Massarbetslöshet, masskravaller, massvandalism, massövergrepp och massantändning av bilar. Så inleder Tino Sanandaji sin bok om invandringen och dess kostnader. Han räknar fel och sitter fast i fördomar, skriver ekonomen Sandro Scocco. Artikeln är en bearbetning av ett inlägg på Arena Idés webbplats. För den slutliga utformningen svarar Magnus Göransson.

Sanandajis bok Massutmaning har två centrala teman. För det första är det väldigt kostsamt med invandring. Den äter upp välfärd och pensioner för svenskfödda. För det andra leder invandring till kraftigt ökad brottslighet och därmed till stora ekonomiska och sociala kostnader. Den springande punkten är givetvis om antagandena stämmer.

När det gäller brottsligheten lyfter boken främst fram förklaringar som fokuserar på genetik och kultur. Det är en tolkning som inte accepteras av huvudfåran av forskare inom ämnet. För en utförligare kritik hänvisar jag till kriminologen Jerzy Sarneckis podd .

När det gäller kostnaderna för invandring ska det för ordningens skull noteras att jag och Sanandaji redan haft en kontrovers. Sommaren 2015 publicerade jag tillsammans med docent Lars-Fredrik Andersson en rapport om de långsiktiga statsfinansiella kostnaderna, 900 miljarder skäl att uppskatta invandring (Arena Idé). Samma dag som rapporten släpptes dömdes den ut av Sanandaji som värdelös. Kritiken har sedan eskalerat till "kalkonrapport" och "falsarium". Kärnan i kritiken var att vi hade antagit att om Sverige inte haft någon invandring skulle svenskfödda vara tvungna att utföra de jobb som utlandsfödda utför i dag. Vi skulle då se exempelvis svenskfödda städare och taxi- och busschaufförer.

Det alternativ som Sanandaji förespråkade var helt enkelt att man tog bort de utlandsföddas jobb. Ett Sverige utan invandring skulle bestå av de jobb som svenskfödda har i dag. Även om det har betydelse för resultatet om man antar att en stor del av taxi- och busschaufförerna bara skulle försvinna om vi inte hade haft invandring, spelar det faktiskt inte den dramatiska roll Sanandaji ger sken av. De flesta studier som antar att utlandsföddas jobb bara försvinner, landar på kostnader för invandring på runt 0 till 1 procent av BNP, men i Massutmaning överdriver Sanandaji avsiktligt de kostnaderna. Det är illa i sig, men det är faktiskt inte det största problemet med hans argumentation.

När Sanandajis bok recenserades tillsammans med Jesper Strömbäcks Utan invandring stannar Sverige på sajten Ekonomistas, gav sig Sanandaji in i den efterföljande debatten i kommentarsfältet. Strömbäcks argument är att av alla hotell- och kontorsstädare är 49 procent utrikes födda, medan motsvarande andel bland landets alla buss- och spårvagnsförare är 38 procent. Strömbäcks slutsats är att utan invandring stannar inte bara Sverige, det gör också kollektivtrafiken.

Även om jag delar Strömbäcks mer positiva syn på invandring, är detta påstående inte i linje med vårt antagande i rapporten 900 miljarder ... Vi antog i stället att då skulle en svenskfödd köra bussen. Överraskningen kom dock när Sanandaji konstaterade "Utan invandring skulle någon annan kört bussen." Just det antagandet som enligt Sanandaji gjorde vår rapport till en "kalkonrapport".

Att få ihop Sanandajis värld är omöjligt. Han påstår å ena sidan att antalet busschaufförer är konstant. Å andra sidan hävdar han att utan invandring så skulle "... andelen låginkomsttagare svenskar varit lika stor som den är nu." I så fall skulle vi ha en lika stor andel busschaufförer (låginkomsttagare) som förut, men samtidigt en betydligt mindre andel låginkomsttagare (eftersom bara de svenska låginkomsttagarna är kvar). Det går inte ihop. Det enda som logiskt leder till lika många låginkomsttagare som motsvaras av dagens svenska låginkomsttagare är att bussjobben antingen

(i) antas bara försvinna av någon anledning eller

(ii) att de upphör att vara låglönejobb genom att lönerna stiger kraftigt.

I det senare fallet kan vi ha kvar busschaufförerna, men låglönejobben minskar ändå. Visst kan man tänka sig att en del städjobb försvann, medan andra övertogs av inhemskt födda, men den typen av nyanser passar inte Sanandaji. Det skulle få hans alarmism att kollapsa. Menar han å andra sidan allvar med sin nya ståndpunkt att svenskfödda skulle vara tvungna att utföra de jobb som utlandsfödda utför i dag, så faller hela hans kostnadsargument i Massutmaningen, och då ger invandring en vinst. Här är han inkonsekvent på ett sätt som gör att det framstår som att han faktiskt inte förstått frågan på djupet.

