För många som vuxit upp i Sverigedemokraternas Sverige har postkoloniala tänkare som Frantz Fanon, Gayatri Spivak och Sara Ahmed gett verktyg för antirasistisk teori och praktik. Men dissar postkolonial teori marxismen? Daniel Strand skriver om en stundtals mycket hätsk debatt - där böckerna blir bra tråkiga ibland.

Det uppblossande intresset för postkolonial teori i Sverige står i kontrast till en internationell diskussion som pågått i fyrtio år, och vanligtvis sägs ha börjat med Edward Saids Orientalism från 1978. Även om det postkoloniala forskningsfältet är extremt mångfacetterat kan man urskilja några centrala tankegångar. För det första har den postkoloniala teorin kritiserat den västerländska universalismen, alltså föreställningen om att det finns värden, idéer och institutioner som har samma giltighet i alla kulturer och i alla tider. För det andra har den ifrågasatt eurocentriska uppfattningar om att den europeiska historien/erfarenheten/människan skulle kunna förklara alla sociala fenomen i resten av världen. För det tredje har den kritiserat den koloniala historieuppfattning som gjort gällande att mänskligheten utvecklas i en bestämd riktning, där Europa och Västvärlden utgör ett historiskt avantgarde framför de andra, "mindre utvecklade" länderna i världens utkanter.

Den postkoloniala teorins främsta bidrag är förmodligen att den blottlägger hur de europeiska männens tal om Människan eller Civilisationen eller Förnuftet i hundratals år användes för att legitimera exploatering, imperialism och folkmord i kolonierna. Men den postkoloniala kritiken har inte bara slagit mot de ideologier som låg till grund för den europeiska moderniteten, utan också mot den politiska teori som utgav sig för att överskrida denna modernitet: marxismen. Postkoloniala forskare som Dipesh Chakrabarty och Robert Young har kritiserat marxismens eurocentriska historiesyn. Spivak har framhävt att marxismens fokus på klass måste kompletteras med analyser av kön och etnicitet. Och det indiska forskarkollektivet Subaltern Studies Group har ifrågasatt den marxistiska idén om att kapitalismen skapar samma ojämlikheter och konflikter över hela världen.

10219_01.jpgDe postkoloniala erfarenheterna är bortom marxismens analysförmåga, hävdar vissa teoretiker.

Marxisterna har replikerat på denna postkoloniala kritik åtminstone sen början av 1990-talet, då litteraturvetaren Aijaz Ahmad publicerade boken In Theory. Det senaste bidraget är den amerikanske sociologen Vivek Chibbers Postcolonial Theory and the Specter of Capital från 2013. I denna stridsskrift skärskådar Chibber ett antal postkoloniala historiker som menar att marxistisk teori inte går att tillämpa hur som helst i det som brukade kallas för "tredje världen". Till skillnad från de europeiska länder där den industriella revolutionen fick allt som var fast att förflyktigas, lyckades kapitalismen inte omvälva koloniserade länder som Indien på samma genomgripande sätt. Religion, kastsystem och kommunalism förblev intakta, och det uppstod varken ett tydligt proletariat och borgerskap eller den typ av klasskonflikter som från mitten av 1800-talet präglade Europa. Marxistiska grundbegrepp som klass, kapital och alienation måste därför revideras.

Chibber ifrågasätter denna historieskrivning och visar genom historiska analyser att utvecklingen i Europa och Indien liknar varandra mer än vad de postkoloniala historikerna påstår. Dessutom argumenterar han för att en universalisering av den kapitalistiska ekonomin inte behöver innebära homogenisering: ett land som Indien kan ha en kapitalistisk ekonomi och ändå behålla sin specifika kultur och sitt politiska system. "Det finns en universell historia som både Öst och Väst deltar i", skriver Chibber. "Men att både Öst och Väst tar del av samma historia och är underkastade samma krafter innebär inte att de förlorar sina utmärkande karaktärsdrag." Med denna appell för en universell historia anser sig Chibber ha vederlagt "alla anspråk på att postkolonial teori skulle ha något värde som ett analytiskt ramverk eller antiimperialistisk kritik": marxismen är alltjämt den kritiska teorin par excellence.

