Utanförskap är ett ord som finns i allas vår vardagliga vokabulär i dag. Men vi använder det på olika sätt och fyller det med olika betydelser. För de flesta av oss har dessutom ordet en stark emotionell klangbotten. Vi har alla i något sammanhang känt oss utanför och längtat in till någon form av gemenskap.

Inom forskningen kallar vi ibland sådana ord "flytande signifikanter". Det är ord som dels är värdeladdade, dels kan fyllas med olika mening beroende på vem som pratar och i vilket syfte. Värdeladdningen kan vara negativ, som i fallet utanförskap, eller positiv som exempelvis för demokrati och frihet. I politiska sammanhang försöker företrädare från olika ideologiska grupperingar fylla dessa begrepp med en viss innebörd för att på så sätt, åtminstone tillfälligt, fixera meningen. Detta sker oftast genom att den flytande signifikanten associeras med vissa andra bestämda fenomen. Syftet är att legitimera reformer eller åtgärder i en viss riktning.

Precis detta hände med utanförskap i början av 2000-talet. Före 2003 användes ordet sällan i den politiska debatten. Det var snarare ett socialpsykologiskt begrepp som skulle uttrycka känslan av främlingskap inför olika sociala sammanhang. När ordet användes av politiker kunde det handla om exempelvis mobbning i skolan eller vad som skulle hända med Sverige om vi röstade nej till EU-medlemskap.

Men någon gång runt 2003 inleddes ett systematiskt och mer intensivt användande av utanförskap. Den då nybildade borgerliga alliansen, vid tillfället oppositionen i riksdagen, började fylla begreppet med en mer bestämd innebörd. Vid sökningar i Mediearkivet och på riksdagens hemsida kan man se en explosion av begreppsanvändningen runt denna tid. När alliansen senare vann riksdagsvalet 2006 påstod finansminister Anders Borg mycket riktigt att det var löftet om att "bryta utanförskapet" som givit alliansen mandat att regera Sverige.

Men vad var det som skulle brytas? Inledningsvis var utanförskap ett så kallat multidimensionellt begrepp som skulle ringa in socialt utsatta områden. Indikatorer på utanförskap var exempelvis arbetslöshetsgrad, deltagande vid politiska val och utbildningsnivå. Gradvis smalnade dock innebörden av till att enbart handla om personers relation till arbete och försörjning. På det sättet kom alliansen att mäta omfattningen av utanförskap. De hävdade att mellan 1 och 1,5 miljoner människor i Sverige befann sig i utanförskap. Detta lät naturligtvis förskräckligt. Om det var sant är det lätt att förstå kritiken mot den socialdemokratiska regering som tillåtit det att ske. Men hur kom man fram till siffran?

Alliansen använde sig av tillgänglig SCB-statistik som mätte så kallade helårsekvivalenter som försörjdes via olika offentliga system. Det betyder, för att ta ett väldigt enkelt räkneexempel, att 26 människor som var och en var sjukskrivna två veckor under ett år tillsammans blir en person i utanförskap. Detta sätt att mäta har fått mycket kritik, bland annat från Riksrevisionen.

10307_01.jpgUtanförskap är ett ord att se upp med. Bild: Birgit Ståhl-Nyberg: Farsta slutstation (1969).

I debatten inskränktes utanförskap till att bli synonymt med personer som var så kal- lat bidragsberoende. Ordet innefattade inte bara människor som försörjdes via behovsprövade bidrag som socialbidrag utan även socialförsäkringar som A-kassa och sjukpenning. Det finns skäl att fråga sig om inte alliansen snarast mätte ett slags innanförskap: hur väl samhället täckte upp när människor under kortare eller längre tid inte lönearbetade. Men det var exakt denna länk som man ville förmedla - utanförskap skulle förknippas med att försörjas utanför lönearbetet. Genom att associeras till att försörjas av det offentliga fylldes alltså den flytande signifikanten utanförskap med ett innehåll. Värdeladdningen förstärktes dels genom att utanförskap associerades med passivitet och lättja, dels att konsekvensen av detta tillstånd påstods vara brottslighet och moraliskt förfall. Och eftersom problemet i grunden var det så kallade bidragsberoendet så var universallösningen logisk - arbetslinjen.

