Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom, skriver Daniel Hedlund. Kapitalen behöver sina stater mer än någonsin. Nationalstaten är den centrala politiska arenan. Där kan vi göra genombrotten. Bland annat förutsätter det aktivt arbete för svenskt EU-utträde.

Klasskampen har objektivt förstärkts i decennier, men det är kapitalets kamp mot arbetarklassen som vunnit störst framgångar. På grund av nedmonteringen av klasskompromissen mellan arbete och kapital ser vi råare uttryck för nationalism och rasism även i avancerade industriländer, samtidigt som folken i periferin får uppleva såväl hårdare förtryck från statsmakter som extremism från legoknektar. I Facebook-flöden kan man i den restriktivare flyktingpolitikens spår se propåer om att vi borde "tänka till och inse hur dumt det är att ha nationalstater, för vi är alla människor". Det är en vacker tanke, men den bortser helt från moderna nationalstaters funktion i ett kapitalistiskt system.

Den nyliberala politiken har aldrig syftat till att nedmontera staternas makt i sig, enbart att öka kapitalets profit och makt över arbetarna. Motsättningen mellan arbete och kapital står alltså kvar som huvudmotsättning. Av det följer att strategier för förändring, även på migrationsområdet, borde vara antikapitalistiska. Men det är inte trendigt att vara antikapitalist och definitivt inte att tala om eller utgå från (national)stater strategiskt. Nej, i dag är det populärt att reflexmässigt hävda att benämningar som nationalstaten "reproducerar" maktförhållanden. Det finns relevanta aspekter av den hållningen, men de förhållanden som upprätthåller nationalstatens konkreta styrka är materiella och inte språkliga.

Nationalstaten har förklarats irrelevant eller av minskande betydelse vid flera tillfällen sedan kalla krigets slut. Francis Fukuyamas Historiens slut och den sista människan (svensk utgåva 1992) är det kanske mest kända exemplet från konservativt håll. Vissa nationalekonomer har - inte förvånande - spekulerat i att bättre och "integrerade marknader" skulle minska nationalstatens makt. Men också mer konventionell sociologi har utgått från att gränserna håller på att suddas ut, exempelvis Anthony Giddens Runaway world: How globalisation is reshaping our lives (1999).

Dessa slutsatser har särskilt förekommit i diskussioner om "globalisering", ett koncept som har flera spretiga definitioner, men ändå verkar tas för givet i dominerande politiska föreställningar. Det finns också en akademisk globaliseringslitteratur i den postmodernt orienterade fållan som talar om "post-nationellt" medborgarskap. Den menar att staterna och deras gränser håller på att bli porösa på grund av internationella mänskliga rättighets-normer och komplexa nät av sociala relationer och identiteter. Företrädare är exempelvis sociologerna Yasemin Soysal och Saskia Sassen.

Naturligtvis försöker olika akademiska discipliner och skolor fånga olika aspekter av relevanta samhällsfenomen. All teori kan inte existera för praktiken inom akademin. Men hur vi ser på nationalstaten politiskt är inte en oviktig fråga; det skapar implikationer för analys och tillgängliga strategier.

9903_01.jpgSlussen

Med avstamp främst i verk av Ellen Meiksins Wood och Samir Amin argumenterar jag därför för att både kapitalismen och nationalstaten är starkare än någonsin i den "första världen" eller Globala Nord. Begreppet nationalstat använder jag då i dess vardagsbetydelse. Det innebär en organisatorisk statsbildning med jurisdiktion och makt över ett visst geografiskt territorium, inte en förståelse av nationalstat utifrån den gamla borgerliga 1800-talsdevisen "ett folk, ett land". För en djupare analys av relationen "folk", stat och nationalism genom historien kan jag rekommendera Eric Hobsbawms bok Nationer och nationalism (svensk utgåva 1994). För den som undrar över varför gränser i det feodala Europa utvecklades som de gjorde under förkapitalismen är Benno Teschkes The Myth of 1648: Class, Geopolitics, and the Making of Modern International Relations (2003) ett oumbärligt komplement till Hobsbawm.

