Regeringen har gått till generalangrepp på strejkrätten. En statlig utredning arbetar med stora begränsningar. LO och stora fackförbund spelar med. Arbetsrättsexperten Kurt Junesjö varnar för följderna.

En statlig utredning tillsatt av en socialdemokratisk regering och godkänd av samtliga huvudorganisationer och ledande fack jobbar nu för fullt för att undergräva viktiga delar av den svenska strejkrätten. Den redovisade orsaken, hamnarbetarkonflikten i Göteborg, kan på goda grunder antas bara vara en förevändning. Det framgår tydligt av en utredning som Medlingsinstitutet nyligen redovisat. Direktiven är mycket omfattande och om dessa intentioner också blir lag kommer det att resultera i ytterligare ett självmål av den socialdemokratiska rörelsen när det gäller strejkrätten.

Det största självmålet hittills följde på strejkrörelsen i början av 1970-talet. Tisdagen den 9 december 1969 gick gruvarbetarna i Svappavara ut i en så kallad vild konflikt. LKAB-strejken skulle vara i 57 dagar. Totalt deltog nästan 5 000 gruvarbetare. Det blev därigenom en av de största olovliga strejkerna någonsin.

Fem år efter gruvstrejken gick städerskor på flera olika platser i landet ut i strejk. Det började i Borlänge och spred sig snabbt till Kiruna, Svappavara, Malmberget, Skövde, Arlanda och Umeå.

I skogsarbetarstrejken 1975 deltog nästan 15 000 skogsarbetare från mars till juni. Många skogsarbetare, i synnerhet i Hälsingland var organiserade i SAC. SAC hade därför stort inflytande på stridsåtgärder, strejkunderstöd och förhandlingar.

Dessa uthålliga "olovliga" strejker hade inte varit möjliga utan ett massivt folkligt ekonomiskt stöd genom bössinsamlingar med mera. LO-facken var emellertid bundna av fredsplikt och kunde inte aktivt stödja stridsåtgärderna. SAC som i stort var obundna av fredsplikt bidrog däremot stort med insamlingar och annat stöd.

De olovliga strejkerna var också en protest mot den ålderdomliga och arbetsgivarvänliga arbetsrättslagstiftningen. Strejkerna blev en väckarklocka för den socialdemokratiska rörelsen och resulterade i omfattande arbetsrättsliga reformer under 1970- och 80-talen. Till dem hörde Anställningsskyddslagen 1974, Medbestämmandelagen (MBL)1976, Förtroendemannalagen, föräldraledighetslagstiftningen.

Men LO gillade inte den aktiva roll syndikalisterna spelat. De fixade därför att utredningen om MBL konstruerade ett lagförbud mot att fack som var obundna av kollektivavtal fick understödja olovliga stridsåtgärder. Resultatet blev 42 § MBL. Denna paragraf blev ett av de största självmålen av LO i svensk arbetsrätts historia. 1989 använde nämligen Arbetsdomstolen (AD) denna bestämmelse i den så kallade Britanniadomen. AD förbjöd i princip förbjuda stridsåtgärder för att ge besättningar på bekvämlighetsflaggade fartyg skäliga löner enligt den så kallade ITF-standarden. Domen medförde även i övrigt stora inskränkningar i strejkrätten.

Strejkrätten är arbetarnas enda verksamma påtryckningsmedel för att förbättra sina arbetsvillkor. Det är ett mäktigt vapen som i Sverige används väldigt försiktigt. Vi har bland det lägsta antalet dagar förlorade genom arbetskonflikter i hela Europa. 2015 gick endast 234 dagar förlorade genom arbetsmarknadskonflikter. I förbundsförhandlingar om kollektivavtal gick inte en enda dag förlorad. Trots det jobbar arbetsgivarna hela tiden hårt för att begränsa den grundlagsskyddade strejkrätten genom massiva propagandainsatser för försämrad lagstiftning och genom att träffa fredspliktsavtal. Ett exempel är Industriavtalet mellan fackförbunden och arbetsgivarna på industrisidan.

Nu ser det ut att vara dags för det andra stora självmålet. Ylva Johanssons antistrejkutredning ska enligt direktiven redovisa möjligheten till begränsningar i rätten till stridsåtgärder:

1. För andra syften än villkor i kollektivavtal, till exempel medbestämmande när det gäller företagsledningsfrågor.

2. Mot arbetsgivare som redan är bunden av kollektivavtal.

De enda begränsningar som finns i direktiven är att utredarna inte får ta upp sympatiåtgärder och indrivningsblockader, vilket gör direktiven väldigt omfattande.

