Staten och kapitalet. Sällan handlar historien så mycket om de två som i fråga om stadsplaneringen. Ibland gäller konflikten de ohämmade privatintressena gentemot statlig och kommunal planering, oftare står striden om vilka klassintressen som ska göra sig gällande inom den offentliga bostads- och stadsplanepolitiken. Generalplan eller grannskapsenhet? Peter Sundborg, antikvarie i Sundsvall, berättar den lärorika historien om 150 års klasskamp, estetiska ideal och stadsplanering.

Industrialismens genombrott innebar att många svenska städer ställdes inför ett nytt och dittills okänt problem, en kraftig befolkningsökning. Människor sökte sig till de nya industrierna som låg både utanför och i själva städerna. Det var framför allt landsbygdenS proletariat som kom dit. Men till industristäderna kom också hantverkare, handelsmän, entreprenörer och allehanda lycksökare. De bostadshus som redan fanns fylldes snabbt, och människor började bygga i städernas utkanter. Det uppstod en oreglerad och oplanerad trähusbebyggelse.

Industrialiseringen i Örebro, till exempel, ledde till att det växte fram en oreglerad kåkbebyggelse bland annat väster om järnvägen. Här gällde inte byggnadsstadgans bestämmelser. Husens läge bestämdes av gränserna mellan de gamla åkerlotterna. Två typer av bostäder byggdes, dels lantliga stugor, dels hyreskaserner i ett par våningar. Området väster om järnvägen var egentligen inte lämpligt för bostadsbebyggelse. Marken var sank och dräneringen dålig. Människor som bodde där drabbades ofta av förkylningar och difteriepedemier härjade. Man använde ytvattnet till matlagning eftersom grundvattnet stod alldeles för högt för att man skulle kunna gräva brunnar. Det dåliga dricksvattnet orsakade tyfus.

Liknande kåkbebyggelse växte fram på andra håll i Örebros utkanter. Det gemensamma för dessa områden var att de dominerades av arbetarhushåll med låga inkomster och många barn. De bäst ställda hade enfamiljsstugor, medan de sämst ställda hyrde enkelrum i kaserner eller på vinden i stugorna. Stadens styrande ignorerade den vilda bebyggelsen. Trots att de ditflyttande arbetarna utgjorde förutsättningen för stadens ekonomiska uppgång, ville myndigheterna inte erkänna deras bostadsområden som en del av staden.

Husen i kåkbebyggelseN utanför de svenska industristäderna byggdes dels av bostadsinnehavarna själva, dels av spekulanter som hyrde ut eller sålde. Trots den livliga byggverksamheten rådde en oerhörd trångboddhet under industrialismens första tid. Söder i Helsingborg hade på 1880-talet en befolkningstäthet som kunde jämföras med slumdistrikten i London.

I Sundsvall uppstod en vild bebyggelse i de södra och östra utkanterna. Liksom i Örebro bestämdes husens läge av gränserna mellan jordlotterna. Stadens styrande var ointresserade av att göra något för invånarna i dessa områden. I söder låg en stadsdel som kallades för Stenhammaren. Till skillnad från den de flesta utkantsområden i de svenska städerna hade den faktiskt fått en plan. År 1868 gjordes stadsplanen för Stenhammaren. Redan från början var stadsdelen avsedd för tillflyttande arbetarfamiljer. Runt Stenhammaren, i oplanerat område, växte det också upp bebyggelse. Länge fanns det inte ordentliga gator från de centrala delarna av staden upp till Stenhammaren och områden runt omkring. Stadskärnan fick redan 1879 vatten från ett nytt vattenledningsverk. Men Stenhammaren fick inget vatten. I stället fick människorna i stadsdelen hämta vatten i två bäckar. Inte heller avlopp ordnades, trots att resten av staden fick avlopp. Det stinkande avloppsvattnet rann ut i diken och grävda gropar. Stadens elverk tillkom 1891. Men det dröjde tio år innan Stenhammaren fick elljus.