Modern globalisering brukar populärt (och utifrån vardaglig borgerlig tolkning) kunna förstås som utökat internationellt samarbete och handel. Att sätta saker i perspektiv kan dock vara på sin plats. Ekonomhistorikern Michael Hudson har kunnat spåra regelbunden handel mellan det sumeriska riket (i det nuvarande södra Irak) och Indusdalen. Marknader och handel över längre geografiska avstånd har alltså funnits i minst fyratusen år. Det specifika med kapitalism som system handlar inte om förmågan att skapa marknadsutbyten.

Nej, det unika är att marknadsimperativ påverkar hela systemets produktionsförhållanden. Marknadsimperativ är en form av systemlogiskt tvång som uppmanar till kapitalackumulation, konkurrens och ökad produktivitet. Hela det kapitalistiska systemet är beroende av konkurrensdriven produktion. Kapitalet är beroende av marknaden på liknande sätt som arbetarna, som måste sälja sin arbetskraft.

Kapitalismen är global sedan andra världskrigets slut. Det innebär att belopp och kulturella sammanhang kan variera, men att marknadsimperativens socialt operativa lagar kan identifieras såväl bland bönder i Indien och Bolivia som hos franska bönder. Det är första gången i mänsklighetens historia som ett ekonomiskt system med en identifierbar operativ logik blivit globalt och totaliserande. Den ekonomiska basen blir därför ideologiskt dominerande i ett kapitalistiskt samhälle.

Detta är också något nytt. I förkapitalismens tributsamhällen var överbyggnaden mest betydelsefull ideologiskt. Exempelvis kunde den europeiska feodalismen hållas på plats med hjälp av religion. Det fanns inga illusioner om jämlika "medborgare". Tvärtom. Alla skulle födas och dö på sin plats; som en kugge i ett gudagivet system. Kapitalismens födelse på den engelska landsbygden under 1500-talet skapade den första möjligheten att få detta system att långsamt börja destabiliseras. Det var kapitalismens historiskt progressiva betydelse. Det är dock en positiv roll som är överspelad.

Marknadsimperativens plats i den samtida ideologin avspeglas i hur vi ser på en självständig stat och dess organisation. I kapitalismen separeras nämligen ekonomi och politik ideologiskt, trots att de är sammanflätade. Det skapar en begränsad bild av helheten. Som marxister vet är staten fundamentalt ett verktyg för härskarklassens förtryck, men det finns också grader i helvetet. Valsystem och välfärdsstater kan variera och fungera mer eller mindre bra. Det finns trots allt mer renodlade militärdiktaturer. Samtliga nationalstater måste dock i dag följa fundamentalt samma regler för att uppfattas som legitima i bred bemärkelse - och för att fungera som stater i ett globalt ekonomiskt system med kapitalistisk infrastruktur.

Wood har i Empire of Capital (2005) visat att nationalstaten står stadigare än någonsin i kapitalismens historia. Orsaken är att marknadsimperativen hela tiden kräver mer och mer konkurrens för att generera vinster. Vi ser regelbundna finansbubblor, och dessa kriser kräver i högre grad än tidigare förutsägbart fungerande statsmakter som kan stabilisera ekonomin och upprätthålla politisk och juridisk ordning. Staten är också den enda garanten för en social "stabilitet" (kontroll) genom sitt våldsmonopol. Staten kontrollerar ytterst också arbetsmarknadens spelregler, vad man kan kalla arbetsregimen. Vidare försöker staten göra sig konkurrenskraftig gentemot andra stater genom att "effektivisera" offentlig verksamhet och skära ned välfärd för att kunna sänka skatterna och pressa lönerna (jämför arbetslinjen). Detta gäller också när man i Sverige vill tvinga migranter att acceptera lägre löner genom tillfälliga uppehållstillstånd. Även här handlar det om att ytterligare pressa lönerna och arbetsvillkoren. Informell (papperslös) arbetskraft spelar också en nyttig roll i detta.

9903_02.jpgEn bild av nationernas frigörelse och folkens förbrödring. I förgrunden lämningar efter de forna härskarna. Frederic Sorrieu 1848.

