Nu kastas sten i glashus

När politiker i Sverige och Tyskland högljutt klagar över övriga EU-länders obefintliga vilja att "solidariskt dela på flyktingbördan", så är de att gratulera till att ha återupptäckt begreppet solidaritet. Det brukar figurera i EU-potentaternas högtidstal, men har länge satts på undantag i den praktiska politiken. Det var ju knappast tal om solidaritet när Tyskland, genom att sänka sina löner långt under vad landets produktivitet motiverar, exporterade sin arbetslöshet till Sydeuropa och på så vis lade grunden för krisen där. Från Sveriges sida hördes dock inga protester. I stället försökte man så gott man kunde följa det tyska exemplet. När krisen exploderade i Syd- och Östeuropa predikade heller inte politikerna i norr solidaritet utan åtstramning. Det fick de drabbade ländernas ekonomier att krympa ytterligare och drev deras höga arbetslöshet mot än högre höjder.

9512_01.jpgFlyktingar i Turkiet. Bild: Timothaus.

Kombinationen av tysk och nordeuropeisk merkantilism, nyliberal frihandel och ekonomisk åtstramning har delat Europa i två delar. En rik kärna med låg arbetslöshet snor åt sig alla fördelarna med det ekonomiska samarbetet. En allt fattigare periferi betalar kalaset med avindustrialisering, arbetslöshet och fattigdom. Att flyktingarna söker sig till den rika delen är inte konstigt. När politiker från Europas rika centrum högljutt klagar över att den fattiga periferin agerar egoistiskt och osolidariskt när de inte släpper in flyktingar, är det svårt att invända. Men samtidigt hörs ljudet från massor av glas som krossas.


Karl Marx

Ur ett brev till A. Vogt 1870: "Varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen.

Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot de svarta i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap.

9512_02.jpgKarl Marx

Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen - trots sin rätt långt hunna organisation - alltjämt står så maktlös.

Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om."


Danmark och EU

Hur många hav måste den vita duvan färdas över innan den kan vila ut på stranden? undrade redan Bob Dylan. Hur många gånger måste det danska folket säga nej till politisk federation med EU? kan vi andra undra. Danska folket sade nej till Maastrichtavtalet redan 1992. Därefter sade man nej till euron år 2000. I år, 3 december 2015, avvisades ett förslag om fortsatt EU-integrering (53,1 procent nej mot 46,9 procent ja; 72 procent av de röstberättigade deltog). Förslaget gällde att Danmark skulle avsäga sig sin suveränitet på det rättspolitiska området som regleras överstatligt efter Lissabonavtalet 2009. Det blir säkert en ny folkomröstning igen om något dussin år. Om EU fortfarande består vid det laget, vill säga.


Paris

Än en gång är det dags att känna medlidande med offren för en terroraktion i Paris. Och solidaritet med Frankrikes folk som drabbats. Och inte nog med det! "Solidariteten med Frankrike måste vara obegränsad" sade Dagens Nyheters Wolodarski den 14 november. Jag vill påstå att 99,98 procent av jordens folk känner medlidande och solidaritet med dem som drabbats av IS terroraktion. Liksom alla tänkande människor borde reagera likadant inför de hundratusentals onödiga offer som senare år drabbats av privat eller statlig terror i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och på många håll i Afrika.

Nationalencyklopedin definierar terror som "våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas". Ingen stormakt, allra minst Frankrike självt och den så kal- lade civiliserade värld som nu ska enas i kampen mot IS, skulle med denna rimliga definition undgå att med full rätt anklagas.

Och det nya IS-kalifatet skulle inte ha överlevt länge, om inte Västalliansen, vissa sunniislamska oljestater, Israel och Turkiet hade understött eller åtminstone sett mellan fingrarna med dess framfart, i hopp om stöd mot Syrien och Iran.

9512_04.jpgPeter Wolodarski

"Solidariteten med Frankrike måste vara obegränsad" säger Wolodarski. Exakt vad floskeln innebär är svårt att utröna. I bästa fall ingenting, alltså lika mycket som vederbörande redaktörs påstående att den västallians som vårt eget land tillhör framför allt skulle strida för frihet och demokrati. I värsta fall betyder frasen att vi uppmanas att ge Frankrike och USA-alliansen fria händer i Mellanöstern.

För folkets - Syriens, Iraks och Frankrikes - skull måste man önska dem framgång som verkligen bekämpar terroristerna i IS. För bestående seger kommer det att krävas ytterligare insatser av folken i Mellanöstern mot IS, mot imperialisterna och i de reaktionära grannstater som lever i symbios med de senare.