Det var inte alls brist på pengar som gjorde att stadens styrande inte ville göra någonting i Stenhammaren. Samtidigt som invånarna i den södra stadsdelen kämpade för att få vägar, belysning, vatten och avlopp så lade staden ner mycket pengar på att anlägga parker och trädgårdar i de centrala delarna. År 1884 beslutade stadsfullmäktige att betala 21 000 kronor för en fontän i parken Vängåvan. Sex år senare gjorde man i ordning Skolparkens och Esplanadens planteringar. Björkalléer anlades längs flera gator.

I mitten av 1870-talet föreslog stadsfullmäktiges ordförande, Erik Berggren, att premier skulle delas ut till de fastighetsägare i Stenhammaren som ville plantera träd på sina tomter. Motiveringen var: "bebyggelsen där hade varit synnerligen oregelbunden och utan minsta tanke på ordnade gator och kvarter, varför dessa bebyggda områden erbjödo en i sanning föga behaglig anblick från staden. Häråt var nu intet att göra men det anstötliga däri skulle åtminstone till väsentlig del överskylas om vederbörande kunde förmås plantera träd på sina tomter." Stadens styrande ville inte skapa ordnade förhållanden på Stenhammaren. Men de ville slippa se eländet.

Utvecklingen i Sundsvall illustrerar den planerade segregeringen. Speciella stadsdelar för inflyttade arbetare skapades. Det här var något nytt. I den förindustriella staden bodde lärlingar och gesäller i allmänhet hos sina mästare. Stadsgården var både arbetsplats och bostäder åt arbetsgivare såväl som tjänstefolk. Även om det fanns tendenser till att rika borgare och ämbetsmän samlades kring stadens torg och centrala gator och att vissa störande verksamheter hänvisades till utkanten, så kan man inte tala om någon segregation. Höga som låga blandades i stadsmiljön. Men under industrialismens genombrott växte det upp speciella stadsdelar för arbetare och andra med låga inkomster. Samtidigt gjorde fastighetsvärdestegringarna och höjda hyror att bara den välbärgade borgarklassen kunde bo i centrum. Städernas styrande gjorde ingenting för att bryta mönstret, segregeringen sågs snarare som något positivt.

Städernas myndigheter ignorerade länge den vilda bebyggelsen. Detta var helt i linje med den härskande politiska ideologin, liberalismen, som förespråkade ett minimum av offentlig inblandning i de fria medborgarnas liv. Borgerligheten trodde sannolikt att bostadsproblemen skulle lösas av sig själva, genom självbyggeri och spekulationsbyggande. Men påtryckningar från de boende, usla sanitära och hygieniska förhållanden, sjukdomar och nöd tvingade så småningom Även städernas myndigheter att tänka om. Radikala intellektuella inom borgarklassen gjorde undersökningar av arbetarområden och presenterade nedslående fakta. Den tidiga arbetarrörelsen krävde offentlig inspektion av arbetarbostäder. Men någon lösning på bostadseländet kom egentligen aldrig till stånd. Långt in på 1900-talet låg Sverige i topp i Europa när det gällde dåliga bostadsförhållanden för arbetarklassen. När det var som värst på 1910-talet tvingades städerna bygga bostäder och de kallades också för nödbostäder.

Stadsplanering var ett instrument som låg i händerna på stadens styrande. Hur användes det?

Den allenarådande stadsplaneringsmodellen vid industrialismens genombrott var rutnätsplanen. Den innebar att vinkelräta gator och kvarter lades i ett rutnät över det planerade området. Torg och parker skapades genom att vissa rutor inte fick bebyggelse. En del städer fick rutnätsplan redan på 1600-talet och i dessa förändrades inte strukturen, nya kvarter adderades bara till de gamla. Så var det till exempel i Sundsvall.

Den vilda bebyggelsen växte dock sällan fram i rutnät. Den var oplanerad och jordägoförhållandena bestämde husens placering. I Sundsvall gjordes en stadsplan som antogs av Kongl. Majt 1878. Enligt den skulle staden utvidgas åt söder och öster i from av rutnät. Men den vilda bebyggelsen växte lite hur som helst och myndigheterna brydde sig inte om att reglera den. År 1891 ritade stadsingenjör Emil Rydbeck en karta där planen lades ovanpå den dåvarande bebyggelsen. Kartan illustrerar krocken mellan vision och verklighet. Det framgår inte av planen hur problemet med den vilda bebyggelsen skulle lösas. Men förmodligen tänkte sig myndigheterna att husen skulle rivas. En del revs så småningom, men inte allt. Än idag finns det kvar oreglerad och oplanerad bebyggelse i ett område som kallas Stadsmon. Kvarteren är långsmala och har samma gränser som de gamla jordlotterna. En gata mellan kvarteren är inte bredare än en gångstig.

