Erik Gustaf Geijer, 1800-talets kanske främste svenska politiska tänkare, blir essäist, utopist och poet i Anders Ehnmarks nya bok. Men gör inte Ehnmark, en omåttligt upphöjd skribent, Geijer alltför mycket till sin like? Sitter han inte fast i nyliberalismens statssyn?

En central tanke hos Karl Marx är att samhället har gått sönder och att såret som har uppstått skadar människorna. Politikens uppgift blir ungefär som läkekonstens: att rena och hela. Det kan krävas kirurgiska ingrepp men också en ny kost, en helt ny livsföring, för att uppgiften ska kunna lösas. Rationalism och romantik möts i denna vision av politiken som egentligen går ut på att göra politiken som verksamhet överflödig. På ena sida knivskarp analys, på den andra drömmen om harmoni och hälsa.

Visionen har två komponenter. Samhället är en totalitet som varje enskild har del av. En individ kan anses vara komplett endast om ingenting av det som samhället frambringar saknas henne. Men hur långt räcker det? Är samhället splittrat i konkurrerande fraktioner återspeglas detta i människan. Hon krymper. Man misshushållar med henne. Hennes talanger och hennes produktiva kraft tas inte i fullt bruk. Samhället blir fattigare än det behövt vara. Marx noterar, i Aristoteles efterföljd, människolivets uppdelning i sfärer: en politisk, en ekonomisk. Stat och samhälle ställs mot varandra. Denna fiendeskap tar gestalt i individen som styckas upp och trasas sönder och inte kan bli fullmyndig förrän den strukturella konflikten, den sargande motsättningen är bilagd. När politiken har upphört att vara en sak för sig, försvinner också behovet av en stat. När arbetsdelningens hierarkiska underordning är utplånad, behövs ingen förtryckarapparat som upprätthåller klassantagonismer och ståndsprivilegier.

Staten tonar bort i drömmen om enhet och befrielse från det åtskiljande, det som så länge har förgiftat atmosfären mellan människor. Lika fritt som jag här har skisserat Marx samhällsuppfattning, lika fritt - delvis också fördolt och dunkelt - rör sig Anders Ehnmark i Erik Gustaf Geijers politiska landskap. Minnets hemligheter (Norstedts, 1999) har många förtjänster, och till dem hör onekligen det komparativa greppet, där Geijer - republikanen, som Ehnmark kallar honom - jämförs med samtida samhällstänkare som Tocqueville, Saint-Simon och förstås Karl Marx. Analys och spekulation ställs sida vid sida. Det är styvt och insiktsfullt, men ingalunda originellt.

Problemet, som med min Marxexeges, är att man sällan kan vara riktigt säker på var Geijer slutar och Ehnmark tar vid. Båda skriver en stapplande prosa, den senare säkert medvetet så, men Geijer är långt mindre "gåtofull" än hans uttolkare föreställer sig och själv är. "Inget av vikt i Europa förbigick honom, men nästan allt utan vikt", skriver författaren om Geijer och antyder att Hegel, som Geijer ringaktade som person, har uppfattat sakerna på motsatt sätt: "har inget av vikt att säga." Det har han förstås, varför söker Geijer annars upp honom i Berlin, men Geijer tror på Gud, inte på världsanden, och det skilde mera då än idag. "Bannstrålen träffar den som säger något oönskat", heter det om Geijer avfallets år 1838; den har aldrig träffat Ehnmark, en omåttligt upphöjd politisk skribent. "Han dras till ytterligheterna, men hamnar i mitten." Det träffar Ehnmark, knappast Geijer. Hur har Ehnmark fått för sig att Geijer är en opportunist, som luktar på extremerna men alltid befinner sig i huvudfåran? Geijer resonerade radikalt, men måste för den skull hans radikalism, när den erkändes av honom själv, ha varit "resonabel" bara för att den aldrig blev måttlös? Omvärlden såg det inte så. Geijers tungsinne talar ett annat språk.

Parallellerna och influenserna mellan Geijer och Marx, från den förre till den senare, har utretts och förmodligen överdrivits, alldeles tydligt i en bok som Per Meurling gav ut till Geijerjubileet för ett femtontal år sedan. "Tidevarvet", som man sa, hade en uppsättning idéer som det gick att ta av. Också Geijer har uppfattat att industrikapitalismen ökar splittringen, skärper de sociala motsättningarna. Striden är ofrånkomlig, eftersom människorna har vilja, men viljorna måste någon gång försonas. Klasslösheten framstår hos Marx som idealet; frihetens rike är frälsningslärans slutstation. Hos Geijer är civiliteten, medborgardygden det högsta, där kommer "personligheten" - den allsidigt bildade, ansvarskännande och ansvarsutkrävande individen - till sin fulla rätt. Marx, sociologen, faller tillbaka på en mytisk urkommunism för att skänka empirisk trovärdighet åt framtidsprojektionen. Geijer, historikern, hämtar förklaringskraft hos det fria bondeståndet, odalmannen, som ägde den jord han brukade orepublikanism, dvs. medbch var medborgare i ett samfund som ännu inte var ett statssamfund, en republik närmast.

