som forskningsledare vid museet. Han hade sin akademiska ämnesbas inom etnologin.