I Stockholm var situationen annorlunda. Stadens myndigheter insåg tidigt att en centralstyrd planering och reglering var nödvändig för att klara utbyggnaden. Albert Lindhagen gjorde en stadsplan 1866. Det var en rutnätsplan med inslag av breda esplanader. Gösta Selling skriver i sin bok om Lindhagen att han fick starkt stöd av personer som tjänade pengar på gaturegleringen. Troligen köpte de oreglerade tomter billigt för att efter reglering och byggande sälja fastigheterna dyrt. En person som stödde Lindhagen var spekulationsbyggmästare Johan Andersson. Han gjorde sig en rejäl slant på Stallgatans breddning. Fastighetsjobberiet var välkänt och kritiserades i tidningarna. Dagens Nyheter skrev om hur man i skydd av Lindhagens storslagna planer kunde spåra "hurusom en järnring av hänsynslöst spekulationsraseri sluter sig allt hårdare tillsammans kring huvudstaden" (DN 10/3 1879).

Vid sidan av det ohämmade växandet var fastighetsspekulationen en av de viktigaste konsekvenserna av kapitalismens genombrott. Före 1800-talets början hade bara burskapsägande stadsbor rätt att köpa och sälja fastigheter i städerna. Fastighetsaffärer var sällsynta, men förekom till exempel vid en hantverksmästares bortgång. Näringsfriheten och avregleringen av städernas tomtmark innebar att varje person fick rätt att sälja och köpa fastigheter i städerna. I Stockholm var fastighetsspekulationen omfattande under slutat av 1800-talet. Kvaliteten på byggandet var inte alltid den bästa, och de arbetarkaserner som smälldes upp var ofta ohälsosamma bostäder. Dessa dåligt byggda hyreshus fick ett speciellt namn, de kallades ladugårdslandsstilen eller ladustilen.

Inom borgerligheten sökte man under slutet av 1800-talet andra modeller för stadsplanering. Bland arkitekter och socialt engagerade intellektuella framstod rutnätsplanen alltmer som enahanda och förödande för stadsmiljön. Ju mer städerna växte, desto mer ohållbar framstod rutnätsplanen som allenarådande lösning.

För att lösa problemen med den ohämmade tillväxten och det anarkistiska byggandet kom engelsmannen Ebenezer Howard med en lösning han kallade Garden Cities eller Social Cities. Förslaget presenterades i boken "Tomorrow. A Peaceful Path to Real Reform" som kom ut 1898. Howard betraktade den ohämmade storstads-tillväxten som ett samhälleligt ont. För landsbygden innebar den ekonomisk och kulturell utarmning. I städerna var miljön ohälsosam, naturen och grönskan utrotad, bostäderna dyra och överbefolkade. I stället för att låta städerna växa skulle man grunda helt nya städer med en planerad befolkning på omkring 30 000 invånare. Det privata markägandet skulle i denna stad ersättas med kooperativt. Marken skulle ägas genom att invånarna bildade en förening och upplät tomträtt till brukarna. På så sätt skulle fastighetsspekulationen undvikas, markvärdestegringen skulle gå till föreningen. Staden skulle ha ett centrum och domineras av engelska radhus med trädgårdar. Handel och industrier skulle finnas, liksom institutioner och visst lantbruk. När staden fått sina 30 000 invånare skulle den inte fortsätta att växa. I stället skulle en ny stad planeras. Även om bara ett fåtal trädgårdsstäder byggdes så som Howard tänkt sig, fick hans idéer stort inflytande på den europeiska stadsplaneringen.