Alliansen pratade om utanförskap som ett avgränsat tillstånd. Stort fokus lades på att de som sade sig befinna sig i utanförskap skulle reformeras och göras anställningsbara. Det legitimerade reformer som Fas 3 eller införandet av jobbcoacher. Detta kombinerades med sänkt inkomstskatt som skulle fungera som ett incitament för fler att arbeta, något som bygger på antagandet att personer valde utanförskap. Men alliansen urskilde också strukturella orsaker till att utanförskapet uppstått och mångfaldigats. Det går ju nämligen inte att välja att låta bli att arbeta om inte någon eller något säkrar ens försörjning. Detta något var den alltför generösa välfärdsstaten. På så sätt legitimerades reformerna i sjukförsäkringen och de införda kraven på motprestationer inom socialbidraget.

Under alliansens åtta år långa regeringstid kom utanförskapsbegreppet att gradvis försvinna ur den politiska vokabulären. Det har nu dammats av på nytt, när alliansen återigen är i opposition. Nu pratar Moderaterna om "det nya utanförskapet" och syftar huvudsakligen på situationen för människor som flytt till Sverige. Det finns därför skäl att återigen spetsa öronen och fråga sig vilket innehåll ordet fylls med och vilka reformer som föreslås för att bryta detta nya utanförskap. Vad betyder det när makthavare pratar om att bryta utanförskapet? Vad är i så fall innanförskap? Vilka politiska reformer legitimeras av vissa sätt att tala om sociala problem?

Det finns uppenbara risker med att reducera komplexa sociala problem till enkla och moraliserande sorteringar i innanförskap och utanförskap. Inte minst när uppdelningen baseras på bara en sak: huruvida personer säljer sin arbetskraft eller inte.

En risk med denna sortering är att man släpper fokus på vad som sker inom "innanförskapet", det vill säga lönearbetet. Denna sfär framställs som ett förlovat land i relation till utanförskapet. Alla de motsättningar och den ojämlikhet som finns inom lönearbetet riskerar att försummas. Uppmärksamheten på de många gånger usla förhållanden som människor arbetar under tenderar också att försvagas. För varför skall man alls klaga när man har ett arbete? Man befinner ju sig i innanförskapet!

En annan problematisk konsekvens av denna simpla uppdelning är att den konstruerar ett vi och dom, vilka antas ha motsatta intressen. Begreppet skapar alltså en konfliktlinje mellan å ena sidan de som arbetar och betalar skatt och å andra sidan de som inte arbetar och försörjs via skattemedel. Detta riskerar att dra fokus från konflikten mellan arbete och kapital. På så sätt undermineras möjligheterna till breda solidaritetsrörelser. Snarast underblåses splittring, misstänksamhet och antagonism mellan olika utsatta grupper, ett läge som högerextrema krafter sällan är sena att utnyttja till sin fördel.

Slutligen finns det skäl att vara på sin vakt när mer precisa och etablerade begrepp som arbetslöshet, bostadsbrist, segregation, diskriminering eller fattigdom trängs undan av dunkla och förenklade termer som utanförskap. Inte minst försvårar det möjligheten att formulera lösningar på alla de sociala problem som finns i dagens samhälle. Kanske är trots allt inte arbetslinjen svaret på alla problem?

Tobias Davidsson är verksam vid Göteborgs universitet. Hans doktorsavhandling i socialt arbete från 2015 handlar om hur vissa praktiker och tänkesätt som präglade det sena 1800-talets svenska fattigvård har återaktiverats inom dagens svenska socialpolitik.