En forskargrupp i Bremen, från olika discipliner, har i boken Transformations of the State? (2005) också visat att nationalstaten fortfarande är den logiska arenan för att bedriva politik. Staten är knutpunkten för att legitimera politiska direktiv och normer som kan komma från andra externa nivåer av politiskt inflytande. Det innebär att FN, WTO, EU, IMF/Världsbanken, stora NGOs som Röda Korset/Halvmånen eller privata företag förvisso kan utöva påtryckningar på en stat. Deras politiska makt är dock fragmenterad på ett sätt som gör att de inte kan utmana nationalstaten fullt ut genom att till exempel upprätta ett direkt styre, inte ens i fallet Grekland. Det misslyckade försöket med att införa en EU-konstitution visade också tydligt EU:s politiska svaghet gentemot trilskande medlemsstater.

EU må vara politiskt splittrat men inte betydelselöst. Det är däremot inte betydelsefullt i egenskap av "över-statligt" projekt. Det finns för det första ingen europeisk demos (deltagande medborgare). EU är i allt väsentligt ett regionalt samarbetsprojekt för utökade marknadsimperativ; en avancerad tullunion med pretentioner. Utöver att slippa visa pass vid resor inom Schengen så kan EU-medborgaren huvudsakligen åtnjuta sitt "EU-medborgarskap" endast när hen säljer sin arbetskraft i ett annat EU-land. Först då kan uppehållsrätt i den andra staten erkännas och registreras. Statistiska analyser av mediediskurser som utfördes inom ramen för det ovannämnda Bremenprojektet visade också att det inte heller finns någon europeisk "identitet", utan att politiken paketeras och görs begripligt i medierna utifrån nationalstatens intressen i förhållande till EU.

EU är kapitalets projekt och understödjer därför nationella eliters samarbete för att pressa igenom vad som kan beskrivas som kartellregler (EU-rätten) i medlemsstaterna på ett relativt koordinerat sätt. Cecilia Malmströms arbete för handelsavtalet TTIP är ett exempel. Hon ser som bekant inte sitt uppdrag som ett mandat från de europeiska folken. På så sätt kan en kontroversiell fråga som hade varit "låst" politiskt i flera medlemsländer flyttas bort från medborgarna. Det innebär dock inte nödvändigtvis att nationalstaten blivit svagare. Det finns alternativa sätt att bedriva politik nationellt, även om de inte utnyttjats i någon betydande utsträckning.

Det är nämligen ytterst stater som ingår internationella överenskommelser med andra stater (eller beslutar i vilken grad man fullföljer sina åtaganden). Det gäller också Sveriges relation till EU, liksom handelsavtal, tullunioner, militärt samarbete eller förhandlingar med internationella finansinstitutioner om lån.

Vidare ökar betydelsen av statliga kontrollfunktioner både på hemmaplan och i förhandling och konkurrens med andra länder hela tiden. Det är på grund av att kapitalismen är ett anarkiskt system utan egna kontrollstationer. Därför måste dess flöde av kapital och medföljande negativa effekter på samhället (även ekonomiska relationer) tyglas. Annars riskerar den att förgöra sig själv och alla naturtillgångar (samt i förlängningen livet på jorden). För denna kontroll behövs nationalstaten. Ju starkare marknadsimperativen växer, desto mer behövs statliga ingripanden. Kapitalismens ökade styrka stimulerar alltså fler statliga interventioner, inte färre. Tvärtemot vad liberaler och libertarianer antar således.

Kapitalismen homogeniserar således relationer mellan stater eftersom de måste bete sig på ett likartat konkurrerande sätt. Det finns dock också betydande skillnader. Det är viktigt att komma ihåg vad Amin påpekat i Class and Nation (1980): att ett kapitalistiskt system alltid kommer att ha 1) en exploaterad arbetarklass, och 2) ett ekonomiskt och teknologiskt högt utvecklat centrum med en mindre utvecklad eller fattig periferi. Det är en inbyggd mekanism som alltid medför ojämn utveckling. De statliga interventionerna ser därför olika ut i nord (centrum) och syd (periferi). I vår del av världen ser vi exempelvis nya gräns- och migrationsregimer. På så sätt kan staterna stimulera framväxandet av nya utsatta lager i arbetarklassen bestående av migranter. Det blir också logiskt och enkelt för politiker att placera skulden för nedskärningar i offentlig välfärd på dessa människor. Det skapar risk för ökad konflikt inom arbetarklassen och motverkar enighet, vilket gynnar kapitalet både på kort och lång sikt.

