3/03 Arbetaren omskriven

Arbetarförfattare skriver deckare och når en bred publik. Men man kan lika väl säga att de förvandlar sig till underhållningsförfattare. Kommer de att gå under för en borgerlig kultur på samma sätt som när modernismen blev viktigare än klassen i litteraturen i mitten av förra seklet? Hur ska dagens arbetarlitteratur vidareutvecklas?

Hur framställs arbetare i den historieskrivning som sägs vara arbetarnas egen? Idylliseras arbetarna? Förvandlas de till icke reflekterande varelser? Skaffar man sig det folk man behöver?

I detta Clarténummer granskar vi arbetarlitteraturen.

Det har gått tre månader sedan EMU-omröstningen. Resultatet var en stor folklig seger. Valdeltagandet var högt, och folk röstade utifrån rationella överväganden - mordet på Anna Lindh kan ha påverkat deltagandet men inte valet. Därför blev nej-segern stor. Klassröstningen var påtaglig. Väljarna gjorde analysen att euron inte gynnade deras intressen. Enligt väljarundersökningarna vägde demokratin och välfärden tyngst för besluten. Detta motsägs inte av att nej-sidans inbrytning långt in bland moderat- och folkpartiväljare hade mycket stor betydelse för valutgången.

Arbetarförfattare skriver deckare och når en bred publik. Men man kan lika väl säga att de förvandlar sig till underhållningsförfattare. Kanske går de under för en borgerlig kultur på samma sätt som när modernismen blev viktigare än klassen i litteraturen i mitten av förra seklet. Vänstern måste bygga upp sina egna kulturella institutioner om dagens arbetarlitteratur ska vidareutvecklas. Magnus Nilsson diskuterar arbetarklassens plats i 2000-talets svenska litteratur.

Hur framställs arbetare i den historieskrivning som sägs vara arbetarnas egen? Folklivsforskaren Bo G. Nilsson undersökte frågan i en artikel i Clarté 4/87, som vi här trycker om. Den visar den dubbla karaktären i en socialdemokratiskt inspirerad historieskrivning under 1890-talet. Å ena sidan lyfter man fram arbetarklassen. Å andra sidan finns en tendens att idyllisera arbetarna och förvandla dem till icke reflekterande varelser. Man skaffar sig det folk man behöver.

Bo G. Nilsson dog hastigt i början av hösten. Han var aktiv i Clarté på 1970-talet, en av pionjärerna i Arkivet för folkets historia och blev senare bibliotekschef och forskningsledare vid Nordiska museet. I Clarté skrev han artiklar som oftast hade historiska ämnen men samtidigt var dagspolitiska inlägg. Den artikel vi trycker om i det här numret inarbetades så småningom i kapitel sex i hans doktorsavhandling Folkhemmets arbetarminnen (1996). Bosse Nilssons minne tecknas av Anders Björnsson.

Även arbetarlitteraturens försvarare har sett modernismen som fiende till realismen. Ivar Lo har bidragit till synsättet med sina programskrifter. Ta hellre lärdom av hans litterära texter! I dem döljs inte motsättningen mellan modernitetens ordning och kaos. Hans Lagerberg recenserar Magnus Nilssons avhandling om Ivar Lo-Johansson och modernismen.

Hur ser arbetarklassens verklighet ut i 2000-talets Sverige? Självklara rättigheter är inte alls självklara. Läs här!

Maciej Zaremba larmade i Dagens Nyheter i november om historierevisionism, folkmordsförnekelse och antisemitism i Ordfront Magasin. Borgerliga ledarsidor följde efter med generalangrepp mot den antiimperialistiska vänstern. Uppsalahistorikern Samuel Edquist har läst upphovet till debatten, Diana Johnstones bok om Balkan. Den är förtjänstfull i kritiken av många av myterna om krigen, skriver han, men den har också svagheter som bör diskuteras. Sakligt.

Motståndet växer i Irak. Samtidigt har Irakiska kommunistpartiet beslutat att delta i det styrande rådet, som leds av USA. Partiet uppmanar också befolkningen att upphöra med angreppen på amerikanska styrkor. Men partiet splittras allt eftersom det folkliga motståndet mot USA-ockupationen tilltar.

Irak, Afghanistan, Jugoslavien. I land efter land blir en icke västerländsk ordning ett legitimt för skäl för militärt stormaktsingripande. Massmediekampanjer om barbari röjer väg för invasionsstyrkorna. Jan Myrdal påminner om ett prejudicerande fall, där det finns mycket att lära: Kampuchea. Artikeln var ursprungligen införd som debattinlägg i norska Klassekampen i somras.

Det vansinniga mordet på utrikesminister Anna Lindh har utlöste återigen en debatt om politikerförakt. Carl Bildt attackerade med påståendet att politikerna inte får den respekt som de förtjänar. Susanne Osten kontrade dock träffsäkert, i radioprogrammet Kulturfredag, med att det verkliga problemet snarare bestod i att det finns stora grupper på samhällets botten "som inte får den respekt som de förtjänar". Detta är typiskt och visar att när de folkvalda tar upp frågan blir problemet alltid fullständigt enkelriktat i tidens manikeistiska anda: Gott mot Ont! Visst kan politikerföraktet vara ett allvarligt problem, och man skulle också kunna säga att det ligger i sakens natur att de närmast berörda formulerar sig detta sätt, om inte också detta vore föraktfullt: Varför skulle politikerna, av alla människor, inte vara i stånd att betrakta frågan med intellektuell distans.

Nu tar ja-sidan revansch. Efter nederlaget i folkomröstningen har makthavarna bråttom att inordna Sverige under stormaktskoalitionen EU. Går förslaget till EU-konstitution igenom skulle Sverige få mer makt i EU om vi i stället blev Tysklands 17:e förbundsstat.