Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över Östeuropas folk som Nazityskland. Det är kontentan av Timothy Snyders Bloodlands. Den amerikanske journalisten Daniel Lazare granskar bokens ton och teser.

Det första som slår en läsare som givit sig i kast med Bloodlands över femhundra sidor är tonen. Vi förväntar oss av en historiker att det förflutna skildras rationellt och med distans, men Snyders prosa är snarare vitglödgad. Läsaren bombarderas med termer och begrepp som är mycket provocerande men som knappast överlever en närgången granskning. Ett av de mest iögonenfallande exemplen är titeln, Bloodlands, Den blodiga jorden i den svenska utgåvan. Snyder använder uttrycket för att beteckna hela det område mellan Svarta Havet och Östersjön som delades genom Molotov-Ribbentrop-pakten 1939. Det invaderades av Wehrmacht 1941 och Röda Armén tog det tillbaka 1943-45:

"Regionen hemsöktes av ett våld i massomfattning som aldrig tidigare skådats i historien. Offren var övervägande judar, vitryssar, ukrainare, polacker, ryssar och balter, som hade sin hemvist i området. Dessa fjorton miljoner mördades under de tolv åren mellan 1933 och 1945, då både Hitler och Stalin satt vid makten. Dessa människors hem förvandlades till slagfält, men de omkom alla som offer för en mordisk politik, inte som krigsoffer. Det andra världskriget var historiens dödligaste konflikt. Hälften av alla soldater som dog omkom just i denna region. Ändå var inte en enda av dessa fjorton miljoner döda soldater. De flesta var kvinnor, barn och gamla. Ingen av dem bar vapen. De flesta hade berövats sina ägodelar och kläderna på kroppen."

Siffrorna förskräcker, orden glöder, men logiken haltar. Snyder förklarar inte varför just detta område förtjänar epitetet bloodlands, medan andra inte gör det. Jugoslavien hade den näst högsta andelen dödade av alla länder under andra världskriget och förlorade en åttondel av sin befolkning, men anses inte ha förtjänat samma beteckning. Inte heller Grekland där en person av fjorton dog. Om bloodlands ska beteckna Genom massvälten som de sovjetiska krigsfångarna utsattes för De sovjetiska och nazistiska regimerna ingick således i ett samlat mordiskt maskineri. Snyder förklarar aldrig hur detta samgående skulle ha uppstått. Den förklaring han erbjuder är att De Nationella Beväpnade Styrkorna (Narodowe Siły Zbrojne, NSZ) for lika hårt fram mot ryssar och judar i de östra skogarna och träskmarkerna som de tyska trupperna. Hemarmén, som upptog NSZ i sina led 1943, förklarade krig mot Bloodlands missar inga tillfällen att hopa anklagelser över partisanerna. Snyder anklagar dem för att skjuta judar, för att stjäla deras vapen och för att terrorisera civila:

Faye Schulman var öppen om de brister som Snyder så utförligt vill uppehålla sig vid. Hennes memoarer berättar om stölder och fylleri, om ett partisanbefäl som nästan slår ihjäl henne när hon avvisat honom och om en underström av antisemitism som inte gick att undgå:

Det är naturligtvis upprörande att Schulman överhuvud taget ställdes inför sådana yttranden, men vad som så tydligt kommer fram i hennes memoarer (och som inte alls framkommer i Snyders framställning) är hennes stolthet över sin nya uppgift och hur hängivet hon deltar i kampen:

"Vi var alla medlemmar i brigaden. Vi lärde oss att leva tillsammans, äta tillsammans, strida och överleva tillsammans. Vi var tvungna att komma överens. Det kunde vara svårt att levande ta sig igenom en enda dag, för att inte tala om flera år. Det växte fram en stark vänskap mellan oss och en stark vilja att samarbeta och hjälpa varandra. I skogarna möttes vi från helt olika bakgrund. Kyla, hunger och påfrestningar svetsade oss samman till en familj. Vi var kamrater i vapenrock och stod tillsammans inför samma utmaningar på liv eller död. Våra liv förbands med varandra av de livsfarliga förhållanden vi alla stod inför. Det var ett särskilt band som delades av alla oss som gick igenom samma fasor som nazisterna utsatte oss för."

Flera år senare tillfogade Faye Schulman: "Ibland känns denna värld i det förflutna som mer verklig än nutiden. Jag är stolt över mitt förflutna och över dem som liksom jag stod upp mot fienden. Att motståndet och upproren alls ägde rum, att tjugotusen eller fler östeuropeiska judar kämpade som partisaner är ett bevis på visat mod i det judiska folkets historia som inte någonsin får glömmas bort."

Sådana upplevelser är svåra att säga emot. Ändå anser Snyder att Schulman bara bidrog till en ond cirkel, "en pervers självförstärkande ansträngning från Hitlers och Stalins sida, där båda ställde sig över krigets lagar och gemensamt trappade upp konflikterna bakom frontlinjerna." Schulman trodde hon kämpade för att göra världen bättre. Snyder hävdar att hon tvärtom gjorde världen värre att leva i.

Översättning och bearbetning: Magnus Göransson. Publicerad med tillstånd av Jacobin Magazine.