En av metoderna som ska utredas för att komma till rätta med "problemen" är skiljedom. Det är en klassisk metod för att begränsa den fackliga rätten till stridsåtgärder. Det gör direktiven än mer hotande.

10306_01.jpgBild: Robert Nyberg

Punkt 1 ovan är särskilt anmärkningsvärd mot bakgrund av att ett av syftena bakom MBL 1976 var just att ge facken inflytande i sådana frågor. För syftet med ett facks stridsåtgärd när det gäller inflytande på företagsledningsfrågor måste just vara att få till ett kollektivavtal som binder arbetsgivaren. Annars är ju stridsåtgärden meningslös. Men det allvarliga är punkt 2, vilket tydligt indirekt framgår av Medlingsinstitutets ovan nämnda utredning,

Utredningsdirektiven är vida vilket kan resultera i mycket vittgående begränsningar i strejkrätten.

Ylva Johanssons direktiv om inskränkningar i strejkrätten på grund av den påstådda orsaken hamnarbetarkonflikten i Göteborg är ingen spontan handling. Redan den 23 februari i år gav hon Medlingsinstitutet i uppdrag att kartlägga konflikter på arbetsmarknaden i situationer där arbetsgivaren var bunden av kollektivavtal.

Det intressanta med rapporten från denna utredning är hur den redovisar samtliga de konflikter som gått till AD om avtalsshopping, det vill säga att arbetsgivaren söker sig till ett annat fackförbund för ett billigare kollektivavtal. De beskrivs som exempel på situationer där facket vidtagit stridsåtgärder trots att det finns kollektivavtal. Naturligtvis nämns inte med ett ord i Medlingsinstitutets rapport att anledningen till att LO-förbunden gick ut i lagenlig strejk var just att arbetsgivaren ville dumpa lönen genom att gå in i en arbetsgivarorganisation som hade billigare avtal. Men man kan förstå att arbetsgivarna är intresserade av ett sådant gyllene tillfälle att få till stånd lagändringar som ger möjlighet till lönesänkningar - och som dessutom initieras av en socialdemokartisk regering.

Av Medlingsinstitutets rapport kan man se vilka resultat som kan åstadkommas genom Ylva Johanssons utredning. Utredningen redovisar nämligen ett antal domar från AD och exempel från praxis där det har varit stridsåtgärder när det redan finns ett existerande kollektivavtal. När man läser dessa domar och exempel framgår det tydligt hur det tänkta strejkförbudet kommer att slå genom Medlingsinstitutets pedagogiska uppdelning av tvisterna. I målen från AD står LO-förbund för tre mål och SAC och Hamnarbetarförbundet för tre. Därutöver redovisar Medlingsinstitutet typfall för konflikter där det är stridsåtgärder med konkurrerande kollektivavtal.

De redovisas bland annat som

- blandad verksamhet till exempel när Målarna begär kollektivavtal för målningsarbete när Fastighets avtal gäller på arbetsplatsen. Här är att märka att yrkesförbund som Målarna och Elektrikerna har rätt till egna avtal när man gör arbete inom andra yrkesområden, som i det här fallet fastighetsskötsel.

- byte av arbetsgivarorganisation och kollektivavtal till exempel när ABB ville ha IF-Metall-avtalet i stället för Pappersavtalet på Figeholms bruk, eftersom Metallavtalet var och är billigare.

- oenighet om arbetets art till exempel när bemanningsföretag gick in och tog över truckverksamheten på sågverk med byte från Sågverksavtal till Transportavtal.

- avtalskrav mot staten där avtal redan finns när Svevia ville utföra allmänt byggnads- och anläggningsarbete med Sekos billigare avtal på områden där Byggnads hade avtalsrätten.

Vad Medlingsinstitutet helt missar att redovisa är alltså två grundläggande fakta.

1. Såväl när det gäller de AD-domar där LO-förbund var part som i flertalet av Medlingsinstitutets exempel rör det sig om ren avtalsshopping, det vill säga arbetsgivaren vill ha ett billigare avtal inom områden som traditionellt är organiserade i andra dyrare förbund. Exempel är Sekos avtal i stället för Byggnads, Transportavtal i stället för Sågverksavtal, och Sekos avtal i stället för Elektrikernas.

2. Att arbetsgivarna i de redovisade fallen försöker sätta sig över LO:s gränsdragningsbeslut eller förbundsöverenskommelser om gränsdragning. I de redovisade målen från AD och de ovan redovisade typfallen hade det LO-förbund som vidtog stridsåtgärden för att undantränga avtalet i samtliga fall tilldömts avtalsrätten. Det hade skett genom beslut av LO eller genom överenskommelse i gränsdragningsfrågan med det förbund som redan hade det konkurrerande avtalet på arbetsplatsen.