Några år tidigare presenterade den österrikiske arkitekten Camillo Sitte sina idéer i en bok om stadsplanering. Den hette "Der Städtenbau nach seinen knstlerischen Grundsätzen", och den fick lika stort inflytande som Howards bok. Sitte intresserade sig för den estetiska och konstnärliga sidan av stadsplaneringen. Han analyserade stadens rum så som de formats av hus, gator och torg. Den moderna industristaden var för honom en styggelse. I stället sökte han sig tillbaka till de medeltida städerna. Sitte riktade förödande kritik mot rutnätsplanen. Han ogillade de breda och raka gatorna som skapade oändlighetsperspektiv. Han kritiserade de stora ödsliga torgen och de rätvinkliga kvarteren. Sitte ville i stället ha en omväxlande och levande stadsmiljö med slutna platser och krökta gator.

Howards och Sittes tankar slog rot i Sverige och en omorientering startade bland arkitekter och stadsplanerare. Den bärande idén hos Howard, nämligen att skapa helt nya städer var det dock ingen som anammade. Den nya modellen användes för att planera städernas utvidgningar, men inte för att komma helt bort från det ohämmade växandet.

Den planeringsmodell som utvecklades av pionjärerna i Sverige, Per Olof Hallman och Albert Lilienberg, kallas i allmänhet för trädgårdsstaden. Men det är en tveksam, för att inte säga vilseledande beteckning. För det första finns det som nämnts inte mycket av Howards Garden cities i dessa planer. För det andra användes planeringsmodellen för många stadsdelar utan en enda trädgård. För det tredje var trädgårdarna inte speciellt viktiga delar i planeringen ens där de förekom. Men något annat namn på planeringsmodellen finns för närvarande inte.

Per Olof Hallman ritade en plan för Enskede 1907. Bebyggelsen skulle bestå av en blandning av radhus, villor och flerfamiljshus. Planen anpassades efter terrängen med parker och offentliga byggnader på höjderna. Gatorna fick olika bredd och slingrade sig fram längs de oregelbundet formade kvarteren. Ironiskt nog hade denna planeringsmodell en del gemensamt med den spontant framväxande kåkbebyggelsen i städernas utkanter. Men varken då eller senare har arkitekter och stadsplanerare erkänt någon inspiration från den vilda utkantsbebyggelsen.

Albert Lilienberg var stadsarkitekt i Göteborg 1907-1927 och planerade en rad nya stadsdelar. I rikets andra stad fick det nya planeringstänkandet mycket större utrymme än i Stockholm. Lilienberg var anhängare av en stark offentlig makt som kunde bedriva en aktiv markpolitik och dessutom bestämma inriktningen på bebyggelsen. Att den liberala synen på stadsplanering ledde till anarki och sociala missförhållanden blev allt mer uppenbart för borgarklassen under början av 1900-talet. Det framväxande monopolkapitalet såg sannolikt positivt på att de offentliga planeringsinstitutionerna blev starkare. Det fanns ingenting att vinna på oordnade förhållanden i städerna. Dessutom blev storbolagen allt mer ointresserade av att själva stå för bostäder, skolor, handelsbodar och liknande, som de gjort under industrialismens första period.

Den av Hallman och Lilienberg utvecklade stadsplanemodellen blev dock inte långlivad. Den dominerade under 1910- och 20-talen, men inte längre. Kapitalismens utveckling från tiden kring sekelskiftet och framåt ledde till att nya krav ställdes på stadsplaneringen. Den estetiska utgångspunkten i stadsplaneringen blev mindre intressant, i stället tog tekniska frågor överhanden. Både Hallman och Lilienberg var anhängare av tvingande lagstiftning och mycket makt i händerna på stadens planerare. Denna uppfattning överlevde dem båda och övertogs av senare generationers arkitekter och stadsplanerare. Kraven på en effektivare och mer funktionell planering blev allt större. Där industrierna valt att slå sig ned krävdes arbetarbostäder, butiker, skolor och offentliga inrättningar, dit fick kommunikationer och infrastruktur ledas.

Arbetarrörelsens kamp för bättre och billigare bostäder trappades upp under 1920-talet. Hyresgäströrelsen startade och bostadsfrågan blev politiskt viktig för både socialdemokrater och kommunister. Man kan knappast skylla Hallman och Lillienberg för att trångboddheten och bostadsnöden inte löstes under den här tiden. Men deras planeringsmodell var allt för kostsam för att lösa bostadsnöden. Funktionalisternas lösning med lamellhusplaner och höghus var billigare. Funktionalisterna var dessutom hårt inriktade på att försöka lösa bostadsproblemen för arbetarklassen. Det var därför inte konstigt att arbetarrörelsen och hyresgäströrelsen ganska snabbt anammade funktionalisternas planeringsidéer. Detta fick stor betydelse när socialdemokraterna kom i regeringsställning på 1930-talet.

