Bolsjevikerna såg sin revolution genom motsatspar: vetenskap-tro, proletariat-borgerskap, stad-land och en del annat. Då uppstår blinda fläckar för det som inte kan placeras i polerna. Det förklarar åtskilligt av Sovjetunionens problem under 1920- och 30-talet, hävdar Markku Kivinen, finsk sociolog.

Det sovjetiska samhället och bolsjevikerna hade en strikt tudelad uppfattning om revolutionen och det nya Sovjetunionen. Naturligtvis fanns alla känslor med i olika skeden i detta historiska drama, från hat till kärlek, från skräck till extas. Men bolsjevikerna tänkte tudelat, med djupa rötter i rysk kultur.

Särskilt den ryskestniska litteratur- och kulturteoretikern Jurij Lotman (1922-1993) har analyserat den ryska kulturens tudelningar. Lotman menar att det finns en fundamental skillnad mellan västerländsk och rysk ortodox kristendom. Västerländsk kristendom delade in den tillkommande världen i tre: paradiset, skärselden och helvetet. I jordelivet fanns tre slags beteenden: det heliga, det syndiga och det neutrala. Den ryska ortodoxin rymde däremot ingen tredje dimension, inget neutralt område.

En liknande delning mellan det absolut heliga och det absolut syndiga präglar hela den ryska kulturen. Visst betydde synd något helt annat för gammaltroende ortodoxa än för det tidiga 1800-talets dekabrister, och visst innebar helighet för bolsjeviker så gott som motsatsen till vad ryska bönder förknippade med begreppet. Men alla var alla lika rigorösa i sin uppfattning.

En grov version av hur bolsjevikerna såg den ryska revolutionen lyder ungefär så här: Före revolutionen var Ryssland ett ovanligt primitivt land, där tsarens envälde rådde. Revolutionen måste bana väg för de framsteg som kunde utrota fattigdom och religiösa fördomar. Grunden för samhälleliga framsteg var socialismen eftersom den gjorde det möjligt att industrialisera landet och utveckla produktivkrafterna. Framstegets kärntrupp var proletariatets parti, som förenade arbetarrörelsen och samhällets vetenskapliga styrning.

Vad som i denna berättelse framställs som oomtvistligt, "heligt" och omöjligt att ifrågasätta kan sammanfattas i sex motsatspar där ett "heligt" begrepp ställs mot ett "profant", något icke önskvärt: vetenskap-tro, framsteg-efterblivenhet, produktivkraftsutveckling-fattigdom, stad-land, proletariat-borgerskap, partiet-tsaren.

Varje Sovjetmedborgare kunde utan vidare peka ut den goda och dåliga sidan i dessa motsatspar. Lika kristallklar var framtiden. Denna tudelade världsbild strukturerade folkuppfostran och utbildning. Den konkretiserades i politikernas tal, i organisationspraxis, konst och propaganda. Världsbilden var basen när man utvecklade samhälleliga institutioner. Man skapade enorma vetenskapliga institutioner, och medborgarna lärde sig att läsa och en civiliserad livsföring. De flesta av de miljoner människor som strömmade till städerna hade inte använt klocka eller näsduk, men snart levde man i ett land med fler forskare än någon annanstans. Människan skickades till månen, landet industrialiserades, och redan före andra världskriget distanserade Sovjet USA i många tunga industribranscher, som stålproduktionen. Arbetarklassen, som utgjort en liten andel av befolkningen före revolutionen, växte till tiotals miljoner människor. Allt detta leddes av ett parti som ännu för drygt hundra år sedan bestått av en liten grupp människor med ett kafé och en obetydlig dagstidning. Det sovjetiska samhällets reella prestationer förstärkte och höll samman den kulturella kod som uttrycks i de sex motsatsparen.

Bolsjevikerna handlande fick också icke avsedda konsekvenser. Så är det med allt mänskligt handlande. Om exempelvis alltför många människor i ett rum gör luften kvav och jag vädrar, blir det avsedda resultatet frisk luft, men några kan också börja frysa. Man kan värdera ändamålsenligheten och resultatet av sitt handlande om det är möjligt att föra en debatt och få gensvar. Men om det inte är tillåtet att uttrycka att man fryser, kan någon till och med drabbas av dödlig sjukdom. I det bolsjevikiska projektet var de oavsedda resultaten ofta av detta slag. Och det gick inte att diskutera dem öppet.

10212_01.jpgVladimir Lebedev: Arbetet viktigt - geväret nära.

Det går alltså att urskilja en tredje dimension i det bolsjevikiska projektet. Det handlade om den otematiserade verkligheten, sådant som inte passade in i den tudelade koden. Detta tänkesätt klarade inte av att ta hand om de oavsedda resultaten, utan de förvandlades till tabun, sådant man inte kan beröra eller behandla. Ändå handlade det om existerande samhällelig praktik med tvingande makt över mänsklig verksamhet.