Även i periferin har statsmakterna blivit starkare. Det har bland annat kartlagts i studien Where in the world does neoliberalism come from (2014) av Raewyn Connell och Nour Dados. Militära ledarskikt (Egypten, Pakistan), kungafamiljer (Marocko, Gulfstaterna) och andra politiska skikt (Afghanistan, Argentina) kan i dag lättare tillägna sig ekonomiska fördelar genom att driva länderna som företag via olika släkt- eller klientelsystem. Det är särskilt tydligt om det finns stora naturresurser, som olja eller gruvdrift, samt när staten har en aktiv roll i ägandet. Men behovet av gränskontroller är inte lika stort i periferin, då det ändå inte finns några generella välfärdsstater att "skydda". Saudiarabiens och emiratstaternas stängda gränser mot syriska flyktingar är undantag och sker av andra skäl.

Det handlar i periferin alltså huvudsakligen om att staterna blivit starkare i kretsen kring politiska ledarskikt och militär, snarare än att staterna som helhet är stabila. Det saknas tillräckligt offentligt finansierad välfärd annat än för elitskikt och militära familjer (Jordanien). Ekonomisk verksamhet som inte är högproduktiv och direkt skapar rikedom för ledarskiktet blir eftersatt. Angola är ett tydligt exempel. Den politiska ledningen badar i oljepengar, medan 68 procent av angolanerna lever på mindre än 1,68 dollar per dag (jämför min artikel om Angola i Clarté 2012/4). I Tunisien är hälften av ekonomin informell ("svart"), och liknande tendenser kan man se i andra länder i periferin. Det skapar ekonomisk osäkerhet och oförutsägbarhet för arbetarna. För ungdomar är exploateringen ofta uppenbar, likaså bedömningen att det saknas meritokratiska mekanismer. Därför tenderar de att avvisa såväl formell utbildning som daglönejobb för att istället försöka ta sig till andra länder; Marocko är ett tydligt exempel. Trots statsmaktens ökade styrka i periferin har det alltså parallellt skapats en större social skörhet som drabbar de folkliga lagren.

Den inter-nationella (mellanstatliga) migrationen, som diskuteras så mycket i vår del av världen, har alltså sina rötter i 1) ojämlikhet inom stater och 2) ojämn utveckling mellan stater. Den ojämna utvecklingen har sin grund i det kapitalistiska systemet och kan inte lösas inom ramen för det, inte ens med ökad teknologisk utveckling. Det är för övrigt, som Amin konstaterat, en objektiv anledning till varför kapitalismen är ett ineffektivt och förlegat system.

9903_03.jpgEU-kommissionens högkvarter i Bryssel. Ett regionalt projekt för att ge marknaden större spelrum.

Konkurrensen mellan staterna och spänningen mellan centrum och periferi bidrar också till den militära teater som systemets globala finanscentrum låter utspelas. Kapitalismen har nämligen inte kunnat frigöra sig från behovet av extra-ekonomiskt våld på den globala nivån. Krig utkämpas numera sällan regelrätt mellan stater utan startas inifrån stater. Alternativt kan det genomföras en "humanitär intervention". Kapitalets centrum ligger som bekant i USA, som dessutom råkar ha militär närvaro i ca 140 av världens ungefär 195 länder. Imperiets centrum vill inte ha en multipolär värld med andra stormakter av relevans (Kina och Ryssland).

Det finns dock inget behov av att konkret erövra länder, som i tidigare utvecklingsfaser. En regelrätt kolonialadministration vore överflödig. I en globaliserad kapitalism fungerar ekonomiska påtryckningar för det mesta. Periferins skulder till IMF, Världsbanken och tidigare kolonialmakter räcker långt som maktmedel. Men vid vissa tillfällen behöver imperiets politiska administration visa de militära tänderna. Woods har pekat ut invasionen av Afghanistan 2001 som ett tydligt exempel. Förutom att vara ett ineffektivt spektakel i Bush-administrationens pr-strategi om "kampen mot terrorismen", så skrämdes dessutom de närliggande centralasiatiska länderna i före detta Sovjetunionen till lydnad. Blotta vetskapen om USA:s militära styrka gör stater i periferin förhandlingsvilliga; spåren förskräcker när det gäller länder som börjar avvika från exempelvis petrodollarn (Irak och Libyen). Även i relativt välmående länder som Sverige uppfattar den politiska ledningen att man behöver stampa i takt för att få goda förhandlingsutrymmen med USA. Det globala systemet av stater är mer politiskt och ekonomiskt strömlinjeformat än de flesta managementkonsulter kan drömma om på företagsnivå.

