Det har sagts förut, men behöver sägas igen: De många språken är kanske det främsta tecknet på etniska skillnader i den svenska arbetarklassen i dag. En språkpolitik som enar folket och klassen är därför nödvändig. Begriper man hur den ska se ut, är det också lättare att begripa villkoren för en folklig rörelse som förenar skilda kulturella och etniska erfarenheter.

Den svenska arbetarklassen och det svenska folket kan många språk. Tillsammans har den kanske 200 modersmål. Det stora flertalet kan läsa och skriva svenska också på relativt avancerad nivå. Enligt vissa undersökningar klarar ca 70 procent att föra ett vardagssamtal eller läsa en dagstidning på engelska (siffran blir högre om man bara räknar dem under 60 år). De breda språkkunskaperna är naturligtvis en tillgång. Kunskapsregistret blir mer omfattande, möjligheterna större till nära kontakter med folken i andra länder. Ett folk som kan få språk är lättare att hålla i okunnighet.

Men det går att förvandla starka sidor till svaga; utifrån det som skiljer kan man skapa splittring. Att svenska arbetare kan många språk kan vändas emot dem. Splittringspolitiken i språkfrågan tar sig två uttryck, ytligt sett diametralt motsatta.

Det ena tar sin utgångspunkt i oron för att svenska inte längre ska kunna fungera som ett gemensamt språk för alla som bor i Sverige, ett språk för arbete, studier och politik. Oron är berättigad, vi kan ju se hur överklassen inom prestigefyllda verksamheter som högre forskning och företagsledning allt mer har engelska som arbetsspråk. Men oron vänds mot de svagaste delarna av arbetarklassen, de som inte har svenska som modersmål. Man reser krav på språktest för medborgarskap och vill minimera stödet till så kallad hemspråksundervisning eller till modersmålsklasser.

Det är misstag på flera plan. Språktest för medborgarskap finns i många länder, men ingen har lyckats visa att det förbättrar invandrares språkkunskaper. Tvärtom klarar sig invandrare till Sverige ganska bra i de internationella jämförelser som gjorts av kunskaper i mottagarlandets språk. Andra faktorer är mycket viktigare: invandrarnas allmänna utbildningsnivå, om immigrantlandets språk är internationellt känt (invandrare till Storbritannien har det ofta lättare med språket) m.m. Däremot underblåser ett nyinfört krav på språktest en föreställning om att många invandrare vill bli medborgare men inte lära sig svenska. Enstaka sådana exemplar kan säkert letas upp, men alla undersökningar tyder på att de allra flesta inget annat önskar än att lära sig mer svenska.

Lika galen är föreställningen att invandrarbarn som får undervisning i och på sitt modersmål blir sämre på svenska. En förkrossande enig språkforskning, i Sverige och utomlands, kan belägga motsatsen: barn som får mycket undervisning såväl på sitt modersmål som i och på svenska lyckas bättre i skolan än de som får nästan bara svenskspråkig undervisning. De blir också bättre i svenska. Det beror på grundläggande villkor för kognitiv och intellektuell utveckling. Vill man bli klyftigare, och vill man bli duktig på språk, måste man mobilisera alla sina intellektuella resurser. Det klarar man inte utan modersmålet. Modersmålsundervisning handlar alltså inte så mycket om kulturell identitet som om lika villkor för att bli en kunnig individ. Exempelvis är matematik det ämne där resultaten förbättras som mest vid undervisning på modersmålet; inför det mest abstrakta måste man tänka som bäst.

Motvilja mot hemspråksundervisning kan ibland bottna i den dåliga kvaliteten på undervisningen. Sådant förekommer alltför mycket, men är ingen grund för principiellt motstånd. Av samma skäl kunde man ju kräva att undervisningen i naturvetenskapliga ämnen lades ned på många högstadier.

Splittringspolitikens andra uttryck har en till synes motsatt utgångspunkt: på grund av en i och för sig berättigad oro för att folk ska berövas sina modersmål vill man inte ge svenskan en särställning som gemensamt språk i Sverige. Ståndpunkten formulerades tämligen tydligt av Lennart Lundmark när han vände sig mot folkpartiets språktestförslag i höstens valrörelse: Det går alldeles utmärkt att ordna så att minoriteter kan utöva sina medborgerliga rättigheter och fullgöra sina medborgerliga skyldigheter utan att de talar majoritetsspråket. Naturligtvis kan de inte komma i fråga för vissa arbetsuppgifter, men på en arbetsmarknad som är mindre inskränkt än den svenska är inte språkfrågan avgörande (Dagens Nyheter 4 september). Lundmark blandar ihop en rimlig rättighet för minoriteter som samer och finnar att få använda modersmålet i kontakt med myndigheter m.m. med föreställningen att man skulle kunna hävda sig i det svenska samhället utan att kunna svenska. Eller möjligen gör han inte det formuleringen naturligtvis kan de inte komma i fråga för vissa arbetsuppgifter vittnar om att han ändå insett segregationseffekterna om svenskan uppges.

Lundmark är inte ensam. Skolverket resonerar på ungefär samma sätt. I ett remisssvar på en statlig utredning som vill stärka svenskans plats i skolan och bland annat begränsa ämnesundervisning på engelska (SOU 2002:27) griper det till mångspråkighetsargumentet. Sverige ska vara ett mångspråkigt samhälle, alla språk är lika mycket värda, låt oss bli internationella följaktligen är förslag som gynnar svenskan suspekta.

Båda sidor drivs alltså av goda motiv, men hamnar i segregation. Tillspetsat: Den ena linjen värnar om arbetarklassens svenskkunskaper, men vill därför beröva stora delar av den deras modersmål. Den andra värnar modersmålen, och vill därför hålla åtskilliga borta från svenskan.

Den klassmässiga fördelningen av dessa linjer är ingen tillfällighet. Den förra hittar man hos folkliga skikt. De inser hur chanslös man är om man inte klarar svenskan, de är oroliga för att samhället ska förändras därhän att svenskan inte räcker, men de förstår inte varifrån hoten kommer. I förlängningen kan de hamna i högerpopulistisk främlingsfientlighet. Den senare linjen finner man främst hos ideologiproducerande skikt inom akademier och medier. De kan ha en del att tjäna på EU och nationalstatens upplösning, de rör sig ibland i sammanhang som är helt anglifierade, och de vinner lättköpta debattpoäng genom att tala om mångkultur. De intar gärna en förment vänsterposition med tal om globalisering och en ny nomadiserande arbetarklass. Det är lätt se hur dessa två grupper spelar varandra i händerna.

Att formulera en vettig språkpolitik är nu inte särskilt komplicerat. Den svenska nationalstaten är mångspråkig i den bemärkelsen att den rymmer många modersmål. Den är enspråkig i den bemärkelsen att det för alla gemensamma språket är svenska. Folk måste få möjlighet att utveckla sitt modersmål och att lära sig svenska och dessutom främmande språk som engelska, naturligtvis. Dessa mål kan någon gång leda till avvägningsproblem, men i allt väsentligt är de lätta att förena. Lyckas vi inte med det ökar splittringen och klassförtrycket. Konstigare än så är det inte. -