Problemet är dock att Chibbers Postcolonial Theory bara skrapar på den postkoloniala teorins yta. Chibber undersöker visserligen tre indiska historiker - Ranajit Guha, Dipesh Chakrabarty och Partha Chatterjee - som varit drivande i Subaltern Studies-gruppen. Men dessa kan inte sägas vara representativa för den postkoloniala forskningen. En bok som utger sig för att kritisera postkolonial teori måste givetvis inte ta upp allatänkare som någonsin verkat inom detta enorma fält. Däremot måste den kunna redogöra för de mångahanda, och ibland motstridiga, teorier som kommit till uttryck där. Svepande utsagor som att "den postkoloniala teorin konsekvent faller offer för [kulturell essentialism]" är direkt felaktiga: hade Chibber läst Saids Orientalism eller Akhil Guptas "Beyond Culture" hade han funnit en dräpande kritik av den essentialism som han anklagar postkolonialismen för. Påståendet att "marxismen är favoritmålet för de postkoloniala teoretikernas anklagelser mot upplysningstraditionen" är lika befängt; postkoloniala förgrundsfigurer som C.L.R. James, Aimé Césaire, Frantz Fanon och Kwame Nkrumah var alla marxister.

10219_02.jpgVivek Chibber

Chibbers märkliga sammanblandning av Subaltern Studies och postkolonial teori har föga förvånande mött mycket kritik, och hans bok har över huvud taget väckt uppståndelse i radikala kretsar på båda sidor Atlanten. I den nyutgivna antologin The Debate on Postcolonial Theory and the Specter of Capital har förlaget Verso samlat ett antal inlägg i den bitvis hätska debatt som följt på boken. Här finns tolv recensioner, debattinlägg och konferensbidrag tillsammans med Chibbers svar till sina kritiker.

Potentiella läsare bör informeras om att The Debate är en bitvis mycket tråkig bok. Först och främst är den ganska repetitiv: nästan varje bidrag innehåller en sammanfattning av Chibbers centrala teser, som tröskas om och om igen. Vidare består den i långa stycken av akademisk tuppfäktning av värsta slag. På tjugofem sidor bråkar Chibber och Chatterjee om vad Marx egentligen menade med abstrakt arbete och om Ranajit Guha i en bok från 1997 skrev om "kapitalister" eller "borgare". I nästa kapitel orerar Gayatri Spivak om sig själv i tredje person, varpå Chibber sablar ner henne och slutligen anklagar henne för att vara överklass.

När den värsta pajkastningen är över - efter 101 sidor - blir det lite trevligare. Litteraturvetaren Bruce Robbins bidrar med en intressant recension av Postcolonial Theory, inklusive en spännande genomgång av den historiska bakgrunden till Subaltern Studies-gruppens framväxt i Indien på 1980-talet. Historikern Bruce Cumings försvarar Chibbers argument om att marxismen aldrig hävdat att alla länder skulle utvecklas på ett och samma sätt, men ger också en del kritik. Exempelvis framhåller han det absurda i att som Chibber anklaga forskare för att vara "orientalistiska" därför att de eftersträvar en historieskrivning utan europeiska måttstockar.

Den mest intressanta texten i The Debate är dock historikern Viren Murthys avslutande essä. Genom att korsläsa Dipesh Chakrabartys kritik av eurocentriska historieuppfattningar och Vivek Chibbers kritik av Rajanit Guha mejslar Murthy fram ett slags syntes mellan marxism och postkolonialism. Chakrabartys betoning av kapitalismens utsidor och Chibbers försvar för en progressiv upplysningsfilosofi gjuts samman till ett oväntat antikapitalistiskt program med revolutionära förtecken.

Trots att Murthys text delvis är abstrakt och svårbegriplig framstår den som det mest konstruktiva bidraget i hela antologin. Till skillnad från de flesta av bokens bidrag undviker Murthy att ansluta sig till det statiska skyttegravskriget mellan Chibber och hans antagonister. Med avstamp i en marxistisk kritik erbjuder han en verkligt dialektisk metod, som i stället för att bara negera den postkoloniala teorin tar spjärn emot den för att skapa en konstruktiv syntes. Om Vivek Chibbers projekt framstår som en reaktiv attack på ett antal forskare som avvikit från den rätta vägen och nu skall tillrättavisas,visar Murthy att marxismen och postkolonialismen tillsammans kan ha en emancipatorisk potential. Låt oss hoppas att fler tar vid där han slutar.

Referenser

The Debate on Postcolonial Theory and the Specter of Capital

Rosie Warren (red.), Verso 2017