Nordkoreas kärnvapenprogram är oroande men begripligt. Men ännu mer oroväckande är USA:s utspel och aggressivitet i Ostasien. Korea-krisen har skapat en märklig och mycket riskabel situation.

Det är i och för sig inte konstigt att Nordkorea vill ha kärnvapen. Det finns inget säkrare försvar. Lybiens Khadaffi och Irans Saddam Hussein som båda försökte spela en egen roll utan kärnvapen är borta.

Kärnvapeninnehavet gör det också möjligt för Nordkorea att driva in en kil mellan USA, Sydkorea och andra allierade. Sydkorea har alltsedan 1948 varit den enda sidan med kontinuerlig stormaktsnärvaro. Till 1990-talet ingick amerikanska kärnvapen i beskyddarens arsenal. De kan snabbt fås på plats igen. En kärnvapenkonflikt skulle hota befolkningarna i både Sydkorea, Japan och Kina.

Sanktioner, isolation, förlusten av Sovjets oljestöd, och en otymplig ekonomi har kostat Nordkorea mycket genom åren. Men nu har landet inlett en förändringsprocess. Trots ibland vildsinta utspel och uttalanden försöker ledningen etablera en stabil position i regionen åt Nordkorea. En förändring mot en mer marknadsinriktad ekonomi har inletts. Invånarna har redan upplevt en boom vad gäller privat distribution av konsumtionsvaror. Nordkorea satsar på att minska det ensidiga handelsberoendet av Kina. Ryssland har lagt fram förslag om gemensamma satsningar, bland annat på infrastruktur som gasledningar och järnvägar som kan knyta samman Korealänderna och Ryssland. Det skulle också ge Sydkorea en landväg till övriga Asien. Ryssland och Kina har båda agerat för att mildra de nya sanktionsbesluten i FN nyligen.

10217_01.jpgDen ekonomiska utvecklingen har varit relativt snabb i Nordkorea på senare tid.

USA:s hantering av frågan har varit oberäknelig. Hösten 2016 uttalade James Clapper, dåvarande chefen för underrättelsekomplexet i Washington, att det var lönlöst att hindra Nordkorea från att skaffa de där förbenade vapnen. UD under John Kerry svarade hårt att detta inte var ett alternativ. Förvirring. Trump har sedan dess accelererat utplacerandet av missilförsvaret THAAD (Terminal High Altitude Area Defense) i Sydkorea. Han har hällt bensin på elden genom att tala om kärnvapenbestyckning av Sydkorea och samtidigt tala om regelrätt militär intervention mot Nordkorea. Alla känner till riskerna. Seoul ligger inte långt från gränsen. Själva geografin innebär att ett krig lär medföra allvarliga störningar för handel och transporter för både Sydkorea, Japan och Kina. Inget av dessa länder vill ha ett krig. Trump har dessutom rubbat den internationella praxis som länge rått mellan kärnvapenmakter: man hotar inte med intervention!

Möjligen har mer hänt bakom kulisserna. Mordet på Kim Jong-uns halvbror Kim Jong-nam i februari 2017 sägs ha varit orkestrerad av krafter i Sydkorea, USA och kanske även Kina. Det skulle ha varit ett svar på halvbroderns inblandning i kupplaner mot Kim Jong-un, Nordkoreanska myndigheter påstod att de avslöjat en mordkomplott mot Kim Jong-un. Vi vet också att Kim Jong-un sedan några år arbetat för att få bort personer i landets topp med nära band till Beijing. Det kan alltså vara så att regimen i Pyongyang just nu agerar utifrån en mer eller mindre befogad rädsla för konspirationer från både sydkoreanskt-amerikanskt och kinesiskt håll. Å andra sidan har Nordkorea och Kina fortfarande ett långvarigt formellt samarbetsavtal som gäller åtminstone till 2021.

Alla dessa påståenden är svårbedömda. Säkert är att mordet på Kim Jong-nam var en operation som kostade Nordkorea dess ökande handelsrelationer med Malaysia. Låg Pyongyang verkligen bakom mordet, så tyder det på desperation.

Vad vill Washington? Det är komplicerat. Den påstådda mordkomplotten, om sann, antyder att ett anmärkningsvärt vägval övervägts. Oavsett vilket så arbetar nu starka krafter för att stänga den öppnade dörren mellan Syd- och Nordkorea.

De i Washington som prioriterar allianser som verktyg för fortsatt dominans över Stilla havet ser ett närmare samarbete mellan de båda Korea som ett allvarligt hot. Kan USA inte "beskydda" Sydkorea mot det påstådda hotet från Nordkorea så kan Japan och andra länder i allianssystemet börja vackla mot det allt starkare Kina. Detta var en uppenbar utgångspunkt för John McCain när han nyligen uttalade att Nordkorea riskerade "utplåning" om landet valde att agera aggressivt.

Trumpadministrationens målsättning är mer oklar. Trumps retorik gentemot Nordkorea har knappast varit mjukare än McCains. Trump och hans FN-ambassadör Nikki Haley talar återkommande om "America first" och nedprioritering av allianserna. Handelsavtalet TPP är skjutet i sank. Problemet är naturligtvis att det finns andra samarbetskonstellationer som utmanar den amerikanska dominansen.

Man bör påminna sig om att Nordkorea bara är en av en rad pyrande krishärder i Asien.

Trumpadministrationen förbereder för en uppskalad marin närvaro i Sydkinesiska havet. Budgeten och planeringen är fastställd.

Indien har alltmer hamnat i USA:s fålla i den regionala maktbalansen, mot Kina och Pakistan.

Återigen har man i Washington bestämt att den militära närvaron i Afghanistan ska utökas.

Utvecklingen i Burma, Filippinerna osv. följs noga av alla sidor.

En central del i detta spel handlar om USA:s försök att driva in kilar runt ett allt starkare Kina.

Att ett litet land skaffar sig kärnvapen är ett knepigt läge, men det är inte första gången om vi tänker efter. Däremot kan man börja undra om inte länderna i regionen börjar tröttna på de farliga manövrerna från det stora kärnvapenlandet öster om Stilla havet.