Det talas kanske 200 modersmål i Sverige. Möjligen finns det lika många kulturer. Det kräver sin politik. Men den politiken får inte falla i etnicitetsfällan: den nationella demokratin och klassmotsättningarna trollas bort i tal om mångkultur. Utifrån språkfrågan diskuterar Olle Josephson det som brukar kallas integrations- och invandrarpolitik.

Jag är föreståndare för Svenska språknämnden. Därför ska jag ibland debattera språkfrågor i medier. För ett par månader sedan uppträdde jag i ett P1-program för att diskutera engelskans dominans i naturvetenskaplig forskarutbildning med en kemiprofessor. Han hette Sven och var blond och trubbnäst; själv är jag mörkhårig med obestämbart mellaneuropeiskt utseende. Vi gick in i studion.

- Jag förstår att du är Olle från Språknämnden, sa journalisten och tittade på Sven.

Pang! Där slog etnicitetsfällan igen. Den som arbetar med svensk språkvård ska inte bara heta Olle utan se ut som kommen direkt från Bullerbyn. En kulturpolitisk fråga som i första hand gäller alla medborgares rätt till det svenska språket förvandlas till ett slags etniskt särintresse.

Språk-Olle är ett oskyldigt exempel. Men det visar hur tankefigurer ser ut när ett s.k. mångkulturellt perspektiv får dominera. Frågorna ställs i ett etniskt, inte ett demokratiskt perspektiv. Det gäller många områden: exempelvis beskrivs protester mot moskébyggen nästan alltid som diskriminering av en etnisk minoritet, inte som en kränkning av svenska medborgares religionsfrihet.

Varför etnifieras politiska frågor? Man kan pröva en konspiratorisk förklaring. Etnifieringen är ett bra medel för EU och övernationella intressen att försvaga nationalstaten och ett ännu bättre medel att splittra arbetarklass och folk i etniska grupper. Man kan vara mer välvillig och säga att det helt enkelt är svåra saker. Språk och religion är ju i högsta grad kulturbärande, så det är lätt gjort att röra ihop demokratiska rättigheter och kulturell eller etnisk särart.

Hur som helst måste etnifieringsfällan undvikas. Den språkpolitiska frågan tydliggör ganska väl komplikationerna. Utifrån den kan man nysta åtskilliga av problemen med s.k. integrationspolitik. Därför handlar denna artikel om svensk och europeisk språkpolitik.

I grunden är det inte så svårt att formulera en riktig språkpolitik för Sverige. Den kan sägas vila på tre krav. Alla som bor i Sverige har rätt att utveckla sitt modersmål, vilket det än är. Alla har rätt att få lära sig så mycket av det gemensamma, samhällsbärande språket, dvs. svenska, att de kan hävda sig i samhället (vad det nu innebär); att svenska är det gemensamma språket innebär också att den måste vara fullt möjligt att använda den i alla offentliga sammanhang. Alla har rätt att tillägna sig ett språk för internationell kommunikation, i praktiken nästan alltid engelska.

Det finns, åtminstone till synes, inget revolutionärt eller omstörtande i dessa krav. De ryms inom den borgerliga demokratin och borde kunna omfattas av vilken folkbildningsivrande liberal som helst. Det är lätt att se vilket förtryck det innebär om de inte uppfylls: utan modersmål har man mycket svårt att utveckla sin personlighet och hela sitt tänkande, utan svenska ställs man utanför samhället, utan engelska (eller annat internationellt språk) blir det svårt att ta ställning till världen utanför Sverige.

Ändå är det så svårt att få genomslag för dem. Mer än man kan tro är de kopplade till klassintressen, till nationellt oberoende och till antiimperialism. Det framgår vid en närmare analys, med nödvändighet något teknisk. Jag ska i tur och ordning ta upp de tre klassiska hindren för en folklig politik: allmänt spridda vanföreställningar, också bland folket, motstånd från storkapitalet och delar av statsapparaten samt en oklar vänstertradition.

