Revolutionen erkände alla folks rätt till nationellt självbestämmande. Men politiken byggde in olösta motsättningar mellan centralmakt och regioner i periferin. Markku Kangaspuro ser i detta en förklaring till Sovjetstatens utveckling under Stalintiden.

Varför krossades löftena från 1917 om ett mera jämlikt, rättvist och modernt samhälle under stalinismen? Stalinismens uppkomst var inte oundviklig som en naturkraft, utan en följd av konkreta beslut om Sovjetunionens utveckling.

Det är ämnet för min artikel. Tyngdpunkten ligger på en av de viktigaste förutsättningarna för stalinismen, nämligen institutionella förändringar i nationalitetspolitiken och därmed hela sovjetadministrationen. Den relativa postrevolutionära pluralismen i beslutsfattandet och ett system baserat på förhandlingar och konsensus föll samman.

Folken väcktes av första världskriget, den gamla maktens sönderfall och bolsjevikernas statsbyggnadsprojekt som medvetet red på nationalismen - korenizatsija-politik. De ryska vänsterpartiernas och särskilt bolsjevikerna hade en viktig insikt som gav dem nyckeln till segern i inbördeskriget: deras program kopplade samman sociala och politiska reformer med de förtryckta minoritetsfolkens befrielsekrav. Från 1921 utvecklade bolsjevikerna korenizatsija-politiken.

10211_01.jpgVärvningsaffisch för Röda armén från 1920-talet.

Men om minoritetsfolkens nationalism hade varit användbar för bolsjevikerna när de strävade efter makten, så blev den ett av deras största problem när de väl nått den. De underskattade livskraften i den nationalistiska sinnesstämningen bland minoritetsfolken. De antog att den bara var kopplad till kapitalism och klassmotsättningar. I många fall återspeglade de nationalistiska rörelsernas strävanden även minoritetsfolkens verkliga sociala, ekonomiska och kulturella intressen, i motsättning till Moskvas politik som gav uttryck för en centralistisk makt.

Sovjetmakten vann legitimitet genom att utnyttja massornas stöd för nationalistiska rörelser och kanalisera det till skapandet av nationella sovjetrepubliker och autonoma regioner. Det innebar både en eftergift till nationalismen och ett stopp för upplösningen av Ryssland. Den federativa statstrukturen medförde att maktförhållandet mellan centralmakten och periferin institutionaliserades.

Den franska historikern Hélene Carrere d'Encausses slutsats är att bolsjevikernas revolution ursprungligen var ett försök att bygga en sociologiskt baserad stat, i stället för det ryska imperiet som var konstruerat som nationalstat. Det träffar nog huvudet på spiken. Revolutionen försökte få till stånd ett verkligt historiskt brott, och med en ny form av klassolidaritet utmana den gamla världen, som var organiserad som nationalstater grundade på nationell solidaritet och identitet. De förtryckta folken under det mångnationella tsarryska imperiet skulle nu bygga upp en stat grundad på solidaritet och på jämlikhet. Kulturen skulle vara arbetarklassens kultur, inte det forna storryska härskarfolkets kultur.

Två dimensioner styrde denna målsättning: å ena sidan ideologin om nationell jämställdhet, å andra sidan statens roll för att upprätthålla jämställdhet och utjämna nationella olikheter. I grunden var dessa två sidor av den sovjetiska staten motstridiga. De olika folken hade självbestämmanderätt, men staten hade rätt att blanda sig i deras angelägenheter. Det kunde ha rått balans mellan dessa två element, men den sovjetryska centralmakten försköt ofrånkomligen tyngdpunkten mot en ökande statlig kontroll.

Det hade många orsaker. En var inbördeskrigets följder: utländsk intervention och ekonomiska problem. En annan var det historiska arvet. Den ryska verkligheten visade sig envisare och dystrare än vad bolsjevikerna med sina politiska idéer rotade i den europeiska upplysningstiden hade föreställt sig. Enligt Marx skulle socialismen utvecklas ur kapitalismen, vars produktionsapparat var långt utvecklad och där arbetarklassen var bildad och politiskt medveten. De ryska omständigheterna var emellertid nästan en spegelbild av denna vision.

