Teorier om totalitarism brukar dyka upp i bestämda historiska situationer. Historien ska skrivas som en kamp mellan gott och ont, och det onda ska samlas under rubriken totalitarism. I dag vill den enda supermakten länka "terrorismen", verklig eller inbillad, till denna tradition. Anders Björnsson diskuterar totalitarismbegreppet i 1900-talshistorien, kulturellt, ekonomiskt och politiskt.

1.

De litterära modernisterna svärmade för den totalitära diktaturen. En nyortodox kulturkritik har, sent i efterhand, tagit på sig att bevisa just detta. Visserligen var modernismen knappast en hyllad rörelse vare sig i socialrealismens Sovjetunionen eller i det Tredje rike som ställde entartete Kunst i skamvrån - det är ju de samhällssystemen man närmast far efter. Men modernisterna hade önskat sig att det var så. Skrev de inte rosenrött om hur väl alla hade det under socialismen? Trivdes inte Gottfried Benn eller låt oss säga Anton Webern ganska förträffligt under Hitler?

Det finns naturligtvis likheter mellan det konstnärliga avantgardet och den politiska förtruppen, ingen kan bestrida detta. Otåligheten, civilisationskritiken, raseriet mot etablerade ordningar, kanske också ett ressentiment mot det vällyckade, föraktet för det slappt gillade, för epigoneriet, för kompromissandet - liksom driften efter perfektionism, kulten av det entydiga, modet att inta en ytterlighetsposition och därmed riskera att bli stämplad som en Aussenseiter, en extremist. Den som vill tränga undan det gamla måste besitta en osedvanlig styrka, och det finns i bägge fallen en tendens att betrakta traditionalism och vanetänkande som uttryck för svaghet, eller rentav som underlägsenhetsfenomen.

På ett plan är detta självklart. Förtruppen skulle ju inte behövas om alla tyckte som den, avantgardet riskerar att förlora sin uppgift om massan har vunnits för dess sak. Risken får därför inte vara alltför stor. Kulten av det konstnärliga geniet eller den geniale ledaren, den enda form av individualitet som är tänkbar i det radikala förnekandet, i det revolutionära nejet, minimerar på sätt och vis risktagandet, eftersom geniet när som helst kan - och faktiskt måste kunna - lägga om kursen så att allt invant ställs på huvudet. Kampen mellan gammalt och nytt blir något ständigt närvarande. Den som slår sig till ro är en småborgare, en filister.

Inte för att det är svårt att i exempelvis den litterära modernismens kanon finna åtskilliga exempel på just övermänniskotro och diktatursvärmeri. Också de mest livsbejakande modernister - för de var ju ett framstegssläkte, eller hur? - kan hänge sig åt misantropi eller åtminstone rätt dystra prognoser för den stora majoriteten, det efterblivna folket, som de själva så ogärna vill tillhöra. Hos diktaturen är det endast det solbelysta hos människan som får visas upp, medan det tarvliga och solkiga ska utplånas. Renhetsdyrkan inom poesin motsvaras av rensningsaktionerna inom politiken. Var finns - den självförtärande - renheten starkast företrädd under 1930-talet om inte hos Karin Boye? Översatte hon inte Eliot? Var hon inte med i Clarté? Partiet stärks genom att det renar sig, sade kamrat Stalin.

Nu är det ju litet problematiskt, trots allt, att dra den här analogin alltför långt, eftersom jämförelsematerialet är valt med sådan utstuderad omsorg. Diktaturerna drog ju till sig även annat folk. Bilden är inte så entydig, så ren; och också en renodling måste ta ställning till om komplikationerna är någorlunda hanterbara. Ett övermänniskoideal finns företrätt även inom den aristokratiska traditionen; föraktet för svaghet är sällsynt väl representerat inom militära hierarkier (varifrån diktkonsten för all del inte är totalt bannlyst); och offermyter går utmärkt att mobilisera även för status quo. Var inte Europas författare och filosofer till sitt stora flertal inställda på att första världskriget skulle bli ett härdande reningsbad för folksjälen, en kraftmätning med nedbrytande kulturelement? Men dragningen till totalitära ideologier var ännu i 1900-talets begynnelse försumbar. Ändå kunde Heidenstam i sitt nationaldemokratiska epos Ett folk (1899) frammana blodsoffret: "det är bättre att hela vårt folk förgås/och gårdar och städer brinna", skrev han. "Det är stoltare våga sitt tärningskast,/än tyna med slocknande låge." Och Heidenstam var ingen avantgardist. Han var diktarfurste, åtminstone i egna ögon.