Förvandlingen av det oväntade till tabun fick följder för världsbilden. Den vetenskapliga världsbilden räckte inte till för att förklara felen eller problemen i den egna verksamheten. Andra kulturella resurser måste mobiliseras. I den ryska folktrons anda letade man efter demoner, fiender som är manifestationer av det onda. Och man hittade dem: klassfiender, imperialister, kapitalister, trotskister, vänsterrevisionister, högerrevisionister, socialfascister, bucharinister, industripartiet, kosmopoliter, titoister...

Politiskt uppstod en spänning mellan den vetenskapliga världsbilden och den konstanta demoniseringen av verkligheten. För den enskilde betydde det ofta anpassning till surrealistiska och nyckfulla mönster. Och framsteg förvandlades till kaos, när man inte kunde tala öppet om problemen. Produktivkrafterna utvecklades, men levnadsstandarden ökade inte. Planekonomins flaskhalsar kringgicks med personliga nätverk. En agrar livsstil i städerna tog sig uttryck som massivt supande och fördomar gentemot människor utanför det egna nätverket. En vitskultur utvecklades för att hantera klyftan mellan verklighet och officiell berättelse.

Arbetarklassen satt inte vid makten, utan partieliten bildade den nya härskande klassen, nomenklaturan. Genom den industriella utvecklingen och urbaniseringen började även medelklassen växa, men den hade ingen plats i den officiella berättelsen. Vid sidan om partiet, eller delvis ovanför det, fungerade säkerhetsorganen som den verkliga yttersta makten som bedrev en ständig jakt på demoner.

Man skulle alltså kunna urskilja ett antal tabun i det bolsjevikiska projektet: demonisering av verkligheten, kaos, konsumtionen, den agrara livsstilen, nomenklaturan och den nya medelklassen, säkerhetstjänsten (NKVD).

Det är nu dags att gå tillbaka till Marx. Vilken roll spelade Marx tänkande i bolsjevikprojektets tudelade världsuppfattning och de icke avsedda resultaten?

Kärnan i Marx vetenskapliga arbete är sökandet efter ett alternativ till "indirekt samhälleligt arbete" och efter ett samhälle som inte är baserat på utsugning av arbetarklassen. Men konkreta recept för detta framtida samhälle erbjuder som bekant inte Marx. I hans få hänvisningar till framtidssamhället framträder dock en fri union av fria producenter som en central tanke. Övergången till frihetens rike pekar i en tolerant och pluralistisk riktning.

Det vore för enkelt att säga att Sovjetunionens historia saknar koppling till de problem Marx diskuterar. Premisserna i hans tänkande innehåller grundläggande förenklingar som bolsjevikprojektet ivrigt grep tag i. Kritik mot bolsjevikerna måste också rymma kritik mot Marx.

Marx problem anknyter till tre grundläggande frågor: arbetarklassen, staten och det privata ägandet.

Även om manuskriptet till Kapitalet avbryts just när Marx börjar förklara varför kapital, lönearbete och jordägande bildar grunden för klasstrukturen i det moderna samhället, hade han redan utvecklat definitionerna av lönearbetets och kapitalets centrala samhälleliga former. Kapitalistens plats i ekonomin tvingar denna att upprätthålla och återskapa kapitalets värdeökning. Lönearbetarens plats tvingar hen att sälja sin arbetskraft, underkasta sig kapitalisten i arbetsprocessen, vara beroende av lönen samt se till att den egna kompetensen och fysiska hälsan möjliggör arbete.

Men detta är en beskrivning på hög abstraktionsnivå. Det finns viktiga, historiskt betingade skillnader mellan lönearbetare i maktresurser, strukturen i klassituationen, livsstil och kultur. De allmänna formbegreppen för lönearbete och kapital räcker inte för att förstå dessa skillnader.

Visst har Marx också gjort mycket nyanserade klassanalyser. Han talar om olika borgerliga fraktioners intressen, och han skiljer mellan klassernas representation på den politiska arenan och deras ekonomiska grund. Han skiljer mellan olika skikt inom klasserna och ser statlig byråkrati som en särskild kategori. I analysen av bonapartismen beskriver han hur man kan representera en klass endast symboliskt. Och hela tiden söker han en utgångspunkt för arbetarklassens politiska krav.