Vanföreställningarna påminner om vanlig främlingsfientlighet eller rädsla för andra seder och bruk: man tror att det ena språket måste slå ut det andra. Det är tvärtom: ett språk stöder ett annat. Man blir inte sämre på att skriva forskningsrapporter på engelska om man också kan skriva dem på svenska. Barn som har annat modersmål än svenska har lättare att lära sig svenska om de får utveckla sitt modersmål ordentligt. I en stor norsk undersökning av invandrarbarn som lyckats bra i skolan, även i matematik och orienteringsämnen, visade de sig ha tre kännetecken: tidig och nära kontakt med norska språket och norska kamrater, modersmålet som främsta språk i hemmet samt ämnesundervisning på både norska och modersmålet (K. zerk, Faglig utvikling med to språk, 1992).

Alla skol- och språkpolitiska problem är naturligtvis inte därmed lösta: vad som är den bästa kombinationen av undervisning på modersmålet och undervisning på svenska är svårt att veta och varierar. Under vissa förutsättningar är det klokt med ett spanskspråkigt dagis med mycket träning i svenska; i andra fall blir språkförmågan bättre om spanskspråkiga barn går på svenskt dagis men får många tillfällen att öva spanskan. I mycket är det en fråga om makt. Ju mer undertryckt den egna språkgruppen är, desto viktigare att få använda modersmålet i undervisningen. Syrianska barn i Sverige behöver alltså mycket undervisning på sitt språk, för engelska barn är det kanske inte lika väsentligt.

Däremot är det långtgående klassförtryck att ställa kanske tjugo procent av den svenska arbetarklassens barn i den hopplösa valsituation som många besparingsglada skolpolitiker föredrar: Antingen satsar ni på svenskan, uppger ert modersmål och gör er därmed av med relativt jämlika möjligheter att snabbt utveckla begreppsbildning och analytiskt tänkande. Eller uppger ni svenskan och satsar på stenhård gettoisering och marginalisering.

Därmed har jag lämnat vanföreställningarna och gått över till rådande svensk språkpolitik. Storkapitalets linje är entydig: internationalisering, eller rättare, anglifiering och modersmålsfientlighet. Storkapitalet kan alltså inte anklagas för etnifiering utan kör i princip samma politik som slavägarna på sydstatsplantagerna: folk får tala och skriva vilket språk de vill inbördes, men det är bara engelskan som räknas; alla viktiga angelägenheter ska avhandlas på engelska. Därför är det näringslivsrepresentanter som t.ex. föreslår att Chalmers och Handelshögskolan i Göteborg helt ska ha gått över till engelska som undervisningsspråk inom en tioårsperiod (en handlingskraftig direktör i Västsvenska handelskammaren tyckte så för ett år sedan). De flesta större svenska företag har i dag engelska som s.k. koncernspråk. Troligen är majoriteten av de privatanställda svenskarna verksamma i engelskspråkiga företag; några ordentliga kartläggningar finns inte. Naturligtvis innebär det inte att dessa svenskar huvudsakligen talar och skriver engelska i arbetet. Men det innebär att de kan vara säkra på att alla viktiga dokument finns på engelska, däremot inte på svenska. Engelskan fungerar också som ett klassmärke som splittrar de anställda: ju mer engelska i det dagliga arbetet, desto högre status. Åtminstone inledningsvis brukar därför övergångar till engelska som företagsspråk välkomnas av aningslös personal.