Bolsjevikerna tvingades snabbt att överge en del av sina förrevolutionära moderniseringstankar om att utradera den "asiatiska" primitiviteten i den ryska kulturen. 1918 hade Lenin krävt att ryssarna skulle civiliseras till varje pris. "[Det är] vår uppgift att lära oss 'statskapitalism' av tyskarna, att av alla krafter tillägna oss den, inte sky diktatoriska metoder för att påskynda [...] införandet av västerns civilisation i det barbariska Ryssland, utan att rygga för användning av barbariska medel i kampen mot barbariet."

Bolsjevikernas moderniseringsprojekt bestod av tre delar: den politiska revolutionen, jordreformen och industrialiseringen som garanterade effektivt utnyttjande av lantbrukets resurser, samt skapandet av en ny slags nationalstat. De beslut som fattades 1921, framför allt koncessionspolitiken gentemot minoritetsfolken, hade dock en så stark inverkan på den bolsjevikiska politiken, att man därefter inte längre kunde tala om den tidigare tänkta moderniseringen och den enhetliga, monolitiska stat som den krävde.

Ett statscentrerat, autokratiskt maktutövande, den djupa klyftan mellan härskare och folket samt en uppifrån genomförd modernisering var inte något nytt i Rysslands/Sovjetunionens historia, menar de forskare som betonar historisk kontinuitet. Stalins uppifrån genomförda revolution har ofta likställts med Peter den stores reformer i början av 1700-talet.

Enligt J. Arch Getty kan Sovjetunionens 1930-talshistoria dock inte ges en uttömmande förklaring genom att man ser Stalin som allsmäktig primus motor. Kontrasten mellan centrum och periferi var den centrala motsättning som satte igång händelserna. Centrum strävade oavbrutet efter att få ett grepp om mångfalden, som sett från mitten föreföll som ett kaos.

Moshe Lewin har uppmärksammat hur det långvariga inbördeskrigets inverkade på Sovjetrysslands utveckling till en autokratisk partidiktatur. Enligt honom handlade det inte om en oundviklig utveckling med bara en enda möjlig riktning. Inbördeskriget förråade människorna, fördärvade en enorm mängd kulturella, intellektuella och professionella resurser, skapade krigstidens diktatoriska administrationsstruktur och tillförde partiet en i praktiken helt ny kader, som inte hade erfarenhet av eller visioner om tidigare agerande i fredstid.

Ukrainas avgörande roll i Sovjetunionens utveckling bör inte heller underskattas. Det var Sovjetunionens näst största delrepublik, vars befolkning år 1926 var sexfaldig jämfört med den näst största icke-ryska delrepubliken, Vitryssland. Ukraina liknade Polen i 1800-talets Ryssland. I alla beslut tvingades centralmakten att noga överväga följderna för Ukrainas utveckling.

10211_02.jpgHur skulle landet moderniseras? 1918 förordade Lenin diktatoriska metoder för att införa västlig civilisation i den nya staten.

Därför var flertalet politiska förändringar i Moskva kopplade till förhållandet till Ukraina. Det kanske bästa exemplet är vändningen i nationalitetspolitiken under 1932-33, eller det "stora återtåget" som det också har kallats. I Ukraina var bonde- och nationalitetspolitik två sidor av samma sak. Där måste man lösa problemen med förhållandet mellan de ryska stadsborna, som fungerade som revolutionens subjekt, den konservativa landsbygden som utgjorde majoriteten, samt de nationella minoriteterna. Den kände ukrainske bolsjeviken Vasyl Shakhrai konstaterade att för de ukrainska bönderna representerade staden den främmande, den andre. Stadsborna var ryssar, polacker och judar, som härskade över och lurade landsbygden.

Den väg Sovjetryssland valde för att bygga staten skapade de nödvändiga förutsättningarna för nationalismens utveckling. En nationell identitet förutsätter vanligtvis att böndernas lokalt förankrade världsbild bryts ned. De måste börja se sig som en del av ett bredare kollektiv än sin omedelbara närmaste livskrets, och tillägna sig den nya "föreställda gemenskapens" attityder, värden och nationella symboler. På den punkten fördes bolsjevikerna vilse av den marxistiska ekonomiska determinismen. Sambandet mellan den ekonomiska integrationen och elimineringen av kulturella och nationella skillnader var mycket lösligare än bolsjevikerna hade föreställt sig. Det förklarar också klyftan mellan praktik och målsättning i bolsjevikernas nationalitetspolitik.