Men från och med sin och Engels bok Den tyska ideologin från 1845 ser Marx staten framför allt som en klasstat, och hela skillnaden mellan stat och civilsamhälle avskaffas. Statens väsen reduceras till dess klasskaraktär. Därmed försvinner all diskussion om demokratins särskilda institutionella strukturer och olika privilegiers legitimitet. De institutionella gränserna för statens verksamhet blir inte heller särskilt problematiska. Marx ser arbetarklassens mission som att avskaffa skillnaden mellan stat och medborgarsamhälle. Därmed skapar han en ny myt om arbetarklassen och den kollektiva harmonin.

"Här noterar han dock inte att i ett visst land är arbetarnas demokratiska potential inte baserad på en förutbestämd roll som en 'universell' klass eller som 'historiens privilegierade subjekt'. Den beror på sådana faktorer som historiska traditioner, karaktären hos de industriella relationerna eller statliga strategier. Dessutom påverkas den av arbetarklassens förmåga att alliera sig med andra sociala krafter." (Keane 1988, Civil Societies and the State s. 63; min översättning.)

För Marx är arbetarklassen framför allt "negationens negation". Den förnekar samhället som förorsakar dess universella plåga. Att ett historiskt resonemang ersätts med ett logiskt - något som har en viktig roll i Marx Hegelkritik - spelar här ett spratt för Marx själv. Han motiverar arbetarklassens roll logiskt, inte historiskt eller sociologiskt.

Den här förenklingen har betydande konsekvenser. Jag nämner sex punkter.

För det första blir Marx frihetsbegreppet förmodernt. För den mogne Marx betyder frihet inte maximal självständighet för individer, kollektiv och organisationer som definierat sig själva och fungerar inom politisk-rättsliga institutioner. Snarare kräver Marx att hinder mellan olika samhälleliga kretsar måste avskaffas. Staten ses inte som ett organ ovanför samhället, utan den måste en gång för alla underkastas medborgarsamhället. Syftet är alltså att maximera enhet och harmoni. Även medborgarbegreppet - möjligheten att agera tillsammans med andra för att försvara eller motsätta sig vissa politiska mål - skulle försvinna i ett fritt samhälle.

För det andra finns det ett gap mellan tanken att staten tynar bort och strävan att vetenskapligt styra samhället. Idén att staten skulle försvinna i civilsamhället representerar Marx rousseauanska sida. Men hos Marx finns också idén om samhällets vetenskapliga styrning, efter Saint-Simon. Samhället måste ställas under en vetenskapsbaserad, centraliserad styrning. Dessa två motsatta tankar förekom i Sovjetunionen. Inget av perspektiven innehåller demokratiska institutioner eller en konkret diskussion av gränserna för statens verksamhet.

För det tredje är medelklassens uppkomst ett problem för den marxistiska teorin både på ekonomisk och politisk nivå. Den polariseringsteori som Andra Internationalen utvecklade på basis av Kommunistiska manifestet var ett försök att lösa dessa problem. Det är heller ingen slump att den så kallade revisionismdebatten för drygt hundra år sedan startade med denna fråga. Numera är det dock uppenbart att ingen stor polarisering skett. Den nya lönearbetande medelklassen växer överallt på grund av sina egna maktresurser, framför allt professionalisering. Funderar man över den politiska utvecklingen för den moderna kapitalismen kan man inte bortse från medelklassens intressen.

För det fjärde har vi arbetarklassens omvandling till en del av civilsamhället. Om arbetarklassen inte analyseras sociologiskt så låser man hux flux förhållandet mellan arbetarklass och civilsamhälle. Då försvinner ur bilden den verkliga, historiskt agerande arbetarklassen som genom sina strider blir en del av medborgarsamhället. Genom sina egna organisationer uppnår arbetarklassen betydande politiska och sociala rättigheter.

Med föregående punkt sammanhänger en femte: särprägeln eller begränsningarna hos den mytiska arbetarklassen blir aldrig forskningsfokus. Man kan inte sällan hitta mörka sidor i arbetarklassens klassmedvetande: sexism, klasshat, skepsis mot intellektuellt arbete. De blir aldrig öppet eller kritiskt diskuterade. De spelade ändå en roll i till exempel stalinismens demonisering av rådande förhållanden.

För det sjätte underlåter Marx vision om ett kontroversiellt och maktfritt kommunistiskt samhälle helt att ta upp problemen med att begränsa den nya "socialistiska statens" makt. Den marxistiska traditionen vill förpassa till museet allt tänkande om statsmaktens omfattning och gränser. Idéer om det socialistiska civilsamhället och rättsstaten blir logiskt omöjliga.

Marx tankar om arbetarklassen och staten skapade alltså en myt om vägen till ett förenklat samhälle. Det var lätt för det bolsjevikiska projektet att fastna i den.

Markku Kivinen är professor i sociologi och chef för Alexanderinstitutet vid Helsingfors universitet.