Funktionalisterna ville gärna se sin stadsplanemodell, lamellhussystemet, som ett revolutionerande nytt sätt att tänka. De förstorade den gångna epokens estetiserande och betonade den egna rationalismen. Ebenezer Howards och Camillo Sittes tankar förlöjligades som romantik och eskapism. Planeringen skulle bygga på vetenskaplig grund och inte på smak och tyckande.

En del var nytt i lamellhussystemet, till exempel husens placering på rad i samma orientering mot solen. Den öppna bebyggelsen med helt friliggande hus var också nytt. Men utvecklingen var ändå på väg åt det hållet redan på 1920-talet när de så kallade storgårdskvarteren byggdes. Redan då förespråkade man ljus och luft för att skapa sunda bostäder.

Funktionalisterna menade att trafiken skulle få stor betydelse i framtidens stadsplaner. De såg detta som positivt. I stället för att betrakta gatan som ett konstnärligt rum, ville de göra gatan till en trafikled.

Lamellhusplanen var jämlik, alla boende skulle få sol och ljus. Byggnaderna placerades i rader efter varandra, orienterade efter solen. Funktionalisterna avvisade det vanliga djupet på hus, det vill säga 15 meter och förordade smalhus på 10 meter. Den öppna lamellhusplanen skulle ge goda lekplatser för barnen och rekreationsytor för vuxna som ersättning för de kompakta bakgårdarna. I Stockholm byggdes lamellhus i Eriksdal och Hjorthagen. Göteborg fick lamellhus i Johanneberg, Kålltorp och på Söderlingska ängen.

Funktionalismen skulle aldrig ha blivit en så dominerande arkitekturriktning i Sverige om inte arbetarrörelsen anslutit sig till den. Det var funktionalismens sociala och bostadspolitiska mål som attraherade arbetarrörelsen. För första gången intresserade sig de etablerade arkitekterna för hur bostadsfrågan skulle lösas. För första gången fördes en seriös diskussion om de praktiska möjligheterna att bygga goda och billiga bostäder för alla, ett av arbetarrörelsens viktigaste krav.

Stockholmsutställningen 1930 hade en speciell avdelning om bostäder. Inför utställningen gjordes grundliga undersökningar om bostadsbehov, inkomster, lägenhetshyror och priser inom byggbranschen. I bostadsavdelningens katalog presenterades detaljerade kostnads- och hyresberäkningar för varje bostad. Utställarna byggde upp exempel på lägenheter i olika kostnadslägen. De lade ner stor möda på att skapa bra planlösningar. Lägenheterna fick god standard med badrum och modern köksutrustning. Stora fönster eller fönsterband släppte in ordentligt med ljus i bostäderna. En industriarbetare tjänade mellan 2 000 och 3 000 kronor om året på 1930-talet. Utställarnas ambition var att visa lösningar för människor med vanliga arbetarlöner, men de satte en nedre inkomstgräns på 3 000 kronor. För att bygga acceptabla bostäder för människor med lägre inkomster fordrades subventioner.

Under slutet av 1930-talet gjordes en plan för Lundby i Göteborg. Modellen som användes hämtades från Sovjetunionen och den kallades bandstadsplan. Idén var att bostadsbebyggelsen skulle befrias från den störande industrin, samtidigt som arbetsresorna kunde göras korta. I Lundby gjordes en långsträckt industrizon längs Göta älv och en parallell bostadszon norr om denna. Mellan dessa zoner fanns ett område för parker, kolonilotter och handelsträdgårdar. För den ökade biltrafiken planerades dels huvudvägar med skyddszoner, dels smalare bostadsgator. Dessa två system skulle sällan mötas, och därmed minskade riskerna för olyckor och framkomligheten ökade.

