Annika Falkengren, vd för SEB, gästade i maj 2009 Ekots lördagsintervju. En stor del av programtiden ägnades åt de svenska storbankernas ansvar för krisen i de baltiska staterna. Gång på gång återkommer Falkengren här till ordet stålbad, med formuleringar som "nu har letterna valt att inte devalvera tillsammans med IMF och har gått igenom i stället ett flerårigt stålbad av vad man kallar en intern devalvering, att i stället sänka priserna och att jobba hårt med löneutveckling" och "balterna har nu [...] beslutat sig för att gå igenom det här stålbadet, och det kommer att kosta att några skolor läggs ner, att några sjukhus läggs ner och att man väljer att hålla emot".

Denna förkärlek för ordet stålbad är hon inte ensam om: under de senaste 25 åren har det flitigt använts som omskrivning för en nyliberal ekonomisk politik. Men varför just stålbad? Varifrån kommer metaforen? Och vilka föreställningar ligger förborgade i den?

I Svensk ordbok förklaras stålbad som "plågsam process", exemplifierat med "det ekonomiska stålbad Sverige gick igenom på 1990-talet". Men det är ju långt ifrån alla plågsamma processer som låter sig beskrivas som stålbad: t.ex. är en utsaga som "regeringen gör allt som står i dess makt för att mildra stålbadets verkningar" knappast möjlig. Förklaringen antyds i tillägget att ordet "ursprungligen" fungerade som en "förskönande beteckning (i vissa ideologier)" - vilka ideologier framgår av språkprovet "fascisterna talade om kriget som ett härdande stålbad". Och detta "förskönande" inslag finns uppenbarligen också i huvudbetydelsen: stålbadsmetaforen implicerar att den plågsamma processen i grund och botten är någonting önskvärt och positivt.

I den historiska ordboken SAOB (Svenska Akademiens ordbok) anges två egentliga användningar vid sidan av den bildliga, båda belagda från mitten av 1800-talet: dels en metallurgisk fackterm 'flytande stål i smältugn' som hänger samman med tidens nya metoder för stålframställning, bessemer- och martinprocesserna, dels en betydelse 'medicinskt bad i järnhaltigt vatten' som numera bara förekommer i historiska skildringar. Ett av de tidigaste beläggen för hälsobadet påträffas i Sundhetskollegiets verksamhetsberättelse 1853 som framhåller "en väsendtlig förbättring" vid Ronneby brunn i form av "så kallade stålbad" där "till ett vanligt bad af ljumt eller varmt vatten sättes en större eller mindre qvantitet af helsovattnet allt efter som badet bör vara starkare eller svagare". Den här kuren gör snabbt succé, och från 1870-talet och ett par decennier framåt har stålbadet en given plats i badanstalternas annonser. Men med tiden blir ordet ovanligare och efter sekelskiftet uppträder det bara undantagsvis. Förklaringen är enkel: forskningen hade klarlagt att järnet inte kunde upptas genom huden och att vattnets järnhalt således var helt ovidkommande ur medicinsk synvinkel.

SAOB:s äldsta belägg för den bildliga användningen påträffas redan 1827 i ett tal av Esaias Tegnér där han som ett argument för att latinet och inte grekiskan ska vara det första främmande språket i skolan hävdar att "sjelva den fasta oböjligheten af dess språkformer kan sägas verka stärkande, som ett stålbad, på det unga sinnet". För dagens läsare kan nog hans ord frammana bilden av en skara förskrämda skolgossar som - i några slags högre syften som de själva inte förstår - försöker slå i sig de latinska böjningsparadigmen. Men så menade inte Tegnér. Tvärtom är hans stålbad (liksom det hälsobad som var dess utgångspunkt) någonting odelat positivt, och detsamma gäller för de allra flesta fall av bildlig användning från 1800- och början av 1900-talet: några typexempel är diktraderna "Den luft man andas ett stålbad är, Som helsa åt kind och hjerta beskär" från 1870 och "läsningen däraf värkar såsom ett stålbad" i en annons för en självhjälpsbok 1894.