Eftersom nationalstaten fortfarande är den mest betydande organisatoriska konstruktionen för politik så finns det alltså fortsättningsvis ett behov av organisering av arbetarklassen huvudsakligen inom dess ramar. På grund av det kapitalistiska systemets instabila karaktär är det främst borgarklassen som är beroende av nationalstaterna. De måste därför kunna bemötas på hemmaplan.

Det innebär kamp inom etablerade institutioner men också att man bygger nya och egna institutioner i det fall de gamla passiverats bortom räddning. I det sammanhanget skulle jag också vilja slå ett slag för att från socialistiskt håll börja arbeta för ett svenskt EU-utträde på allvar. Politiken på den statliga och lokala nivån måste kunna nytändas. Sverige måste få ett större utrymme för att utveckla en egen finanspolitik, egen bostadspolitik och så vidare.

EU-regler dikterar inte politiken, men lägger juridiska "våta filtar" över alla reformförsök inom det nuvarande systemet. Det är exempelvis juridiskt osannolikt att ens en radikal vänsterregering skulle kunna förstatliga en avreglerad verksamhet som apoteken. Det skulle inte heller gå att ge i uppdrag till allmännyttan att ha en socialpolitisk funktion igen, då regelverket om att kommunala bostadsbolag ska drivas enligt företagsekonomiska principer kommer från EU-nivån. Den här typen av förbud och restriktioner mot återregleringar och förstatliganden finns i hela EU-rätten. Det är ju kapitalets mellanstatliga samarbetsprojekt.

Men vi ska komma ihåg att högerpolitiken med privatiseringar och avregleringar i grunden är våra egna politikers skuld; påhejade och kurtiserade av vår nationella kapitalistklass. EU bidrar till att konservera fattade beslut men har inte initierat och genomfört dessa politiska åtgärder, även om vissa bestämmelser så klart "harmoniserats" med EU-rätten. Insikten att EU skulle skapa gynnsammare förutsättningar för att bevara Bildt-regeringens avregleringar och åtstramningspolitik i bankkrisens spår var en bidragande orsak till de allmänborgerliga partiernas EU-stöd på 1990-talet. Ny Demokrati var tydligast i frågan om EU som garant för ekonomiskt "sunt förnuft" i egenskap av högerns enfant terrible. Samma borgerliga utgångspunkt gällde för övrigt inför den svenska folkomröstningen om euron 2003, där Svenskt Näringsliv var en central aktör i ja-sidans kampanjarbete.

EU-samarbetet möjliggörs och administreras av nationalstaternas politiska ledning - utifrån konkurrensperspektivet - och ska därför också bekämpas nationellt. Att utträdessidan domineras av nationalister i flera länder, som Storbritannien eller Frankrike, är inte skäl att vara passiv. Det skulle bli en självuppfyllande profetia att låta nationalister dirigera hela EU-debatten.

9903_04.jpgKlyningen i centrum och periferi präglar kapitalismen.

Det verkar också finnas ett stort behov av att åter diskutera och sprida kunskap om vad kapitalistisk imperialism är och vad den "gör" med stater och gränser. Gränser går inte att prata bort eftersom de inte växer sig starkare på grund av någon kamp mellan godhet och ondska i tankevärlden. Orsakerna har materiell grund i äganderelationer, som i sin tur skapar vissa dominerande logiker för politik i staterna (och för den externa EU-gränsen). Ett citat från statsminister Löfven i Dagens Industri om EU-ländernas samarbetssvårigheter (16/9) är talande: "Ska det inre fungera, så måste den yttre gränsen fungera, absolut. Det är ingen tvekan om det". EU-länderna kan inte hantera sociala dilemman utan vill kunna ägna sig åt sin kartelliknande verksamhet i lugn och ro. Att de härskande skikten i EU-ländernas A-lag, B-lag och C-lag drar åt olika håll inom ramen för projektet är tillräckligt med problem. Gemensamt är dock att ländernas arbetarklass hamnat helt i döda vinkeln.