Man måste alltså ha blick för vad som är väsentliga överensstämmelser och vad som är efemära, vad som är speciellt och vad som är tidstypiskt. Bengt Lidforss var en stor svensk botaniker och kulturkritiker, samtida med Heidenstam, ansluten till det socialdemokratiska partiet, på dess vänsterflygel. Han hade en hel del märkliga idéer, får man väl säga, bland annat ansåg han att Sverige borde ansluta sig till det tyska kejsarriket och där inta samma plats "som Bayern och Baden-Wrttemberg". Men denne tyskvän - Tyskland var ju naturforskningens huvudland, liksom den europeiska arbetarrörelsens - hatade också judar, inte som individer men som ras. Sådan biologiskt baserad rasism var inte ovanlig inom dåtida spetsforskning, men den var synnerligen otypisk för svensk och europeisk socialdemokrati. Särskilt inom dess mera revolutionära delar var ju judar markant förekommande, bland partimedlemmar och inom partiledningar, vid denna tid. Att det skulle finnas ett antisemitiskt element i socialismen som ideologi - ett påstående som inte är alltför daterat, det upprepas i själva verket med jämna mellanrum - är svårt att leda i bevis utifrån dylik empiri. Det tidstypiska kan å andra sidan inte undgå att färga det otidstypiska.

Alldeles omöjligt kan det inte vara att locka fram ett antal allmänna paralleller mellan låt oss säga den auktoritära ledartypen och den skapande konstnären. Båda arbetar med ett material och vill förändra vårt sätt att se, besluta, handla. Det går vidare inte att bortse från att det finns en estetisk komponent i all politik - vad är talekonst om inte estetik, talar vi inte också om statskonst? - men i ett medborgerligt sammanhang gäller det att se till att estetiken aldrig tar herraväldet över etiken, den moral för de offentliga angelägenheterna som Max Weber formulerade i termer av ansvarsetik, Verantwortungsethik. Faran är inte att göra politiken till teater utan att göra individen till ett råmaterial för skapande, att låta konstnärens - eller vetenskapsmannens - ansvar blott inför sitt eget samvete bli riktningsgivande för politikerns relationer till folket eller till nationen.

Men är inte det typiska under 1900-talets första hälft att den auktoritäre ledaren, med ett mer eller mindre, oftast mindre utvecklat ansvar för helheter, tar befälet inom hela samhällslivet - framförallt inom ekonomin? Det industriella ledarskapet rycker till sig den totala makten, först genom att utrota de rester av produktionskontroll som finns hos de direkta producenterna, sedan genom att överflygla aktieägarna i deras inblandning i företagens faktiska drift. Vad är scientific management om inte det rationella avantgardet vid makten? Vad är degraderingen av arbetskraften, denna rationaliseringsrörelsens triumf, annat än ett sällsynt lyckat experiment på materialet människa: en genomorganiserad hierarkisering som inom den politiska sfären endast motsvaras av en befallande diktatur? Det vetenskapliga företagsledandet födde först geniet, sedan - när det uttömt eller förslösat sina energier - karismatikern, trollgubben.

Men vart tog diktarna vägen? De har varit med hela tiden. Fabrikspoesin under 1920- och 30-talet, skorstenslyriken, Artur Lundkvists dikter om taktfasta takläggare och Harry Martinsons verkliga och diktade uppbrott från den stagnerade landsbygden är naturligtvis hyllningar till det genomorganiserade industrisamhället (fast Martinson rätt snart blev naturromantiker). Och hur skulle diktaren kunna göra skillnad på en företagsledare och en nationell ledare, om de båda tycktes förverkliga ideal om skönhet - skorstensrök var vackert på den tiden - och rationalitet, som han själv hade anslutit sig till? Inom konsten, inom näringslivet, inom det politiska livet: överallt fanns det skolade minoriteter som angav färdriktningen, oavsett vad opinioner, tillfälliga eller efterhängsna, månde kräva i demokratins eller rättvisans namn.

Detta är både typiskt och otypiskt, eftersom idealet slår igenom på alla områden ungefär samtidigt och eftersom det lämnar massan av människor utanför, antingen som misstrogna eller som misstrodda. Men framförallt ger det sina olika bidrag till gestaltningen av det moderna samhället, som inte hade kunnat ske med epigoneriet intakt. Det postmoderna babblet ruckade inte en millimeter på denna överideologi. Den som är förändringsovillig råkar alltid illa ut. Inte bara i den totalitära diktaturen.

2.

Det mest förödande porträttet av Margaret Thatcher i hennes krafts dagar har förmodligen tecknats av den brittiska filosofen och Sartre-kännaren Mary Warnock, i en liten fin minnesbok från 2001, A Memoir. People and Places (Duckbacks).