10215_02.jpgTino Sanandaji

Nationalekonomen Jonas Vlachos kommenterade:

"Naturligtvis är det trams att säga att kollektivtrafiken hade stannat. Utan invandring hade städning och kollektivtrafik utförts av svenskfödda, men det hade varit dyrare eftersom dessa personer istället har mer produktiva jobb. I och med att det hade varit dyrare så hade sannolikt mindre städning utförts och färre busslinjer hade varit i bruk. Så viss kollektivtrafik hade stannat".

Ekonomen Joakim Ruist, som Sanandaji lutar sig tungt på, skrev på sin blogg redan 2015 i den efterföljande debatten om 900 miljarder:

"Arena menar alltså att invandringens genomslag på produktionsstrukturen och inkomstfördelningen är noll. Och det är uppenbart fel. Men vad är då rätt? Standardantagandet i studier av invandring och offentliga finanser är istället det motsatta: att genomslaget är fullständigt. Vi antar alltså att om en invandrare får ett högkvalificerat jobb i Sverige så blev det ett sådant jobb mer i Sverige och om en invandrare får ett lågkvalificerat jobb så blev det ett sådant jobb mer. Och det är förstås inte heller helt rätt. Men enligt de flesta av oss är det det bästa vi kan göra."

Till skillnad mot Sanandaji så förstår åtminstone Ruist frågeställningen och metodskillnaden. Ruist konstaterande att det inte är "helt rätt" att anta att alla utlandsföddas jobb bara skulle försvinna innebär att tvärsnittskalkyler - det vill säga jämförelser som bara tar hänsyn till data vid en tidpunkt och inte ser till förändringar över tid - alltid överskattar kostnaderna för invandring, frågan är bara hur mycket.

Sanandaji lyfter i sin bok fram begreppet "zero marginal product workers" (ZMP), som utvecklades av högerekonomer för att förklara den höga arbetslösheten, i spåren av finanskrisen, med att det måste vara något fel på löntagarna (utbudet). Det var helt enkelt inte ideologiskt bekvämt att förklara arbetslösheten med en havererad fastighets- och finansmarknad kombinerat med åtstramningar (efterfrågan).

Tesen var att ZMP-personer, oavsett hur låg lönen blir, inte kan bidra positivt till produktionen. Det är därför många (läs främst invandrare i Sanandajis fall) förblir arbetslösa trots massiva subventioner. De är helt enkelt obildbara och odugliga. När arbetslösheten föll tillbaka i USA försvann i princip ZMP-begreppet. De odugliga visade ju sig vara anställningsbara.

På Sanandaji verkar begreppet ha gjort ett mer bestående intryck. Det är inte särskilt långsökt att koppla ihop hans förklaringar av brottslighet med teorierna om ekonomiskt odugliga människor. Summan av denna fördomsfulla föreställningsvärld blir dock inte i huvudsak främlingsfientlig, utan snarare ett reaktionärt definierat "vi och dom" i klasstermer. Där underklassen består av de obildbara, de kulturellt degenererade, de brottsbenägna och de våldsamma.

Grupper som karakteriserats på detta fördomsfulla sätt genom historien har också ofta varit en invandrad grupp som blivit del av underklassen, som irländarna i USA eller finländarna i Sverige, men även inhemskt född underklass har beskrivits på samma sätt.

Sanandaji har beklagat sig över att hans "sakliga" verklighetsbeskrivning lett till att han blivit en galjonsfigur för Sverigedemokrater och rasister i sociala medier. För att markera avstånd från sina följare har han till och med hävdat att "SD är ett gäng skånsk trash med låg IQ".

Det är uppenbart att "skånsk trash med låg IQ" syftar på vad som skulle kunna definieras som svenskfödd underklass. Här blir hans reaktionära grundsyn tydlig, när den inte döljs av underklassens etnifiering.

Sanandaji antar indirekt att om vi sluppit invandringen skulle vi inte ha haft någon underklass. Det är mer än lovligt naivt. Underklassen skulle naturligtvis då befolkas av svenskfödda, och svenskfödda reaktionärer skulle få äran att se ned på deras degenererade kultur, stora brottsbenägenhet och ekonomiska oduglighet. Kanske är syftet med denna bok att vara folkbildande, men den är det på ett sådant sätt att den beskrivs betydligt bättre av begreppet propaganda.

Sandro Scocco är chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé. Hans rapport som nämns i artikeln finns på ttp://arenaide.se/900miljarder/arenaide.se.