Kampen mot alternativa fakta och fejknyheter är politiskt viktig. Men en tendens kan dölja en annan: Ska forskarna alltid ha sista ordet? I detta debattinlägg varnar Johan Wickström för överslag i en berättigad strid.

Låt oss börja med några ställningstaganden. Forskning är en nyttig aktivitet som skapar vetande till gagn för mänsklighetens framåtskridande. Och framåtskridande är centralt för en progressiv rörelse. Då har jag sagt det.

Under år 2017 har frågan om vetenskapens och forskningens auktoritet kommit upp på den internationella och nationella agendan. Ny litteratur som polemiserar mot kunskapsrelativism och faktaförnekelse har lämnat tryckpressarna och flera marscher för "science" (det vill säga naturvetenskap) har anordnats för att mobilisera mot trumpifiering, alternativa fakta och så kallad faktaresistens. Mot bakgrund av klimathotsförnekelser, obefogade vaccinationsrädslor, hot mot fria universitet och nedmontering av humanistiska utbildningar är denna aktivism förståelig och berättigad.

Men i protestleden förekommer även tveksamma plakat som inte är självklart synkroniserade med en radikal rörelse. Det är också en positivistisk och scientistisk världsbild som flyttar fram positionerna och markerar mot tolkande humaniora och samhällsvetenskap. En röst i Vetenskapsrådets tidskrift Curie hävdar apropå marschen att "det är dags att visa stöd för vetenskapen i en tid av faktaresistens, misstro och desinformation [...] Forskning är en förutsättning för att kunna lösa samhällsutmaningar och politiska beslut måste vila på fakta och evidensbaserad kunskap." Sanningsfrågor är uppe på agendan igen. Men det är inte bara naturvetenskapens sanningar som är på agendan. Kampen är holistisk, den gäller världen, naturen, människan och samhället - ja, även mänskliga relationer och politik. Det låter sympatiskt och progressivt, i linje med idén att allt - även vetenskapen - angår alla.

Men vilka är de elaka relativister som förnekar fakta? Jämte statliga kolosser som USA:s statsapparat och den ungerska högerregimen består relativisterna också av mainstreamfåran av teoretiskt och kvalitativt skolade humanister och samhällsvetare. Vetenskapare som förfäktar en vetenskapligt motiverad skepticism, teori och reflexivitet verkar sammanblandas med faktaförnekande trumpister och högerextrema populister. Här behöver vänsterrörelsen orientera varsamt för att inte tappa fotfästet.

Självfallet är positivismen, dvs den enkla tilltron till vetenskaplig metod som medel för att nå sanningar, attraktiv för marxistiskt tänkande. I den meningen är marxismen också positivistisk. Den gör anspråk på att objektivt uttala sig om världen och dess ekonomiskt bestämda sociala relationer med ett klargörande språk. Motsatsen är borgerlig och idealistisk vetenskap som ser världen genom falska linser, dvs genom ett filter som snedvrider, mytologiserar och mystifierar orättvisor och ojämlikhet. Positivismen är alltså positiv kraft för den socialistiska rörelsen, men inte uteslutande för dess ontologiska anspråk utan primärt för den vetenskapliga prioritetsordningen: Kunskaper om ägande och fördelning är primära för att förstå komplexa sociala och kulturella förhållanden. Följaktligen blir kritiken mot borgerlig och idealistisk humaniora inte primärt en kritik mot dess "ovetenskaplighet", utan mot dess upptagenhet med "oväsentligheter". Det kan handla om lärdomsmässig knappologi eller nonsenskunskap om kulturella företeelser som skymmer de verkligt viktiga frågorna.

Men positivismen är förförisk. I förenklad form kan den skänka legitimitet åt den självpåtagna enögdhet som präglar delar av evidens- och faktarörelsen, de som demonstrerar idag. Missförstå mig inte - den ekonomiska klassanalys som är marxismens kännetecken - är grunden för all progressiv vetenskap. Men den behöver alltid öppna upp för teoretiskt mångfacetterade kulturstudier - med många olika teoretiska och metodiska infallsvinklar för att studera människan som historisk varelse och som samhällsvarelse. Det är här de brokiga postmoderna och poststrukturalistiska rörelserna kan stimulera till nya infallsvinklar. Genom att teoretiskt och pragmatiskt förneka möjligheten till stabil kunskap kan den även ge bidrag till vänsterrörelsens förmåga att "se" nya saker i en komplex värld. Allierar sig vänstern med marschen för "science" riskerar den att befästa en förenklad, falsk och statisk bild av människan. Och vad som är väsentligt: Denna bild kommer under kapitalismen att låna sig till andra än emancipatoriska mål. Den kommer att inkorporeras i till synes neutrala forskningsprogram. Programmen kommer att motivera nyliberala reformer utifrån strikta evidens- och nyttoprinciper förankrade i dominerande effekt- och effektivitetsstudier. Det gäller alla områden där vi har anledning att diskutera värden och resursfördelning: vård, skola, omsorg, infrastruktur.

Den stora vetenskapliga frågan idag är nämligen inte skillnaden mellan faktaförnekare och vetenskapare, utan mellan fakta- och evidensrörelsens totalitära vetenskapsanspråk och teorins och tolkningens plats inom vetenskapen. Jag vill beskriva detta som en kamp om "den värdelösa vetenskapen".