Lady Warnock är ingen rebell utan snarare en "naturlig tory", så som konservativa tycker om att se på sig själva när de har läst en roman av Anthony Trollope - befriade från ideologi, obekymrade och på samma gång rättrådiga genom traditionens trygga lunk. Och hon fick sitt säte i överhuset typiskt nog inte främst för sina vetenskapliga meriter, som dock gav henne chefskapet för ett Cambridgecollege, utan för sitt outröttliga sammanträdande i styrelser och kommittéer, statliga och andra. En socialingenjör av moderat snitt, med den förvärvade medkänslan för svaghet.

Det är som sådan hon första gången möter Thatcher i dennas egenskap av premiärminister. Warnock sitter i styrelsen för ett fristående radio- och tv-bolag, Independent Broadcasting Authority. Thatcher har haft en stående inbjudan att närvara vid en lunch men inte haft tid, och så ringer hon plötsligt upp för att säga att hon tänker infinna sig samma dag, vilket är litet kinkigt eftersom styrelsen då tänker avtacka sin avgående ordförande, också en kvinna för övrigt.

Thatcher kommer sent och talar oavbrutet, från drinken och genom de fyra timmar som lunchen varar. Men hon är inte intresserad av att informera sig om företagets verksamhet. Hon fördömer på sitt aggressiva sätt "vänstervridningen" och "regeringsfientligheten" inom de oberoende etermedierna (fast alla hennes exempel kommer från ett annat bolag, det offentligt ägda BBC) och hon hotar med att all verksamhet i radio och tv kommer att ställas under offentlig kontroll. "Hennes nya plan, förklarade hon, var att tygla medierna och tvinga dem att presentera nyheter och händelser i överensstämmelse med regeringens önskemål." Det är en fiende till yttrandefriheten man får lyssna till. Hon vill göra med journalister vad hon har gjort med fackföreningarna.

Inte nog med detta. Litet senare tvingas Mary Warnocks make lyssna till en liknande oration, men nu gäller det universiteten. Sir Geoffrey Warnock var på 1980-talet rektor för universitetet i Oxford, den kanske mest prestigefyllda akademiska positionen i Storbritannien, och bjöd in Thatcher, som på 70-talet hade varit utbildningsminister i Edward Heaths regering, för att diskutera universitetens finansiella problem och deras utsatta autonomi tillsammans med rektorer för andra högre lärosäten. Mönstret upprepade sig, skriver Mary Warnock.

"Redan medan hon trippade in med sina små rapphönssteg började premiärministern skälla på universiteten, för deras arrogans och elitism, deras avskildhet från Folket, deras likgiltighet för ekonomiska frågor och urbota slöseri med tid och allmänna medel på ämnen som historia, filosofi och klassiska språk."

Samma lösning på alla problem: allt som inte är konkurrensdugligt måste stryka på foten. Också där det är svårt att finna naturliga marknader hur man än beter sig, till exempel i undervisning av förståndshandikappade barn, ett område som Mary Warnock har skaffat sig speciella insikter i som statlig utredare, vill hon "konkurrensutsätta", marknadsanpassa. Det enda område Thatcher inte uttryckligen utsätter för marknadslogiken är det kyrkliga (kanske för att kampen om själarna alltid haft en inbyggd ekonomisk mekanism). Och det enda område vars autonomi hon misslyckas med att knäcka är rättsväsendets. Hur var inte annars alla snorkiga barristers en nagel i ögat på denna snorkighetens chefsdomare! Som historikern Eric Hobsbawm en gång anmärkte bröt Thatcher också radikalt med den parlamentariska andan i Storbritannien, som bygger på att växling vid makten mellan regering och opposition är av godo: för Thatcher var oppositionen inte meningsmotståndare, de var fiender som skulle nedkämpas och utplånas för att aldrig mera återvända, ungefär som den bästa konkurrensen i affärslivet utövas av en konkurrent som har gått i konkurs och sedan hängt sig på vinden.