Vinsten för ett storföretag är fyrfaldig. Åtminstone på kort sikt sparar man en del pengar genom att göra sig av med översättningskostnader. Man får en mer utbytbar arbetskraft. Det är lättare att flytta runt folk världen över när alla använder samma torftiga engelska. (I den interna jargongen på många företag kallas det egna språket ofta "bad English", halvt på allvar, halvt på skämt.) Man markerar sitt oberoende gentemot den svenska staten; bolagsstämmor och presskonferenser på engelska är en demonstration av att företaget står ovanför nationalstaten. Man får lite större svängrum gentemot facket: förhandlingar eller förhandlingsunderlag på engelska eller, än värre, oförutsägbara kast mellan olika språk försätter facket i ytterligare underläge. När Metalls Göran Johnsson i vintras krävde att fackliga representanter i storbolagsstyrelser skulle ha rätt att begära svenska på styrelsemötena, hade han varsnat faran. Man kunde dock önska ett något större språkpolitiskt perspektiv än styrelserummen.

Förlorarna är vanliga ingenjörer, tjänstemän och arbetare. Engelskan är naturligtvis ofrånkomlig i många lägen, men den okritiska överanvändningen leder till att de tvingas göra ett sämre jobb i vissa stycken; det är ofrånkomligen svårare att arbeta på ett annat språk än sitt modersmål. Hårdast slår engelskan mot dem som invandrat till Sverige, eftersom de - allmänt sett - har sämre engelskkunskaper.

I stat och kommun finns motstridiga linjer. Ju närmare de stora pengarna, desto större engelskvänlighet. Näringsdepartementet är exempelvis redo att delvis uppge kravet på svenska som gemensamt, samhällsbärande språk. Ta ett litet men tydligt exempel: departementet driver på i internationellt patentsamarbete för att patenthandlingar med rättslig giltighet i Sverige bara ska behöva finnas på engelska. Än så länge måste de översättas till svenska. Man förespråkar också en gemensam europeisk patentdomstol med filial i ett eller flera nordiska länder och endast tyska, engelska och franska som arbetsspråk. Följden skulle kunna bli att två svenska företag i en patenttvist fick hålla förhandlingarna på engelska i en domstol på svensk mark. (Eftersom flertalet europeiska länder, inte minst öststater, har en mindre föraktfull inställning till sitt nationalspråk går det dock mycket långsamt med dessa förslag.) Eller ta ett ännu mer symboliskt exempel: e-postadresserna till den svenska departementen är på engelska: (justice.ministry.se), (environ.se) etc. De möjligheter som nu börjar finnas till å, ä och ö i e-postadresser (de fungerar i nu-domänen), blockeras däremot snarast av ledande IT-byråkrater.

Också för svensk högskole- och forskningspolitik är anglifiering det överordnade målet. Ju fler högskoleutbildningar på engelska, desto bättre, anser Östros. Han motsätter sig ett ganska anspråkslöst förslag som att doktorsavhandlingar på engelska (givetvis det naturliga avhandlingsspråket) ska ha en sammanfattning på svenska. De tre dagar det skulle ta för doktoranden att skriva den, och därmed bidra till att svenskan vidmakthålls som vetenskapligt språk, är tre dagar för mycket. Lika bra då, menar utbildningsminister och forskningsråd, att naturvetarsvenskan går under, vad det än innebär av större klyfta mellan forskarsamhälle och omkringliggande samhälle, av svårigheter med god populärvetenskap, folkbildning och läroboksproduktion och av försämrade studieresultat för många studenter. (Studenter och forskarstuderande som får möjlighet att systematiskt skola in sig i sin vetenskap på både engelska och svenska når ofta bättre resultat än de som utsätts för hastig anglifiering.) Ännu så länge är det i första hand inom naturvetenskaperna svenskan är på fallrepet som vetenskapligt språk. Inom samhällsvetenskaperna är den akademiska balansen ganska god; forskarna skriver böcker och artiklar i vetenskapliga tidskrifter ungefär lika mycket på engelska och svenska. Det är kanske inte bara ämnet, utan lika mycket språket, som ger Bo Rothstein eller Lars Calmfors så mycket större genomslag i allmändebatten än Lars Wieslander (molekylärbiologi) eller Lars Ehrenberg (genetik). Men Östroslinjen innebär att svensk högskola ganska snabbt manövreras närmare den tredje världen-situation där högre utbildning inte är tillgänglig på majoritetsmodersmålet, bara på engelska. Självkolonisering, skulle man kunna kalla det.