Märkligt nog var Ebenezer Howards idé om garden cities ännu inte död. Den dök upp i modifierad form strax efter andra världskriget i Sverige. Idéerna kom från Storbritannien och USA. Trots funktionalisternas otroliga genomslag inom den kulturella och politiska eliten fanns det kritik, och den växte under 1930-talets gång. Funktionalisterna lyckades aldrig utveckla lamellhussystemet, utan låste fast sig i dogmatism.

Den nya stadsplanemodellen kallades i Sverige för grannskapsenheter. Den går alltså tillbaka på Ebenezer Howards garden cities. Howards ursprungliga idé vidareutvecklades och förändrades av en amerikansk sociolog vid namn Clarence A Perry. Han studerade New York-regionen och kom 1929 med ett förslag om hur man skulle lösa stadsregionens tillväxt. Liksom Howard ansåg Perry att huvudproblemet var den industriella stadens kaotiska och ohämmade växande.

Grannskapsenheten skulle vara en mindre enhet i en stor stad, en enhet med ett relativt självständigt liv. Staden skulle växa genom att grannskapsenhet lades till grannskapsenhet. Enheten skulle bestå av ett område med bostäder runt ett centrum. I enheten skulle allt för det dagliga livet finnas, butiker, skolor, kyrkor, parker och kulturella institutioner som teatrar och biografer. Perry och hans anhängare menade att man genom grannskapsenheterna inte bara löste problemet med den kaotiska bebyggelsetillväxten, utan man kom också tillrätta med den okontrollerade storstadens sociala problem.

I Sverige fick modellen en tydlig politisk och social dimension. I Bostadssociala utredningen från 1945 radade den ledande planeringsideologen Uno Åhrén upp en mängd fördelar med grannskapsenheter. Den viktiga gruppsamhörigheten mellan människor befordrades. Planmodellen stärkte den demokratiska människotypen, som karakteriserades av självverksamhet, initiativförmåga och samarbetsvilja. Grannskapets centrum skulle bli ett forum för det kollektiva livets naturligt sammanstrålande, enligt Åhrén.

En av de första grannskapsenheterna i Sverige blev Norra Guldheden i Göteborg, som stod färdigt 1946. Stadsdelen byggdes med omkring 600 lägenheter och centrumet innehöll restaurang, butiker, bank, post, lekstuga och samlingslokaler. En större grannskapsenhet byggdes i Årsta i Stockholm 1945-51. Enheten fick ca 25 000 innevånare. Årsta centrum blev färdigt i mitten av 1950-talet. Det var den dittills största centrumanläggningen i en grannskapsenhet. Här byggdes flera lokaler för offentlig kulturverksamhet, till exempel bibliotek, teater, ateljéer, studiecirkelrum och musiksal. Arkitekterna Erik och Tore Ahlsén gick mycket grundligt tillväga när de planerade och genomförde byggandet av Årsta centrum. För att få med även de boende i området i planeringsarbetet bildades en samarbetskommitté med representanter från hyresgästföreningar, politiska organisationer, idrottsföreningar, ideella organisationer och företagarsammanslutningar.

Men de grannskapsenheter som byggdes fungerade aldrig som det var tänkt, och så småningom blev det innehållet allt mer urholkat. Planeringen och byggandet av Lundby centrum (Wieselgrensplatsen) i Göteborg visar vad som kunde hända. Enligt stadsplanen från 1955 skulle det centrala byggnadskomplexet i centrumet innehålla medborgarhus, post, bank, bio, sjukkassa, apotek, polisstation och sjukvårdscentral. Här fanns grannskapsenhetens forum. Väster om Wieselgrensgatan reserveras plats för ett varuhus. Parkeringsplatserna lades i norr, bakom bostadshusen som inramade platsen. För centrumets kunder och besökare skulle det, enligt planen, finnas 260 parkeringsplatser.

Men de ursprungliga planerna förändrades kraftigt. Av medborgarhuset blev det bara en samlingssal ovanför ett varuhus. Byggnaderna som var tänkta att innehålla offentlig service omvandlades till två stora varuhus: Epa och Domus. Antalet parkeringsplatser ökade väsentligt, i verkligheten blev de omkring 700. Av grannskapsenheten blev det ett köpcentrum.