Vad vi ser här är inte endast en auktoritär ledargestalt (vars viktigaste politiska tillgång, förutom allmän elakhet, var att visa de slanka benen vid rätt tillfälle, kommenterar Warnock surt), utan en ledare som har ett totalitärt program. Hon vill inte maktdelning i samhället, hon kräver allas inordning under ett och samma maktsystem. De konservativas faktiska utplåning under hennes osedvanligt långa regeringstid sammanföll med att nästan alla etablerade strukturer raserades. Labours nationaliseringsprogram efter andra världskriget var inte på långa vägar lika radikalt. Ian Gilmour, mångårig torymedlem av parlamentet och stenhård Thatcher-kritiker, har nagelfarit thatcherismens avvikelser från konservativa dygder som pragmatism och tolerans. Filosofiskt stod konservatismen, till skillnad från den liberala ideologin, alltid fjärran från doktriner, den var snarast en disposition: en läggning eller ett sinnelag. (London Review of Books 6 juni 2002)

Men med Thatcher kom alltså ideologin, som man så länge hade klarat sig utan. Därmed blev också rivaliteten om ämbeten i staten en kamp på liv och död. Ty staten skulle, för första gången i brittisk historia, förses med en åskådning. Den som inte klarade av att vara en "aktiv konsument", det vill säga välja och bekosta sin egen välfärd, exempelvis en senildement åldring i behov av slutvård, kunde inte räkna med att det allmänna grep in, om man inte kunde finna en kommersiellt gångbar lösning för vården. Organiserad medkänsla uppfattad som hinder för rationell resursallokering: också valfriheten kan upprätta sin diktatur.

Den liberala ideologin har med andra ord ett inbyggt totalitärt element. Thatcherismen tydliggör detta till fullo. Efter lady Thatcher var en återgång till ett före otänkbart. Blairismen - "Hitler light", som min journalistkollega MarieLouise Samuelsson kallat den - är väsentligen en väg mot avskaffandet av de traditionella politiska strukturerna, främst partiväsendet (man talar idag om New Labour och Old Labour men aldrig om the Labour Party), för att den direkta appellen och massmobiliseringen ska få fritt spelrum. Ledaren ska inte vara bunden av något annat än sin egen omgivning, den han själv utser.

"Totalitarism" är å andra sidan ett vanskligt begrepp. Många skulle bli förvånade om man räknade Margaret Thatchers politiska bemödanden dit. Men skenet bedrar. Hon behövde för all del inte tillgripa statsterror (annat än på Nordirland), men hon kom långt på väg att likrikta ett helt samhälle. Om totalitarismen alls är ett lämpligt analytiskt redskap är en fråga som jag skulle vilja återkomma till.

3.

Winston Churchills Fultontal 1948 anses vara upptakten till kalla kriget. Mellan demokratin och diktaturen hade en järnridå fallit. Churchill själv var för all del en synnerligen tvehågsen demokrat, och det var heller inte omsorgen om det demokratiska styrelseskicket utan omsorgen om det brittiska imperiet som fått honom att varna för ett Tyskland med världshärskarlater och fika efter ledarskapet i ett England under krig. På 1920- och 30-talet hade Churchill förespråkat en förändring av det politiska systemet i korporativ riktning, så att en röststark opinion inte skulle få så kraftigt genomslag i parlamentet. I själva verket var han, som många andra konservativa i samtiden, till exempel Torgny Segerstedt i Sverige, en hängiven beundrare av Mussolini, och så sent som 1934 hade han ett porträtt av denne hängande i sitt arbetsrum, uppger Martin Gilbert i sin omfångsrika Churchillbiografi.

Men när Tyskland och Italien närmade sig varann, gick entusiasmen för den fascistiske folkförföraren ur - maktpolitik och klasståndpunkt tog över. "Herr Hitler är en oförskämdhet", skrev Segerstedt bevingat i Handelstidningen strax efter det nazistiska maktövertagandet. Men då var det aristokraten, inte demokraten som talade.

Under mellankrigstiden befinner sig demokratins krafter på reträtt, också i stater som med någon rätt kan kallas demokratiska. Sverige hör till undantagsfallen, eftersom högern där till sitt flertal tidigt vanns för demokratin, eller "folkstyret", som amiralen Lindman alltid var noga med att säga. Den antiparlamentariska konservatismen - en detroniserad förstakammar- eller ämbetsmannahöger - förde en ljusskygg tillvaro i klubbar och hemliga sällskap utan politiskt inflytande. Industrihögern tog råd av storfinansen som krävde att den skulle erkänna rösträttsreformerna fullt ut, en harmoniliberal grundsyn som premierade social stabilitet framför politisk konfrontation. Men på många andra håll är kuppmakare i farten och klassmotsättningarna skärps snarare än avtar fram till den nya katastrofen 1939.

Det finns också föga anledning att se andra världskriget som en strid mellan demokrati och diktatur. Samtida aktörer gjorde det knappast. De talade om civilisation kontra barbari, om de befann sig i Churchills eller Segerstedts kläder. Ingen stat som frivilligt gick med i kriget - de flesta gjorde ju trots allt inte det, de överfölls - gjorde det för att slå vakt om några demokratiska värden. Det var den nationella existensen som stod på spel. I ett krig är det makter, inte principer, inte heller systemen som bekämpar varann. "Ont" och "gott" är konstruktioner, som regel efterhandskonstruktioner. Överlevnad går före vällevnad. Nå, imperiet överlevde nu inte någon längre tid, men britterna levde bättre utan.