Argumentet att vetenskapens språk alltid varit internationellt är också bara till häften sant; under långa perioder har svenskan använts vid sidan av och tillsammans med latin, tyska, franska eller engelska. Av 98 doktorsavhandlingar i fysik i Sverige 1890-1930 var 48 på svenska, 45 på tyska och resten på engelska eller franska.

Skolpolitiken är inte lika entydig. Vikten av goda svenskkunskaper för alla betonas ofta av ledande skolpolitiker, som också talar förstående om minoriteternas modersmålsundervisning. Men det är retoriken. I praktiken styrs ju skolan av kommunala besparingar och decentraliserade marknadsmodeller. Det innebär ett starkt genomslag för den inbördes status mellan olika språk som kan avläsas i varje lärarrum: engelsklärarna har ganska lätt att få gehör för sina krav, svensklärarna lyssnar de andra lärarna också på. Men att undervisa i svenska som andraspråk - en synnerligen kvalificerad uppgift eftersom eleverna har mycket olika behov och förkunskaper - hålls för en reträttuppgift för lärare som inte orkar med större klasser. Och modersmålsläraren i invandrar- eller minoritetsspråket finns inte ens i lärarrummet eller på skolan. (Den tydliga rangordningen rubbas något av lärarna i spanska, franska och tyska, men eftersom denna språkundervisning - särskilt i gymnasiet - i mycket är ett privilegium för medelklassen och ett skolpolitiskt segregeringsinstrument, står sig dessa lärare rätt väl.)

Så minskade också den andel av de hemspråksberättigade eleverna som deltog i modersmålsundervisning från ca 65 procent under större delen av 80-talet till ca 50 procent under senare delen av 90-talet. (I absoluta tal går minskningen dock bara från ca 65.000 till ca 60.000 elever.) Antalet anställda hemspråkslärare halverades under samma tid, från 4.700 år 1989 till 2.200 år 1994. Antalet elever i svenska som andraspråk har hela tiden ökat något, men fortfarande har bara en liten minoritet av dem kompetenta lärare.

Vad som verkligen ökar är de engelskspråkiga klasser där svenska ungdomar följer svensk läroplan med svensk lärare men med undervisningen på engelska. I dag omfattar den ca 3,5 procent av alla gymnasister, vilket inte låter så mycket, men faktiskt motsvarar den andel av en årskull som tog studenten 1940. Och klassbasen är också ungefär den samma. De engelskspråkiga klasserna fungerar framför allt som medel att skapade fredade platser för studiemotiverade elever med internationell karriär i sikte (jodå, det finns undantag med annan rekrytering, särskilt på högstadienivå). Därför blir de ett så åtråvärt konkurrensmedel för alla gymnasier som ska slåss om eleverna. Den urvalsmekanismen får dem också att fungera hyggligt, men alla seriösa utvärderingar visar att studieresultaten blir något sämre än för jämförbara elever som läser på svenska: de engelskspråkiga blir obetydligt bättre på engelska, sämre i svenska, åtminstone i skrift, och framför allt sämre intellektuellt krävande eller kulturellt beroende ämnen som samhällskunskap eller fysik. Tillspetsat skulle man kunna tala om en nationell tragedi när en generation kunskapshungriga, internationellt orienterade elever faller platt för angloamerikansk kulturimperialism och snarast låter sig skolas till fördummad kompradorbourgeoisie.

Inom kulturpolitiken finns en större förståelse för svenskan. Kulturpolitiker kan diskutera översättningsstöd och språkkvoteringar i etermedier på ett sätt som är främmande för dem som talar om ekonomisk tillväxt. Det är kännetecknade att kulturdepartementet, det svagaste av alla departement, tillsatt en parlamentarisk utredning med politiskt riktiga direktiv: att utarbeta ett handlingsprogram som ska syfta till dels "att främja svenska språkets ställning", dels "att alla i Sverige utifrån sina förutsättningar ska ges likvärdiga möjligheter att tillägna sig svenska språket". Man kan ha invändningar: just detta att göra språket till kulturpolitik, inte arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik, eller en fråga om demokratiska rättigheter, ökar risken för en etnifiering.