Därför är det viktigt att teoretiskt förstå vad kapitalism är och därmed hur den rimligen kan bemötas. Ett kapitalistiskt system ska i första hand bemötas med antikapitalism, det vill säga socialism. Kritik av nationalstaten som fenomen och effekter på exempelvis migrationspolitik måste innehålla en antikapitalistisk dimension för att inte falla platt till marken med känsloargument och utopism. Till och med en borgerlig person kan kosta på sig att prata om att öppna hjärtan - och få cred för det - fast samma person vill öka marknadsimperativens kraft som förstärker stater, gränser och arbetarförtryck. En socialistisk politik ska syna sprickorna i denna borgerliga paradox och avslöja dess självutnämnda empati som lögn.

Det finns tyvärr en rädsla i dag för att organisera sig inom national(staten). En tankefigur som växer sig starkare säger att nationalismen och rasismen i samhället beror på rädslan att förlora sin "nationella" identitet. Det stämmer inte. Det är inte den abstrakta "svenskheten" folk är rädda för att förlora, det är institutionerna. Michael Ignatieff, som studerat Balkan-konfliktens vardagliga mekanismer, konstaterade att religion initialt spelade en liten roll; få i dåvarande Jugoslavien var aktivt religiösa före kriget. Men institutionernas sönderfall fick de små skillnaderna att bli primära. Då är vi tillbaka till en situation där vårdcentraler i småstäder har dålig tillgänglighet, järnvägen lämnas vind för våg, stora arbetsplatser stänger och så vidare. Arbetare, folk i det lägre mellanskiktet, bosatta i glesbygd, ser konkreta institutionella försämringar och förstår att de kommer att få det sämre än föräldragenerationen. Där föds en ilska, som vi sett i presidentvalet i USA. Det blir en anti-politisk protest där nationalism och rasism blir en olycklig följdverkan. Som Lucia Pradella påpekade på konferensen Marx 2016 i Stockholm är rasismen kapitalismens hemliga ingrediens.

Genom att göra nationalismen till en fråga om kultur och identitet möter man nationalistiska krafter på bortaplan. Det är ett slag som kommer att förloras därför att nationalismens ideologiska styrka är dess irrationalitet och förmåga att bli en mörk spegel som alla kan förlora sig i. Det är därför flera vänstersinnade personer som börjat "försöka förstå" nationalism och fascism inifrån, genom att exempelvis studera Georges Sorel, José Antonio eller D'Annunzio, till slut sugits in själva. Vi måste analysera utvecklingen utifrån konkreta förhållanden och de materiella relationer som skapar såväl nationalstat som ojämlikhet inom och mellan stater snarare än att blicka in i själslivet för svar.

Borgarklassen är som sagt beroende av nationalstaterna, men arbetarklassens internationalism är möjlig och nödvändig just på grund av att arbetare är egendomslösa i marxistisk mening. Detta konstaterade Engels, ekande Marx, i Socialismens utveckling från utopi till vetenskap (1883). Att respektera mindre staters rätt till självbestämmande, exempelvis Syrien, är alltså viktigare i dag än när Palme talade om det. Stater som imploderas av utländska makter, som Afghanistan, Irak och Libyen, har inte heller kvar goda förutsättningar för självständig progressiv kamp utan sugs ned i terror och reaktion. Transnationell organisering och annat samarbete mellan arbetare i olika länder kan definitivt ske och ska uppmuntras, men det är tveksamt om existerande nätverk mellan "sociala rörelser" i exempelvis Italien, Frankrike och Spanien kan frambringa den kraft mot kapitalets svaga länkar som radikal förändring behöver.

Sammanfattningsvis: kapitalismen är global och staterna är fångade i dess imperiala nät. Det gör att situationen ser ganska deprimerande ut vid en första anblick. Men kapitalismens utbredning kan paradoxalt nog också vara dess svaghet, som en fiskares nät som brister vid för stor påfrestning. I en situation där flera stater bjuder på verklig demokratisk kamp internt mot nationella eliter, samtidigt som det globala systemet lider av en akut kris, så kan en dörr för revolutionär förändring öppnas.