Ordningen återställd

I november fick vi lära oss att Paris är kärlekens och champagnens huvudstad som terrorn aldrig skulle få ta ifrån oss. Nu är det december och ordningen är återställd. Fransk kravallpolis har med batonger, vattenkanoner och det där alldeles särskilda parisiska övervåldet upplöst ett tåg av medborgare som ville framföra sina åsikter om klimathotet till Pariskonferensens deltagare: 1 500 fullt utrustade kravallpoliser mot 5 000 demonstranter. Över 200 medborgare arresterade. Därtill är ett stort antal kända miljöaktivister redan tidigare försatt i husarrest i förebyggande syfte.

9512_05.jpgPolisbil Man hoppas de fick champagnen levererad hem i alla fall! Allt i namn av det undantagstillstånd som trädde i kraft efter terrordåden, men som märkligt nog inte ansetts som tillämpliga tillämpligt på mässor, julmarknader, fotbollsmatcher eller annan kommersiell verksamhet. Vi noterar tystnaden i de medier som för bara några veckor sedan trotsigt hävdade att inget får ta Paris ifrån oss. Lite yttrandefrihets- och demokratiförluster anser man uppenbarligen att Paris kan tåla?


Vilka trösklar?

Nu tjatas det igen om att "sänka trösklarna", det vill säga sänka lönerna, för dem som "står långt från arbetsmarknaden".

I verkligheten saknas det inte alls "ekonomiska incitament" för att arbetsgivarna ska anställa ungdomar, nyanlända, äldre och andra arbetslösa. De (arbetsgivarna) har ett helt smörgåsbord av feta bidrag de kan få: Särskilt anställningsstöd, Nystartsjobb, Yrkesintroduktionsanställning, Särskilt nystartsjobb, Instegsjobb, Traineejobb, Lönebidrag...

De kan få ända upp till 85 procent av hela lönekostnaden (inklusive sociala avgifter) i bidrag, ofta i åratal.

Jag har tyvärr aldrig hört t.ex. någon reporter pressa lönesänkarivrarna på varför de vill sänka trösklar som redan är bortslipade. Även de som är emot lönesänkningar missar ofta den saken.

9512_06.jpgBild: Robert Nyberg

När lönesänkarna pratar om att sänka trösklarna för att folk ska "få sitt första jobb" så hoppas de nog att vi inte ska känna till alla de här bidragen som redan finns. För lönesänkarkampanjen handlar egentligen inte alls om att folk ska "få sitt första jobb". Det handlar om att skapa låglönemarknad och sänkta löner generellt. Och de vill inte sänka lönerna för att kunna anställa fler, utan för att höja vinsterna. Men det handlar inte om onda chefer utan om profitkrav.

Det finns en sak som kan få arbetsgivare att anställa fler än de tycker att de behöver. Det är att de som arbetar vägrar att arbeta underbemannade.

"francesblogg.wordpress.com"


Marknadsnamn

I SVT-programmet Absolut svensk fick man lära sig att telefonförsäljare med utländskt klingande namn jobbar under pseudonym. Mohammed kallar sig Anders, Ibrahim förvandlas till Markus etc. Annars köper folk inte det som bjuds ut. Detta bör man hålla i åtanke när ekonomerna argumenterar för marknadslösningar. Uppenbarligen innebär sådana lösningar inte bara att en rik vinner över två fattiga, utan även att framgång blir avhängigt var i världen man har sitt ursprung.


Terroristen i Boliden

Säpo fick ett utländskt tips om att en man med långtgående planer på terrorattentat tagit sig in i Sverige bland flyktingarna. Ett sådant tips är Säpo skyldigt att kolla. I det här fallet var det enkelt, eftersom namnet fanns både på Facebook och på ytterdörren i Boliden.

Så betedde sig inte Säpo. Landets nationella beredskap höjdes ett steg, den nationella insatsstyrkan mobiliserades, och radio och tv sände dygnet runt vad som måste beskrivas som krigsrapporter.

Historien är ändå inget att skratta åt - också bortsett från att en oskyldig hängts ut med namn och lidit kanske obotlig skada. Den visar att Sveriges säkerhetstjänst håller låg standard. Den visar hur lätt man piskar upp nationell skräckstämning utifrån nästan ingenting.

9512_07.jpgNato. För säkerhets skull

Att allt utspelades dagarna efter terrormorden i Paris är inte hela förklaringen. Trycket från ledande kretsar är stort att Sverige ska in i Nato. Ska det bli opinionsmässigt möjligt, måste vi tro att Sverige inte kan skydda sig på egen hand, och att vi bör delta i Natos operationer i Västasien. Förmenta terrorhot kommer lägligt.

Men vill man minska terrorhotet mot Sverige finns en huvudfråga: nej till svensk Natoanslutning!