Svenska språket blir nämligen en kulturyttring som litteratur, teater eller musik. För att använda klassisk marxistisk begreppsapparat: språk ses enbart som en del av överbyggnaden. Och överbyggnaden är inte lika viktig som produktionsförhållanden och produktionsmedel (som ju i mycket är språkliga i vad som kallas informationsindustrin), så det fattigaste politikområdet får uppgiften att försöka lappa vad näringspolitik och storkapital har ödelagt. Lyrikaftnar mot Ericsson. (Inom parentes: denna språksyn är faktiskt vad Stalin en gång vände sig mot i Marxismens och språkvetenskapens frågor. Det är en i stort mycket förnuftig skrift, som vänder sig mot de groteska vänsteröverslag som kan bli resultatet om man åsätter språket en förenklad överbyggnadsstämpel. Sedan går för all del Stalin, eller hans spökskrivare, för långt åt höger, när han bagatelliserar det faktum att språkbruk nästan alltid har en klassprägel.)

Faran med den kulturpolitiska hemhörigheten, dvs. benägenheten att alltid binda språket till en kultur, blir än tydligare när man går till svensk minoritetsspråkslagstiftning. Sedan 1 april 2000 finns i Sverige fem officiellt erkända minoritetsspråk: finska, samiska, meänkieli, romani och jiddisch. Det är en följd av att Sverige erkänt en europeisk minoritetsspråkskonvention. Antalet talare i sig kvalificerar inte till ställning som minoritetsspråk - då skulle t.ex. spanska och arabiska ligga väl till - utan avgörande kriterier är två andra: språket ska ha talats med kontinuitet i landet (100 år eller tre generationer brukar antydas som mått) och det ska vara ett eget språk, inte en dialekt. Man kan diskutera om det inte varit bättre att bara ge samiska och finska minoritesspråksstatus och på andra sätt stödja tornedalsfinska, jiddischkultur och romer. Men det är ingen tungt vägande invändning; i huvudsak är det bra att dessa i Sverige förtryckta eller förtigna språk får ett något bättre skydd och blir synligare. Synd bara att det lagstadgade stödet är så litet; med undantag för fem kommuner i norr har det inte blivit lättare att vara finne i Sverige det senaste året.

Nej, den tunga invändningen är att de rättmätiga rättigheterna inte har givits åt minoritetsspråken med mindre än att talarna också utdefinierats som "nationella minoriteter", dvs. etnifierats. Propositionstexten är mycket tydlig (Prop. 1998/99:143): "Sverigefinnarna skiljer sig från majoritetsbefolkningen i Sverige både genom sitt språk och sin kultur." Ja, där fick vi Svenska Dagbladets chefredaktör Olkinuora och metallarbetare Salonen i Köping i samma hörn, i motsättning till DN:s Hans Bergström och metallarbetare Pettersson i det andra. "Judar har en egen religion, egen kultur, egna språk och egna traditioner som skiljer sig från den svenska majoritetsbefolkningens. Det språk som första hand i dag binder samman judar i världen är hebreiska. Därutöver talas också jiddisch /.../ I dag lever ca 25.000 judar i Sverige om man inkluderar både de som har två föräldrar med judisk börd och de som har en mor eller far som är av judisk börd." Det finns inget att invända mot det växande utrymmet för jiddisch i Sverige, men varför förtiga att den stora majoriteten av de kanske 16.000 svenskar som ser sig som judar högst kan några ord och fraser på jiddisch? Och omvänt: ca 10.000 svenskar har teckenspråk som modersmål, ett alldeles eget språk som kan beläggas åtminstone sedan mitten av 1800-talet: Ändå "... är det uppenbart att teckenspråket inte kan anses falla inom ramen för syftet med minoritetsspråkskonventionen. Den bygger på språkens anknytning till urbefolkningar och andra nationella minoriteter som etniska grupper." Här är man mycket långt borta från en enkel demokratisk språkpolitik som bygger på att varje svensk har rätt till sitt modersmål.