Bortom konstruktionerna står det klart att andra världskriget mer än något annat var en uppgörelse mellan Tyskland och Ryssland. I den kraftmätningen gick det absoluta flertalet av dem som dödades under. Och det var inte främst en systemkonflikt - så ville båda ländernas makthavare att man skulle se det - utan en historiskt betingad fiendskap mellan två kontinentalvälden, det ena på tillfällig uppgång, det andra på långsiktig nedgång (detta var ju bolsjevikernas bestående insats, att stävja den ryska expansionismen). Det hade krävts en Bismarcks geni för att åstadkomma balans mellan dessa starkt besläktade entiteter - att göra tsarismen (som Bismarck beundrade) till medspelare i stället för Europas gendarm. Rapallopolitiken efter första världskriget, det ekonomiska och militära samarbetet mellan Weimartyskland och Sovjetryssland, två pariastater, var den bismarckska samförståndspolitiken i miniupplaga, den europeiska konserten för kammarensemble. Med Hitler vid makten spräcktes alla förutsättningar för ett varaktigt tysk-ryskt samförstånd. Tyskland börjar spela sitt eget spel och vinner prestige i väst; nazisternas judehets var initialt knappast en konkurrensnackdel. Och för många ansvariga politiker i Europa är det angelägnare att Stalin faller än att Hitler faller. Molotov-Ribbentropp-pakten var en förbrytelse, men vad skulle Sovjetunionens undergång ha inneburit - för Väst?

Återigen: kriget handlade om intressen, inte om principer, men det fick återverkningar på hur ett antal principer sedermera förverkligades. Sovjetunionens seger i kriget var fördelaktig för demokratins seger efter kriget. Det återuppbyggda Europa blev till slut en alltför stor lockelse för de ledande skikten i sovjetväldet, för att de skulle stå ut med snedbalanser i resursallokeringen som den nya stormaktskonfrontationen förde med sig. En likartad dialektik var märkbar i Europa under de första efterkrigsåren, där återuppbyggnadsprogrammen - i Tyskland, i Frankrike, i Storbritannien, i Italien - hade en starkt antikapitalistisk laddning. Kallakrigspropagandan desarmerade den sedan i betydande utsträckning.

Med Fultontalet börjar närhistoriens om-skrivning. Ett hot har avlösts av ett annat (även om Churchill på 50-talet tvingas erkänna att Sovjetunionen har mättat sina begär); ett totalitärt system har besegrats, ett annat är ännu obesegrat. Och så föds i den politiskt-filosofiska spekulationen teorier om "totalitarismen", vilka har en tendens att aktualiseras i bestämda politiska situationer. Hitler (som ju inte kom till makten på sitt antisemitiska program utan därför att han lovade att krossa fackföreningarna) var endast en senare upplaga av Stalin, och nazismen kopierade vad kommunismen redan åstadkommit, hojtade kåsören Staffan Skott nyligen i Richard Pipes efterföljd (Dagens Nyheter 18/7 2002). Faktiskt verkar det vara så att "väsenslikheten" mellan kommunism och nazism åter tas för given bland de flesta ledande opinionsbildare i vår del av världen. Var inte de som härskade i bådas namn våldsverkare, fientligt inställda mot rättsstaten och västerlandet, hatiska mot allt vad liberalism och individualism heter? Är inte förintelsen av judar och utrotningen av kulaker delar av samma vedervärdiga program?

Sådan retorik efterfrågades knappast medan kalla kriget ännu pågick. Men nu existerar det kommunistiska hotet, faktiskt eller upplevt, inte mera. Den fria världen hade behov av en ny fiende, tills terrorn (plågsamt nog i stora stycken finansierad av den fria världens ledarnation) dök upp. Vad som idag krävs, tycks det, är att knyta kampen mot denna terrorism, faktisk eller upplevd, demon eller spöke, till kampen mot andra ohyggligheter, som har krävt uppoffringar, faktiska eller upplevda, men som till slut har vunnits. Det kan vara mera motiverat att inleda ett krig mot Saddam om han får vara en Hitlers like. För övrigt: gick inte också den talibanska teokratin, så spröd, att foga in i det totalitaristiska schemat?

Med en tillräckligt vidrig och vidlyftig fiendebild blir dina egna tillkortakommanden lättare att fördra. Tänk, mina vänner, om detta är det kalla krigets viktigaste lärdom! -