Mats Wingborg om SD, alliansen och Svenskt Näringsliv _ Öppet mål för arbetarrörelsen.

Sveriges rasister har haft mycket möda med att lyfta fram frågan om skattemedel ska gå till flyktingar eller våra svenska fattigpensionärer. Deras parti i riksdagen hugger sig nu genom den gordiska knuten genom att svara: Varken eller - pengarna ska gå till de rika! Det visar journalisten och utredaren Mats Wingborg i sin nya bok, Den blåbruna röran. I skymundan av rasistiska skandaler och främlingsfientlig signalpolitik driver Sverigedemokraterna en alltmer marknadsliberal politik.

SD värnar nationens integritet utan att kränka den högre principen om kapitalets fria rörlighet. När Findus la ner sin verksamhet i Bjuv i våras kommenterade partiets ekonomiske talesperson Oscar Sjöstedt lakoniskt: "Vi måste hålla uppe en stark investeringsvilja i Sverige och vilka företag skulle vilja investera här om de riskerade att bli fast här och låsta genom politiska beslut." Tråkigt för Bjuvarbetarna, men säkert en tröst att veta att de bidrar till ett gott investeringsklimat. Sjöstedt skulle gärna se EU ersättas av "ett rent frihandelsområde".

Vad säger Mats Wingborg omSD:s högervridning och dess politiska konsekvenser?

Du visar att SD:s politik har två sidor: dels en nationalistiskt, socialkonservativ värderingspolitik, dels en marknadsliberal ekonomisk politik. Varför har arbetarrörelsen och vänstern så otroligt svårt att styra över diskussionen från värderingspolitiken till de ekonomiska frågorna?

- Sverigedemokraterna och liknande partier i Europa har en "ideologisk ryggrad", en nationalistisk kulturpolitik framförallt inriktad på frågan om invandring. Ryggraden vill man inte kompromissa bort, men i andra frågor kan man svänga lite fram och tillbaka. Det gäller till exempel den ekonomiska politiken. På senare tid har Sverigedemokraterna svängt alltmer i en marknadsliberal riktning. Det finns flera skäl till det. Ett är utnämnandet av Oscar Sjöstedt till ekonomisk talesperson. Ett annat de uppmärksammade kontakterna mellan Sverigedemokraterna och näringslivets lobbyister. Men det finns också en viktig politisk orsak: SD försöker sträcka ut en hand till borgerligheten. För att komma in i de politiska finrummen vill de samarbeta med de borgerliga partierna.

- Ett skäl till att arbetarrörelsen har haft svårt att byta ämne för debatten har varit att invandringspolitiken har stått så mycket i förgrunden, inte minst under flyktingkrisen häromåret. Och sedan genom den åtstramning av flyktingpolitiken som blev så omdiskuterad. Under den här perioden har flera partier svängt i frågan, vilket i sin tur har påverkat dagordningen väldigt mycket.

- SD:s svängning i den ekonomiska politiken har inte uppmärksammats tillräckligt mycket. Egentligen är det ju öppet mål för arbetarrörelsen om den lyfter de här frågorna. I stället för att bara prata flyktingpolitik måste man kritisera SD:s fördelningspolitik, partiets stöd till vinster i välfärden och riskkapitalbolag inom skolan, att de har gjort Timbros skatteförslag till sitt eget och så vidare.

- Lyckas det kommer SD att få problem, även internt. Häromdagen skrev företrädare i Norrbotten ett brev till partiledningen där de oroade sig för högersvängen. Det visar att den ekonomiska politiken är en känslig punkt.

9907_01.jpgDen blåbruna röran

Men socialdemokratin och vänstern hade redan tidigare stora problem att bemöta partiet. I slutet av boken beskriver du högerextremismens framgångar som en spegelbild av arbetarrörelsens och "det politiska mittfältets" tillbakagång. Du efterlyser en förnyelse och omprövning av arbetarrörelsens tidigare politik - vad menar du med det?

- Högerextrema partier utgör ett dubbelt hot mot arbetarrörelsen. För det första: De högerextrema rörelserna bär på ett politiskt agg eller hat mot arbetarrörelsen. Därför föredrar de politiskt samarbete med de borgerliga partierna. För det andra: De rekryterar medlemmar och röster ur arbetarklassen. Och det är här man kan se speglingen. Där arbetarrörelsen har misslyckats, där den fackliga organiseringen blir för svag - där uppstår ett socialt vakuum som kan fyllas av de här partierna.

- Framväxten av de högerextrema rörelserna är alltså farlig, eftersom de vill slå sönder arbetarrörelsen. Men den borde också leda till en självkritik: Hade arbetarrörelsen varit starkare, hade det funnits en högre facklig organisationsgrad, så hade det inte funnits samma möjlighet för de här partierna.

Finns det några särskilda linjer i arbetarpartiernas politik som borde omprövas?

- På ett allmänt plan handlar det om att ställa välfärdsfrågor, sysselsättning och jämlikhet i förgrunden för politiken och att mobilisera utifrån sådana frågor. Mer konkret gäller det att upprätthålla den fackliga organiseringen på arbetsplatserna.

- Det viktigaste är att arbetarrörelsen bedriver en egen politik och inte låter andra sätta dagordningen. Sverigedemokraterna har till exempel gått starkt framåt i gamla bruksorter, där invånarna känner att deras förväntningar på samhällsutvecklingen inte har infriats och att deras röster inte blir hörda. Arbetarrörelsen måste föra fram en egen politik som kan ge framtidstro och mod åt dessa grupper.

DEN BLÅBRUNA RÖRAN

sd:s flirt med alliansen och högerns vägval

Mats Wingborg

Leopard 2016