Någon påpekar nu att det kanske ändå finns en särskild finsk kultur med tango, Kalevala, bastu och minnen från inbördeskrig och vinterkrig, att flertalet renskötare är samer, eller att det förvisso finns judisk kultur; "sabbat hela veckan" är jiddisch, kletschmermusik och religion i oupplöslig förening. Javisst. Men man kan ha finska som modersmål utan att dansa tango, man ska ha rätt att utveckla sin samiska utan att äga renar, man kan gå i synagogan utan att tala ett ord jiddisch. Lagstiftning om religionsfrihet eller rätt till modersmålet är demokratiska rättigheter, medan lagstiftning som klumpar ihop olika företeelser till en minoritetskulturetikett att klistra på små och stora medborgargrupper är etnifiering.

Minoritetsspråkskonventionen har i princip inget med EU att göra, men att den sätts i verket är ändå ett utslag av EU:s språkpolitik. Denna är inte alldeles enkel. I praktiken stärker EU:s överstatlighetsmaskineri engelskan; t.ex. har engelskan de senaste tre, fyra åren dragit ifrån franskan som originalspråk i EU-dokument. Men mot engelskan mobiliserar framför allt de stora kontinentaleuropeiska språken ett politiskt motstånd. Alla nationalspråk har juridiskt sett samma ställning i EU, och denna läpparnas bekännelse är bättre än ingen bekännelse alls. I EU finns ingen opinion av betydelse för att reducera antalet officiella språk. Det talas och skrivs mer svenska på kontinenten idag än troligen någonsin tidigare. Finland gjorde rätt när man under sitt ordförandeskap förklarade att de tre arbetsspråken på mötena i Finland var finska, franska och engelska. Sedan blev ändå protesterna från Tyskland för starka. Så är nämligen praxis: linjen att alla EU-medborgare ska lära sig två språk förutom modersmålet handlar om att ge utrymme för tyska, franska, spanska och italienska. De små nationalspråken kan i bästa fall åka snålskjuts på resolutionerna om ett mångspråkigt Europa.

För regionala minoritetsspråk innebär dock EU ett verkligt uppsving. EU:s European Bureau for Lesser Used Languages (EBLUL) lobbar mycket intensivt för att stärka språk som katalanska (Spanien), frisiska (Nederländerna) eller samiska. I dagsläget är det huvudsakligen en god gärning, men det är naivt att inte se att det är också är ett inslag i EU:s regionaliseringspolitik som ska försvaga nationalstaterna och stärka överstatligheten.

Därför hör inte heller s.k. invandrarspråk till "Lesser Used Languages". Minoritetsspråkskonventioner och -lobbning fungerar av det skälet ibland som ett alibi för att dölja att de som har persiska, arabiska, urdu, kurdiska, somali eller tigrinja som modersmål är de verkliga förlorarna i denna språkpolitikens Schengen.

För att sammanfatta: storkapitalet spränger folk och nationer med English only. Motstånd förekommer både från EU och nationalstater, men det etnifierar och ställer nationalspråk, minoritetsspråk och utomeuropeiska invandrarspråk mot varandra. Det ser alltså ut som det antikapitalistiska motståndet i allmänhet i Europa i dag.