Evidensrörelsen bekämpar kvalitativ och tolkande vetenskap, det vill säga icke evidensbaserad - den uppfattas som värdelös. Vetenskapen bör enligt programmet befrias från "teori" och "tolkning". Utan dessa skygglappar kan sanningar avtäckas - till vägledning för allt från stadsplanering till skattenivåer.

10310_01.jpgHieronymus Bosch: Trollkarlen (1502). Evidenstanken är förförisk, men den är inte alltid att lita på, skriver Johan Wickström

De tolkande vetenskaperna har att försvara den vetenskapliga utgångspunkten att alla forskningsaktiviteter redan i utgångspunkten är teoriladdade, dvs. "värdeladdade", och att medvetenhet om dessa subjektiva tolkningar och teoretiska positioneringar är nödvändiga inslag i en vetenskap som gör anspråk på att beskriva och förändra världen. Evidensrörelsens antagande att det som "är" också "borde vara" är högst problematiskt.

Evidensrörelsen kan i korthet beskrivas som en vetenskaplig rörelse för att förankra handlande i den bästa tillgängliga kunskapen. Genom stora kontrollerade och randomiserade studier kan en sådan evidensbaserad kunskap nås. Genom att sammanställa stora forskningsöversikter över ett område får vi bevis eller belägg (evidens) för att en viss kunskap är giltig och sann. Förfarandet är grunden för att vi ska kunna påstå att det finns vetenskaplig kunskap om någonting. Evidensrörelsen startade inom det medicinska kunskapsområdet, men har under senare decennier fått förespråkare inom allt fler samhällsvetenskapliga kunskapsområden - och är på väg in i de humanistiska disciplinerna. Dess vetenskapliga praktik koloniserar och likriktar vetenskaperna. Utöver den självpåtagna (men falska) teorilösheten kan man här lyfta fram värdefrågorna, bristen på framtidsperspektiv och kreativitet samt den statiska verklighetsuppfattningen. Hur då? Låt oss ta värdefrågorna som exempel i relation till frågor om vilka undervisningsformer som bör användas i skolundervisning. Kateder eller elevaktivitet? Värdefrågor, som inte kan besvaras vetenskapligt i evidensrörelsens mening, torde föregå den empiriska frågan om vilken undervisningsform som är bäst. Bäst lämpad för vad? Vad vi vill med skolan (exempelvis relationen mellan kunskapsförmedling, demokratisk skolning och förmågan till kritiskt tänkande och samarbete) är värdefrågor som en positivistisk vetenskap inte kan ge oss svaret på.

Den allvarligaste invändningen rör dock bristen på framtidsperspektiv och kreativitet, särskilt vad gäller kunskapsområden som omfattar människan i samhället. En evidensbaserad kunskap rör per definition det som har varit, det förgångna. Om den inte kompletteras med teoretiska perspektiv som innefattar "det oväntade" eller det "utopiska", vad som skulle kunna vara - blir den bara en blek, statisk och hierarkisk modell för att beskåda världen som den hittills har varit. Det duger inte för en progressiv rörelse, som även behöver fantasin, experimenterandet och nytänkandet.

Så, vad är det vi betraktar i evidensrörelsen? Jag vill påstå att evidensrörelsen utgör positivisternas smarta motdrag. Med ett pennstreck erbjuder evidensrörelsen naturvetenskaperna en möjlighet att kolonisera alla metoder för systematiskt vetande. Detta utan att behöva ge sig in krångliga vetenskapsteoretiska diskussioner om empirins teoriberoende och forskarens subjektiva utsiktstorn. Genom ett konkret program som anspelar på positivt laddade ord som "fakta", "evidens", "kontroll" i en på många sätt problematisk politisk tid kan rörelsen strunta i att förhålla sig till problematiska frågor om forskningens anknytning till maktregimer, om forskares privilegier och om vetenskapens politiska dimensioner. Hela 1900-talets kritiska, postmoderna, poststrukturalistiska och postkoloniala teoribildning kan känna sig överspelad. Genom pennstrecket kan dessutom naturvetenskapernas former för kunskapsbildning - fragmentiserat artikelskrivande, peer-review, stora excellenta forskningsprogram - på sikt göras till norm för vetenskapssamhället samtidigt som otvetydiga sanningar om ekonomiska och sociala frågor kan proklameras obehindrat. Nej, forskningen behöver i lika grad hög präglas av en kritiskt medveten misstro mot vetenskapen som en tilltro till den. Den radikala rörelsen gynnas nog av ett vetenskapligt förhållningssätt som försöker förena marxistiska idéer med en levande kritisk och teoretisk diskussion som också kan riktas mot marxismens egna doktriner. Hellre det, så att säga.-

Johan Wickström har doktorerat i religionshistoria och är verksam vid Uppsala universitet.

Referenser i urval:

Biesta, Gert (2007) "Why 'what works' won't work: Evidence-based practice and the democratic deficit in educational research". Educational Theory 57.

Levinsson, Magnus (2013) Evidens och existens: Evidensbaserad undervisning i ljuset av lärares erfarenheter. Gothenburg Studies in Educational Sciences 339. Doctoral thesis. Göteborg.

Nätverket för evidensbaserad policy 2017-10-16

Wikforss, Åsa (2017) Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender. Fri tanke förlag.

von der Lehr, Natalie (2017) En marsch för forskningen . Curie - en tidning från Vetenskapsrådet. Publicerad 2017-04-20