Det talas om kris och katastrof. Nu är åter dags att skära i välfärden. När folk oroas kan överheten pressa fram ytterligare nedskärningar. Denna gång handlar det om flyktingarna.

År 2014 beviljade Sverige flest asylsökande per capita i Europa. EU:s kärnländer, som direkt eller indirekt deltagit i militära interventioner i flera av krisländerna, ligger betydligt längre ned i listan. EU:s stormakter vill alltså tillfredsställa sina imperialistiska intressen men inte betala kostnaderna. Att Sverige inte opponerar sig tyder på ren uppgivenhet. Statsministerns föreställning att EU ska nå en uppgörelse om att dela på "bördan" är inte grundad i verkligheten. Unionens uppgift har aldrig varit att fördela sociala dilemman utan att skapa rörelseutrymme för marknadskrafterna.

I stället för denna insikt väljer regeringen en avskräckningskampanj mot flyktingar, trots att Sverige också stödjer imperialismens angrepp mot flyktländerna med råd och dåd. I Afghanistan är ca 90 procent av ekonomin både informell och instabil, läget akut och befolkningen desperat. Sverige kryper för Förenta staternas intressen och deltar i de militära operationerna under paroller om fred.

9501_01.jpgBild: Robert Nyberg (ur boken Guldfeber, Karneval 2012).

Även om direkta kostnader för migration till Sverige skulle stiga till 73 miljarder 2017 är det långt kvar till Alliansregeringens 140 miljarder i årliga skattesänkningar. Staten har sedan länge gått plus, och kapitalet sitter med ladorna fulla. Det är kapitalets rädsla för höjda skatter och återregleringar som ska stillas.

Sverige har goda möjligheter att låna - skattehöjningar behövs inte - men flyktingmottagandet kräver kreativa lösningar, omprioriteringar och statliga initiativ: staten måste garantera kommunerna ökat stöd.

Att snäva in detaljbestämmelser i asylrätten, som kanske drabbar några tusen personer, är endast signalpolitik men nog så allvarligt. Efter manövern den 24 november kan Sverige inte strama åt migrationen mycket mer utan att riskera internationella åtaganden eller vår egen konstitution. Regeringen angriper exempelvis Europakonventionens skydd för familjens enhet, när den drar åt reglerna för anknytningsinvandring, och Europakonventionen är överordnad all svensk lag utom grundlagarna. Vi borde i stället uppmuntra en resursstark mottagning grundad i radikal välfärdspolitik. På sikt ger det möjligheter till ansvarsfull materiell utveckling.

Alla vet att det behövs bostäder och bättre infrastruktur. Det kräver ledarskap som inte kör fast i mytbildning och brandsläckeri. Eller okritiskt sväljer kronisk åtstramningspolitik som den enda vägens lösning.

Den kraftlösa - men samtidigt farliga - inriktningen i svensk politik måste stoppas.