Men efter hand - parallellt med att det medicinska stålbadet förpassas till historien - sker en förskjutning av den bildliga betydelsen; fortfarande finns visserligen föreställningen om det positiva resultatet, men vägen dit är inte längre angenäm eller lustfylld utan mer eller mindre mödosam och plågsam. Detta nya stålbad - där tyngdpunkten inte längre ligger på att stärka utan att härda - slår ut i full blom i och med första världskriget. Bland exemplen märks Per Hallström som 1915 hyllar krigets förädlande verkan på tidsandan där "det, som var sjukt, kan ha funnit stålbad till sin bot", liksom Ellen Key som 1916 skriver att "Kriget skulle bli 'det tyska folkets stålbad och ungdomsbrunn'. I dess flammor skulle allt slagg utbrännas och folksjälens guld stå kvar."

Det är knappast någon tillfällighet att citatet hos Key tycks ha översatts från tyskan. Liksom de tidigare användningarna av stålbad är också den här länkad till Tyskland, och det prototypiska uttrycket "krigets stålbad" är nog närmast ett översättningslån efter "das Stahlbad des Krieges". När så den tyska krigsretoriken på 1930-talet får nazistiska förtecken följer stålbad med, något som kommer till uttryck redan i Pär Lagerkvists antinazistiska roman Bödeln 1933: "Jo, krigets stålbad är något som måste till! Ett sunt folk kan inte undvara det mer än högst ett årtionde." Den här kopplingen till nazismen dröjer sig sedan kvar i efterkrigstidens skönlitteratur, med Anderz Harnings roman Stålbadet 1972 som det mest påtagliga exemplet.

Under efterkrigstidens fyra första decennier uppträder ordet stålbad alltmer sparsamt och (frånsett den metallurgiska användningen) i stort sett bara i historiska sammanhang. Men så inleder ordet en helt ny karriär: som metafor för en ekonomisk politik av nyliberalt snitt. Den utlösande faktorn är ett tal av finansministern Kjell-Olof Feldt 1989 där han varnar för "arbetslöshetens stålbad". Under de följande månaderna citeras Feldt mycket flitigt och snart står också ordet helt och hållet på egna ben, utan några källhänvisningar, attribut eller reservationer. Och när t.ex. Göteborgsposten 1991 skriver att "för att konjunkturen i Sverige åter ska vända uppåt måste landet först genomgå ett stålbad" är vi redan framme vid Falkengrens användning.

Hur förhåller sig då det här nya stålbadet till de tidigare? Klart är att föreställningen om ett positivt slut också finns här: i det långa loppet ska åtstramningspolitiken leda till något gott. Samtidigt är det förstås ingen särskilt angenäm erfarenhet: liksom i krigets stålbad inbegriper det allehanda prövningar.

Men det nyliberala stålbadet har också sina speciella kännetecken. Inte minst gäller det skeendets agentivitet, det vill säga huruvida någon har ansvar för och ligger bakom detta. Av sina förespråkare framställs ju den nyliberala politiken gärna som någonting oundvikligt och närmast ödesbestämt (två exempel är Thatchers "there is no alternative" och Bildts "den enda vägen"), och när det talas om att det är "Portugals tur att genomgå ett ekonomiskt stålbad" eller att "för landet väntar ett stålbad" så letar man förgäves efter någon som bär ansvar för processen - och därmed skulle kunna välja en annan väg.

Frågan är emellertid om inte stålbadet är på väg ut som förskönande omskrivning för den nyliberala politiken: den sorglösa självklarhet som präglade Falkengrens användning av ordet skulle man nog inte träffa på i dag. Kanske har det lyckliga slutet låtit vänta på sig lite väl länge? För övrigt finns det ju - om man bortser från den metallurgiska facktermen - något som förenar alla de tidigare användningarna av stålbad: de har byggt på vanföreställningar. Baden i järnhaltigt vatten visade sig vara av noll och intet värde ur medicinsk synvinkel. Föreställningen om kriget som ett renande och härdande stålbad är numera marginaliserad. Och snart lär väl också det nyliberala stålbadet framstå som inte bara värdelöst utan också förödande ur ekonomiskt och samhälleligt perspektiv.

En längre version av texten har publicerats i tidskriften Språk och stil nr 23 (2013).

Lennart Larsson är lektor i svenska vid Uppsala universitet och arbetar också på Svenska Akademiens ordbok.