Städerna fortsatte att växa. Behovet av storskaliga lösningar blev allt mer påträngande. Industrierna krävde mer mark, samtidigt insåg allt fler att det inte gick att bo i omedelbar närhet av dessa gigantiska anläggningar. Trafikplaneringen krävde också storskaliga lösningar. Det gällde inte bara privatbilismen. Transporterna till och från industrierna spelade också en viktig roll. Vägar och gator behövde dras över stora områden. Generalplanen blev det instrument statsmakterna anvisade kommunerna. Lagen om obligatoriska generalplaner kom 1947.

Generalplanen föreföll vara ett sätt för de offentliga myndigheterna att skaffa sig kontroll över den anarkistiska och svårhanterliga utvecklingen. Äntligen såg man en möjlighet att få ordning på växandet. Men detta sätt att planera utgick inte från mänskliga behov. Det utgick från industrins, handels och det privata företagandets intressen. Det var en kapitulation. Redan på 1930-talet utropade några funktionalister: "Acceptera den föreliggande verkligheten - endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet." Acceptera! blev ett slagord.

1959 kom den första generalplanen för Göteborg. Man valde en modell för Göteborgs utbyggnad som innebar att hela staden delades in i olika delar. Varje del skulle ha sitt centrum. Det skulle finnas större centrum och mindre centrum, i en hierarkisk ordning från A-centrum till D-centrum.

Författarna till generalplanen betonade att centrumbildningarna var brännpunkter för konsumtion av varor och tjänster. Detaljhandeln var den dominerande verksamheten i en centrumanläggning. Varuhusen skulle spela en stor roll. Det största centrumet, A-centrum, skulle bli samlingsplatsen för en region. Utmärkande för ett A-centrum var "förekomsten av stora varuhus och högt specialiserade mindre butiker". Det näst största, B-centrum, skulle ligga i en bebyggelsekoncentration och domineras av en eller flera varuhusfilialer.

Det var uppenbart att författarna till generalplanen tog starkt intryck av utvecklingen inom detaljhandel. Turitz-koncernen, som drev Epa-varuhusen, hade sitt huvudkontor i Göteborg. Några år innan generalplanen kom ut hade Varuhusföreningen Domus bildats. Visserligen hade inget Domus-varuhus öppnat i Göteborg 1959, men planerna fanns redan då. Under 1960-talet byggdes fyra Domus i staden.

Att generalplanförfattarna ville ge varuhusen en så central roll i stadsplaneringen är inte alls förvånande. I statliga utredningar från denna tid kan vi läsa att utvecklingen från småbutiker till varuhus är både önskvärd och oundviklig. Utvecklingen inom detaljhandeln sågs som en del av välfärdssamhällets uppbyggnad. Statsråden åkte runt och invigde det ena köpcentret efter det andra under 1960-talet. Tidningarna var imponerade och skrev referat från öppningsfesterna.

Den andra viktiga frågan för generalplanförfattarna var trafiken. De insåg att privatbilismen skulle öka kraftigt. Bedömningen gjorde de inte minst genom att snegla mot USA. Bilismens ökning var redan ett problem i Göteborg och skulle bli än värre om ingenting gjordes. Planförfattarnas lösning var att upprätta ett trafikledssystem med tre kategorier; huvudtrafikleder, viktiga leder och övriga leder. På en karta redovisades hur lederna skulle skära tvärs över stadsområdet och bilda ett spindelnät med tjockare och tunnare trådar. Poängen med generalplanen var just att ett större område kunde trafikplaneras utan att man behövde ta hänsyn till detaljer i stadsmiljön.

För bilbransch, handel och industri var generalplanmodellen positiv. Men för människorna och stadsmiljön var den en katastrof. Det var inte bara nybyggda områden som drabbades av denna ensidiga hantering, i många städer började även stadskärnorna betraktas som köpcentra. Ett skräckexempel är generalplanen för Norrköping från 1963. I den planerades en omvandling av hela stadskärnan med rivningar och trafikledsdragningar. City skulle bli en plats för varuhus och parkeringshus omgiven av en ringled. Dessvärre lyckades stadens styrande i stort sett förverkliga planen.