Varför? En av förklaringarna är vänsterns oklara språkpolitiska tradition. Den har pendlat mellan - eller snarare kombinerat - upplysningsuniversalism och romantikens folksjäl på ett förvirrande sätt. Man kan börja med franska revolutionen. I det förrevolutionära Frankrike skulle undersåtarna hållas samman av troheten gentemot kungen. Kunskaper i franska var visserligen vägen till ämbeten, men endast en minoritet talade franska. Jakobinernas politik var att i stället samla folket kring nationen och därmed kring ett enda språk. Andra språk och dialekter sågs dels som ett hinder för medborgarna att göra sig gällande, dels som redskap för separatism och kontrarevolution. "Federalismen och vidskepelsen talar bretonska, emigrationen och hatet mot republiken talar tyska, kontrarevolutionen talar italienska, fanatismen talar baskiska", rapporterade Barre till välfärdsutskottet. Abbé Grégoire, religionsfrihetens konstruktör bland revolutionsmännen, genomförde historiens första stora språksociologiska enkät i syfte att kartlägga bruket av dialekt, "patois", och så småningom utrota den.

Uppslutning kring ett nationalspråk, nytt eller gammalt, blir en kärnfråga för 1800-talets nationellt demokratiska rörelser. Ungerska, finska, serbokroatiska, norska m.fl. etableras som standardiserade skriftspråk med nationsbärande uppgifter. Italien enas på italienskans grund, trots att ett fåtal talar språket: fram till andra världskriget har italienarna snarast ett antal regionala modersmål som toscanska, venetianska, sardiska etc.

Det finns två motiv för nationalspråket. Dels det demokratiska kommunikationsbehovet: medborgarna måste kunna tala och skriva till varandra om offentliga angelägenheter. Det kräver ett gemensamt språk, som helst inte står alltför långt från talade folkspråk. Dels det nationalromantiska identitetsbehovet: de som anser sig tala ett gemensamt språk har lättare att känna gemensam identitet.

Kampen för ett nationalspråk är därför oftast progressiv under 1800-talet, trots att den tar stöd i grumliga folksjälsidéer och brukar förenas med ett omfattande minoritesspråks- och dialektförtryck. Detta tar sig dock olika former beroende på vilka skikt som bär upp det nationella projektet.

Sverige är tämligen typiskt, om än sent ute. Från och med 1800-talets mitt skrivs svenska språkets historia, och akademiker och folklivsforskare dokumenterar dialekter systematiskt. Men att tala dialekt eller dialektnära i annat än rent privata sammanhang blir ett underklassmärke (så var det inte i början av århundradet när Tegnér talade värmländska i Svenska Akademien). Skolorna försöker lära ut ett skriftspråksnära riksspråksuttal; ända fram till 1900-talets mitt fanns t.ex. ledande svenskämnespedagoger som förespråkade att skolbarnen i Sydsverige skulle vänjas av med sitt tungrots-r. Radion hölls kemiskt ren från dialekter - utom i folklustspel - fram till 50-talet. Nationen, så småningom folkhemmet, skulle enas kring rikssvenskan. Hårdast drabbas finsk- och samisktalande med modersmålsförbud på skolgårdar, i lånebibliotek m.m. På 1930-talet lär det t.o.m. ha stått i skolböckerna att det var synd om barnen i Tornedalen eftersom de fick lära sig sitt modersmål (dvs. svenska) först när de började skolan.

Med undantag för en del kommunistiska reaktioner mot minoritetsspråksförtrycket understödde vänstern riksspråkspolitiken, i den franska medborgaruniversalismens tradition. Målet var att ge arbetarklass och folk möjlighet att tillägna sig riksspråket så att de kunde hävda sig mot överheten i det offentliga livet. Det förändras inte av att universalismen ibland fick global räckvidd som i esperantorörelsen som var stark under mellankrigstiden: alla i hela världen skulle ha ett gemensamt språk på lika villkor.

En svensk, eller kanske skandinavisk, säregenhet är dock att tal och skrift kommer att stå ovanligt nära varandra. Folkrörelserna kring 1900 krävde ett relativt enkelt skriftspråk, liksom ett slags rikstalspråk som man helt enkelt kunde skaffa sig genom att läsa högt eller genom att "tala som en bok". Den s.k. bildade borgerligheten med mer komplicerade stilideal var svag, och folkrörelselinjen segrade i stort sett i de stora språkstriderna i seklets början: nystavningsreformen 1906, Strindbergs och arbetarförfattarnas litteraturspråk m.m.