I fyra av de sju typexempel utredaren redovisar och i tre av de sex redovisade AD-domarna rörde det sig om stridåtgärder mot lönedumpning genom avtalsshopping, alla med LO-förbund som utsatt part. Att missa så uppenbarafakta i sakredovisningen tyder antingen på grov okunskap eller på avsiktlig mörkläggning. Men exemplen och domarna visar samtidigt på utredningsdirektivens inriktning på att införa strejkförbud i MBL vid lönedumpning med konkurrerande avtal.

10306_02.jpgBild: Robert Nyberg

Avtalsshopping innebär att arbetsgivaren byter från ett dyrare till ett billigare kollektivavtal. Normalt är det inte möjligt eftersom LO:s styrelse avgör tvister mellan förbunden om vem som ska ha avtalsrätten. Denna tvistefunktion är en av orsakerna till att Sverige mycket sällan har inbördes arbetsmarknadskonflikter. Tidigare har arbetsgivaren rättat sig efter LO:s beslut. Men på senare år har avtalsshopping i strid mot LO:s gränsdragningsbeslut blivit allt vanligare.

Det första uppmärksammade fallet av avtalsshopping var när ABB genom att inkorporera inkråmet i Figeholms pappersbruk i sin verksamhet gjorde Teknikavtalet IF Metall tillämpligt på bruket. Bruket hade haft Pappers avtal sedan den 15 januari 1933. Teknikavtalet IF Metall var självfallet billigare med sämre förmåner för arbetarna, alltså avtalsshopping.

Pappersindustriarbetareförbundet, som enligt LO:s styrelse hade avtalsrätten, varslade om stridsåtgärder. ABB var då, liksom hamnen i Göteborg, redan bundna av ett kollektivavtal, i detta fall IF Metallavtalet. Arbetsgivaren gjorde därför en så kallad fredpliktsinvändning, utformad i stort enligt utslaget i den ovan nämnda Britanniadomen, och menade att stridsåtgärden var olovlig, eftersom den syftade till att undantränga det gällande kollektivavtalet. Arbetsdomstolen konstaterade att Pappers hade nästan alla medlemmar på bruket. Stridsåtgärderna syftade endast till att få till stånd avtal för dem, och den var lovlig enligt 26 § MBL. Pappers och ABB tecknade sedan Pappers avtal för bruket.

Att inget fack eller LO hittills har agerat mot denna Ylva Johansson attack på strejkrätten är anmärkningsvärt. I all synnerhet som det tidigare kortsiktiga tänkandet att hindra SAC från att stödja otillåtna stridsåtgärder 1976 medförde en dyr erfarenhet för arbetstagarna.

De påstådda problemen med Hamnarbetarförbundet och SAC är otroligt små. Medlingsinstitutet uppskattar antalet förlorade arbetsdagar vid konkurrens om kollektivavtal under en 16-årsperiod till 4 800 dagar alltså genomsnitt 300 dagar/år. I runda slängar 0,0000075 promille av totala antalet årsarbetsdagar i Sverige. Dessa stridsåtgärder är därför inget ekonomiskt problem utan endast en föregiven orsak.

Det sätt utredningsdirektiven är skrivna på gör det dessutom sannolikt att regeringen bestämt utredningens resultat redan innan den kommer på papper. Baktanken är sannolikt att stora förbund med billiga och urholkade avtal som IF Metall-avtalen, lättare ska kunna lägga under sig de bångstyriga och dyrare yrkesförbundens verksamhet som Byggnads, Målarnas eller Elektrikernas.

Nästan samtliga fack låter sig luras av regeringen att tro att syftet är att tufsa till det lilla fristående Hamnarbetareförbundet, som har använt sin enligt grundlagen skyddade strejkrätt för att få avtal. Det är korkat. Om Ylva Johansson får igenom sina reaktionära förslag till inskränkningar i strejkrätten, blir det en lika dyrköpt erfarenhet som Britanniadomen för många LO-förbund.

Eftersom de etablerade facken inte kommer att agera, måste det bli gräsrötterna som ställer krav. Det har lyckats många gånger förr. Så upp till kamp.

Kurt Junesjö är expert på arbetsrätt. Fram till 2004 arbetade han på LO-TCO Rättsskydd. Direktiven till den statliga utredningen heter Begränsning av rätt till stridsåtgärder Regeringens Dir 2017:70. Medlingsinstitutets rapport heter Förekomsten av konflikter på arbetsmarknaden i situationer där arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal. En rapport från Medlingsinstitutet 2017