1960- och 70-talens rivningsraseri ska ses i detta sammanhang. I många svenska städer var det varuhusetableringarna som drev fram rivningar. I Göteborg revs hela Östra Nordstaden för ett gigantiskt köpcentrum. Även trafikledernas framdragande ledde till omfattande rivningar. En del trähusområden revs dock för att de ansågs vara saneringsmogna. Sanering var nödvändig, enligt den tidens stadsplanerare. Den tätt byggda, röriga innerstadsmiljön var en styggelse.

Det svenska näringslivets koncentration och företagens kontinuerliga växande fick avgörande betydelse för samhällslivet. Stora företag köpte upp mindre i stegrad takt. Under perioden 1969 till 1976 köpte Volvo 27 företag, Electrolux 41 och Pripps 19 - för att ta några exempel. De stora industrierna blev större och fick fler anställda. Kapitalet sökte sig framför allt till de tre storstäderna, Stockholm, Göteborg och Malmö. Under 1960-talet och första hälften av 70-talet byggdes 35 procent av alla bostäder i storstadsregionerna. Det innebar en enorm anhopning av människor i redan tättbefolkade områden. Allting gick mycket snabbt.

Den byggrusch som blev resultatet av näringslivets koncentration har uppkallats efter ett regeringsbeslut som togs 1965 - miljonprogrammet. En miljon bostäder skulle byggas under tio år. Regeringen var därtill nödd och tvungen. Bostadsbyggnadstakten var alldeles för låg för att kunna följa de krav på arbetskraft industrin hade.

De nya bostadsområdena uppfördes på obebyggd mark i städernas utkanter. Stadsplaner från den tiden är schematiska och enahanda. Byggnaderna lades ut i olika formationer, grönområden placerades mellan husen, ett nät av gång och cykelbanor ritades. Några samband med stadens befintliga bebyggelseområde fanns inte, de nya stadsdelarna ritades som enklaver i landskapet. Trafiksepareringen ansågs viktig, den innebar att biltrafik och gång/cykeltrafik bestod av två system som skulle ha så liten kontakt med varandra som möjligt. "De två systemen möts i parkeringsanläggningarna, där man övergår från att vara bilburen till att bli fotgängare eller vice versa", som stadsplanehistorikerna Kell och Åström uttryckte det.

Själva lägenheterna i miljonprogrammets bostäder var i allmänhet bra. De var stora och ljusa och hade ordentliga badrum, väl tilltagna kök och modern köksutrustning. Många lägenheter hade balkonger. Detta var en seger för en bred folklig opinion. Efter decennier av kamp från hyresgäströrelse och arbetarrörelse byggdes trångboddheten äntligen bort och människor med normala inkomster fick tillräckligt med bostadsutrymme och modern standard.

Den högkonjunktur som hade präglat hela efterkrigstiden fick ett slut. Konjunkturen vände mitt under miljonprogrammet. Men byggandet fortsatte och vid mitten av 1970-talet visade det sig att man byggt för mycket. Omkring 25 000 lägenheter i de nya bostadsområdena stod tomma.

De stora greppens epok var därmed över. Efter miljonprogrammet förändrades inriktningen på stadsplaneringen. De senaste decennierna har framför allt varit frimärksplanernas tid. Visst har det planerats och byggts, men ändå rätt små områden om man jämför med tiden ända fram till 1970-talet, därav beteckningen frimärksplaner. Inriktningen på byggandet har på de allra senaste åren blivit oförtäckt elitistiskt. Det byggs för en rik elit och det hymlar man inte längre med. I detta byggande är planerna inte speciellt märkvärdiga. Det viktiga är läget i staden. Lägen vid vatten har blivit de nya favoritområdena. Avskildhet har också varit en viktig faktor. De stora bomässorna, som en gång startade i avsikt att nå ut till den breda allmänheten, har blivit en uppvisning i hur man kan bo om man är rik.

Men det finns viktiga uppgifter för framtiden. Miljonprogrammens områden är i stort behov av upprustning. De är slitna och kan inte tillåtas förfalla till slum. Än så länge har ganska få områden renoverats. Det som har gjorts har sällan varit speciellt bra. Risken är stor att förändringarna bara bli kosmetiska. Det pågår en diskussion bland arkitekter, byggbolag och offentliga institutioner om hur miljonprogrammets områden ska renoveras. Resultatet av den diskussionen kommer vi att få se om några år.