Det finns många skäl att rösta nej till EMU. Man kan se till välfärdsfrågorna och konstatera att EMU tvingar fram en lågskattepolitik som skärper inkomstklyftor och försvårar satsningar på offentlig sektor. Det är t.ex. den utväg Schröder nu anvisar för Tyskland. Man kan pröva en marxistisk klassanalys och finna att med EMU stärker kapitalet sina positioner gentemot arbetarklassen. Man kan anlägga ett maktpolitiskt perspektiv och se två saker: EMU beskär ytterligare handlingsfriheten för den nationella demokratin, och mycket lite tyder på att EU är på väg att bli ett antiimperialistiskt block i världen. Tvärtom ser vi ett EU där stormakterna - inbördes trätande om vägen - söker binda upp Europa för en roll som vicesheriff vid sidan av USA.

Också i borgerliga kretsar ser många ekonomiska problem med EMU, framför allt svårigheten att utforma en penningpolitik lämplig för svenska förhållanden. En borgerlig nej-rörelse har formerat sig. Det ska man vara tacksam för, eftersom det hittills förlamat kampanjmakarna på ja-sidan. I början av sommaren visar också opinionssiffrorna en klar nej-majoritet.

Men vi bör akta oss för en debatt som gör folkomröstningen till ett val mellan nyliberalism efter Riksbankens eller Europeiska centralbankens pipa. Då kommer många möjliga nej-röstare att stanna hemma.

Vi kan vänta en förskjutning i ja-sidans argumentation från ekonomiska till politiska frågor. EU som fredsprojekt kommer att lyftas fram, och frågan kommer att ställas om Sverige ska "vara med i det nya Europa" eller ej.

Den debatten finns det ingen anledning att rygga för.

Valutaunionen är ett steg för att stärka en europeisk stormaktskartell. Den vilar på nyliberal grund, stadfäst i Maastrichtavtalet, och riktar sig mot demokrati, fackföreningsrörelse och folkliga intressen. Hela konstruktionen underlättar för de största kapitalen i Europa att främja sina intressen. "Nationella politiker får avlastning när de genomför nödvändiga reformer", som Dagens Nyheters politiska chefredaktör klarsynt formulerar sig (6 juli).

Ett samarbete mellan folken i Europa som syftar till att flytta fram fackliga positioner, slå tillbaka attackerna mot de sociala trygghetssystemen och förhindra deltagande i de nya kolonialkrigen, kan bara utvecklas i motstånd mot EU och dess valutaunion. I det perspektivet ska vi rösta nej.