Ehnmarks statssyn är vag. Han ser sta-ten som en förutsättning för det po-litiska. Där staten är på retur iakttar han en rörelse från republikanism, dvs. medborgarstyre, till feodalism. Och "med feodalism menar jag", skriver han, "de utompolitiska sammanhang där människan sägs råda över sitt liv, det civila samhället, privatlivets nätverk, riddarordnar på marknaden, men alltid ett sammanhang utanför politiken, det vill säga idag: utanför demokratin". Detta är verkligen "gåtofullt", Almqvists anklagelse mot Geijer. Utövar inte också krigsherren, feodalfursten politisk makt? Måste demokratin vara knuten till kvantitativa mått på en bestämd strukturell nivå ("lokalsamhällen glimmar åter under borgen, och det är omodernt med republikanism")? I själva verket är politikern Geijer anhängare av statsavveckling; staten har för mycket på händer, säger han om det Fattigsverige som efter 1809 sitter med en alldeles för tung och improduktiv apparat. Lösningen är att frivilliga, uppifrån stödda associationer tar hand om uppgifter som staten suttit på eller blockerat. Med andra ord: civilsamhället associeras medan staten dissocieras. Organiseringen av frivilliga men samhälleligt nödvändiga funktioner - inom fattigvård, kreditförsörjning, vägväsende - är om något praktiserad republikanism. Marx, i sina betraktelser över Pariskommunen, såg något liknande: det gemensamma intresset, i sin tidstypiska dräkt, kommunen, som gängse ideologi förlade utanför den offentliga maktsfären, skulle ställa byråkratin och de professionella maktorganen åt sidan.

Ehnmark tycks på ett egendomligt vis fången i nyliberalismens föreställning om politik: när staten avvecklas kommer mera frihet - frihet för individen, säger Timbrofolket, frihet för fåtalet ("feodaladeln"), menar Ehnmark. Om man betraktar associationsväsendets och senare folkrörelsernas utveckling, finner man att de snarast inskränker friheten just för att säkra genomslaget för gemensamma intressen och inte släppa individer eller särintressen lösa. Geijers associationsvänlighet och måttfulla antistatlighet, som den kommer till uttryck i hans liberala bekännelse efter avfallet, står i god överensstämmelse med hans fördömande av aristokratin vid makten.

"Sveriges historia är dess konungars", den missförstådda sentensen från Svenska folkets historia, som utkom i två delar mellan 1834 och 1836, i slutet av Geijers konservativa period, betyder ju att allmogen, nationens stora flertal, förverkligar sig i förbund med kungamakten - en enhetlig centralmakt, inte nödvändigtvis despotisk. Men under kungamakten finns det organiserade civilsamhället, på härads-, socken- och bynivå. Dess institutioner har uråldrig rätt. När en majoritet av befolkningen, genom hemmansklyvning, proletarisering och pauperisering, i praktiken ställs utanför dem - det som händer under seklet 1750 till 1850 - då krävs en reorganisation. Ur ett socialt kaos måste politiken skapa ordning. Statsmakten i Karl Johan-tidens Sverige förmår inte göra detta. Geijer, liberalen, kommer till insikt om att samhället, i praktiken upplysta, medborgerligt sinnade ståndspersoner, måste ta saken i egna händer.

Av vilket slag var denna insikt? Ehnmark hänför Geijer till utopisterna. Han är inte vetenskapsman som Marx, ser "politiken som möjligheternas konst, till skillnad från det möjligas konst". Ingenting är föreskrivet i landet Ingenstans. Pånyttfödelsen, med en rot i urkristendomen, kan ta många skepnader - Ehnmarks Geijer är trots allt modernist, inte nostalgiker, "resonabel", inte himlastormande, han vill nyskapa, inte återskapa. Jag tror att det är rimliga karakteristiker. Men är det rimligt att frånerkänna Geijer, som stod på höjden av sin samtids historiska och humanvetenskapliga kunnande, som enträget befallde sina studenter att studera fenomenen i deras eget, inre sammanhang, forskarens blick när han talar om politik? Geijer kanske är mer "fundersam" än Tocqueville och Marx, men var de frågor han ställde "så stora att de inte kunde besvaras annat än på ett poetiskt sätt"? Ehnmark gör Geijer till "essäist", till sin like. Tvärtom ger ju Geijer mycket konkreta svar på hur samhällsupplösningen ska hejdas och vändas, hur skrå- och ståndssamhället ska avlösas av en ansvarig marknadsekonomi under den fria associationens beskydd, hur "lösdrivaren" och "lättingen" ska göras till produktiva medborgare.

Det är rätt litet utopism i den lösningen. Den pekar framåt: mot folkhögskolan, fackföreningen, fondkapitalismen. Att den var otillräcklig och tidsbunden när den såg dagens ljus, är en alldeles annan och självklar sak. -

Minnets hemligheter

Anders Ehnmark

Norstedts 1999