Kakan kan växa

I medierna berättas om hur flyktingkrisen får Sverige att vackla. Rikspolitikerna gömde sig i det längsta, eller nöjde sig med att deklarera att nu gäller det att spara än mer på löner och annat för att klara utmaningen. Kommunpolitiker lämnades att framträda i tv med något jagat i blicken och förklara att de inte längre klarar uppgiften. Men till slut klev de fram, Stefan Löfven, Åsa Romson, Anna Kinberg Batra och deras bisittare. Med eller utan tårar i ögonen och med eller utan svensk flagga på kavajslaget, slog de fast att Sverige har gjort vad vi kan, men att gränsen nu är nådd.

De framkallar bilden av den gemensamma kakan som vi alla i Sverige ska dela på. Om fler kommer hit och ska dela blir vars och ens bitar mindre. Till slut går det inte längre. Bitarna räcker inte, eller blir för små.

9512_08.jpgDen gemensamma kakan

Men bilden av en given kaka är grundfalsk. Vi kan bestämma hur stor den ska vara. Om staten sparar, trots att företagen inte investerar, som i dag, krymper kakan. Men om staten investerar i sådant Sverige behöver växer den. Arbeten skapas, konsumtion, investeringar och skatteintäkter ökar. Det är lätt att peka på behoven: infrastruktur, bostäder, utbildning, vård, grön teknik och flyktingmottagandet är eftersatta områden där arbeten kan skapas och en bättre grund läggas för framtiden. Genom statliga investeringar löstes krisen på 1930-talet. En liknande stimulanspolitik skulle kunna häva de senaste årens ekonomiska stagnation och lösa flyktingkrisen. I ett avseende är läget till och med bättre än på 1930-talet. Pengar finns i överflöd, eftersom det nästan är gratis för staten att låna till dagens räntor.


Liberalerna fimpar folket

Folkpartiet, som försvann den 22 november, bildades 1934 efter sammanslagning av två liberala partier i utförsbacke. Namnet försökte lägga beslag på ett ord som i svensk politisk tradition förknippats med demokrati och de arbetande klasserna, som i folkbildning, folkrörelse och folkhem. Det skulle signalera ett parti som stod över klass- och särintressen och företrädde allt folk i Sverige.

Lögn, förstås. Folkpartiet var borgerlighetens spjutspets in i bredare folklager. Som sådant var det länge framgångsrikt. Den stora klasskompromissen under 1940- och 50-talet innebar politiskt att Folkpartiet från höger (med sina lägre tjänstemän, lärare och frireligiösa småföretagare) mötte Socialdemokraterna från vänster. De bekämpade varandra i valrörelserna men var däremellan eniga om keynesianism och åtskilliga sociala reformer, till exempel i skolpolitiken.

Enkelt uttryckt: kapitalet var så pass pressat av arbetarklassens styrka att det behövde Folkpartiet för att hålla emot.

Den tiden är för länge sedan förbi. Därför är det föga överraskande att partiet överger folket. Hellre vill man visa upp sig som anhängare till den råa marknadskapitalism som numera kallas liberalism. Men behöver någon detta parti?


Konfliktteater

Tänk om facken i avtalsförhandlingarna skulle säga: Vi struntar i löneökning i år, vi vill i stället ha tillbaka hårdare reglering av arbetstidsregler och anställningstrygghet. Vad skulle hända? Fackmedlemmarna skulle nog bli skitförbannade om fackledningarna sa att vi struntar i lönehöjning. Men arbetsgivarna skulle bli ännu mer skitförbannade.

De centrala avtalsförhandlingarna är sedan länge byteshandel. Lönepåslagen har vi fått i utbyte mot ökad flexibilitet när det gäller arbetstidsregler, anställningstrygghet med mera. Så släpptes t.ex. det fria visstideriet in i kollektivavtalen innan det sedan (som en följd av detta) släpptes in i Lagen om anställningsskydd.

9512_10.jpgBild: Robert Nyberg

Ökad flexibilitet innebär att din chef har mer att säga till om hur du ska leva ditt liv, och du själv har mindre.

Ökad flexibilitet innebär att arbetsgivarna kan få arbetsuppgifterna gjorda på färre arbetstimmar. Om de bara måste ha folk inne exakt när de vill, utan att behöva ta hänsyn till arbetstidsregler och anställningstrygghet, så minskar lönekostnaderna. Att färre gör fleras jobb, att rädsla får arbetare att inte hålla på sina rättigheter, att scheman försämrats så att folk blir tröttare och "inte orkar bråka" och så vidare - allt sådant hjälper upp profiten.

Det enda sättet att få förbättringar utan att betala med försämringar som i längden är värre, är att vi kämpar på arbetsplatserna. Det är först när arbetsgivarna inte får saker och ting gjorda under försämrade förhållanden som en annan situation kan uppstå. Då kommer de också att be facken om hjälp att göra något åt saken. I stället för att som i dag lugnt invänta löneanspråken, spela lite konfliktteater, och sen ta tillbaka pengarna och mer därtill, i andra änden - på arbetsplatserna.

"francesblogg.wordpress.com"