Norge är ett intressant avvikande exempel. Där finns i början av 1800-talet en mängd talade dialekter, ett gemensamt danskt skriftspråk och i det mycket tunna ämbetsmanna- och borgarskiktet i städerna ett danskt talspråk med förnorskat uttal. Nynorskan konstrueras som ett gemensamt skriftspråk som står närmare dialekterna. Tala dialekt, skriv nynorska! är och förblir den norska målrörelsens paroll, och tanken att man kan tala dialektfritt är norrmännen främmande, i princip. Eftersom orden böjs och uttalas olika i olika dialekter återförs många ord i sin nynorska skriftform till en medeltida "urform", och därmed tillgodoses också kravet på en gemensam historia. Nynorskans klassbas finns på landsbygden, och att den från och med mitten av 1900-talet förlorar mark till bokmålet beror på att dess företrädare saknar redskap att hantera den sena urbaniseringen. Men den norska vägen till nationalspråket innebär att dialektförtrycket undviks; däremot är repressionen mot minoritetsspråken (samiskan) länge minst lika stark som i Sverige.

Först omkring 1970 kan vänstern sägas problematisera nationalspråksideologin, dels genom att stödja regionala minoritetsspråk, dels genom att börja fråga sig vad som är arbetarklassens språk. Men då hemfaller man ofta åt ett oklart klassjälsperspektiv, en variant på den nationalromantiska folksjälen. Det är arbetarklassens "eget språk" som ska lyftas fram; man romantiserar käftslängandet på arbetsplatsen eller rock- och rapplyrik (bara den kommer från förorterna). Det är riktigt så länge det handlar om kamp mot dialekt- och sociolektfördomar eller mot föreställningar om att arbetarklassens språk är "torftigt". Men man glömmer att ingen föds med ett språk nedlagt i sin själ. Det är alltid ett hårt arbete, både för klassen och individen, att erövra ett tal- och skriftspråk som räcker för att man ska göra sig gällande i de flesta samhälleliga sammanhang. Språklig klasskamp handlar idag, liksom för hundra år sedan, i mycket om normbildningen för detta språk: ett vardagsfrämmande konstspråk, mycket svårerövrat, eller ett språk som så långt möjligt anknyter till vårt vardagstal och är möjligt att tillägna sig för folkflertalet?

Och ungefär så ser språkpolitiken ut än idag, också bland dem som är angelägna om arbetarklassens befrielse. Antingen romantisering av Rinkebysvenska (som kan betraktas som ett slags dialekt) och invandrar- och minoritetsspråk som de förtrycktas "egna språk". Eller jakobinernas stenhårda förespråkande av ett gemensamt, homogent nationalspråk för alla, parat med förakt för samma Rinkebysvenska och ointresse för invandrarspråk. Resultatet är oförmåga att formulera en politik för ett samhälle som är - vare sig man vill det eller ej - mångspråkigt.

Går det att dra allmänna integrations- och invandrarpolitiska lärdomar utifrån det språkpolitiska exemplet, som jag skrev i början? Jag tror det, fast varje fråga naturligtvis har sina säregenheter. Liksom man kan säga att Sverige är mångspråkigt kan man naturligtvis säga att det är mångkulturellt. Men politiken ska inte formuleras utifrån detta faktum; då slår etnicitetsfällan igen. Nej, det viktiga är demokratiska fri- och rättigheter och, naturligtvis, en kunskapsnivå och sociala och ekonomiska förhållanden, som tillåter oss att utnyttja dessa rättigheter. Då kan vi utveckla och förändra kulturer, då kan vi göra oss gällande mot överheten, både nationellt och internationellt. Avgörande för den folkliga kampen är inte de kulturella särdrag som skiljer, utan de demokratiska krav som förenar.