Genom att studera förhållandet mellan Ryssland och delrepublikerna, centrum och periferi, och nationalismens roll på denna punkt, får man också syn på en av de mest centrala faktorerna som påverkade Sovjetunionens utveckling: minoritetsfolkens krav. Enligt bolsjevikernas tidigaste planer skulle de perifera landsändarna, befolkade av minoriteter, införlivas med Sovjetryssland som autonoma regioner. Nationalisternas kraftiga protester tvingade dock bolsjevikerna och Lenin att ändra sin inställning till den federativa statsmodellen och nationalismen, som de tidigare varit kategoriskt negativa till.

Avgörande för den statsform som valdes var alltså de sammanflätade frågorna om nationalitet och nationalism. Men bolsjevikerna betraktade federalismen som en övergående kompromiss på vägen mot en enhetlig socialistisk stat. De nationella delrepublikerna och autonomierna såg däremot federalismen som en förutsättning för sin existens och utveckling. Detta ledde till en kamp mellan två motsatta riktningar inom den sovjetiska staten.

Den ena försvarade den uppnådda lösningen, uppdelningen av staten i nationella, självstyrande delrepubliker och autonoma regioner. För den andra sidan var det något som försvagade staten, hotade dess existens och som skulle överges efter övergångsperioden. Därtill kom frågan om maktutövandet mellan centrum och periferi. Eftersom centrum utgjordes av det historiska Ryssland och periferin av minoritetsfolk, som hade tillhört dess imperium, blev frågan i högsta grad också nationalitetspolitiskt laddad. Nationalism var ett användbart verktyg för båda inriktningarna. Den användes av de nationella republikernas ledare för att legitimera maktutövningen och för att förstärka deras ställning i förhållande till centralmakten. Sovjetryssland, som uppfattade sig som en arvinge till det ryska imperiet, kunde för sin del appellera till sin historiska roll på Sovjetunionens geografiska område.

Bolsjevikerna hade förvandlats från revolutionärer till regeringsparti och hade en svår uppgift. Å ena sidan måste de söka folkmassornas stöd i de olika nationella delrepublikerna genom eftergifter. Å andra sidan var partiets uppgift att representera en centraliserad och enhetlig maktutövning och stat som var oberoende av nationalitetsskillnader. Inom partiet skapade det en kontinuerlig politisk spänning, som nådde varje nivå i det sovjetiska systemet.

Det socialt homogena, till hälften analfabetiska, kulturellt efterblivna och statsbyråkratiskt styrda samhälle som uppstod i Sovjetryssland var fruktbar jord för stalinismens tillkomst. 1929 varnade Nikolaj Bucharin för tvångskollektiviseringens konsekvenser. Han skrev att man höll på att skapa ett "militaristiskt-feodalt" utsugningssystem av bönderna, där allting var underkastat statens intressen. Det var ett centralt drag i det system som är känt som stalinism. Staten drev en moderniseringsutveckling för vilken landet inte var moget. Tillsammans med en klassanalys som inte var tillämplig som sådan i Rysslands situation skapade det enligt Lewin en sårbarhetskänsla hos makthavarna, en paranoid rädsla för folket och dess strävanden. Oförenligheten mellan det teoretiska idealet, den önskade verkligheten och realiteterna var en orsak till att de makthavande "förlorade självkontrollen och övergick till det irrationella".

Även om strukturella faktorer inte utesluter alternativa politiska beslut, skapar de ändå förutsättningar för vissa utvecklingstendenser att mogna och blomma ut och sätter gränser för olika alternativ. Enligt Lewin lämnade den yttre verklighet som dominerade Ryssland inte något utrymme för ett verkligt demokratiskt alternativ, också om Stalin inte skulle ha suttit vid makten.

Även den mest totalitära makt måste på ett eller annat sätt legitimera sin makt inför folket. Ju mer diktatorisk makten är, desto större regerings- och våldsapparat behöver den. Att avancera inom den är ett sätt att "ta sin andel" av de möjligheter som systemet skapar. Många forskare har också påpekat att en väsentlig del av sovjetsystemets verksamhet var en snabb social rotation mellan samhällets olika trappsteg. De konstanta utrensningarna, den enorma utbildningssatsningen, de massiva byggprojekten, nya produktionsanläggningar och städer och en expanderande byråkrati skapade en ständig brist på yrkeskunniga arbetare inom alla branscher.

Den sociala rörligheten och medborgarnas egna strävanden påverkade statens verksamhet. Detta ändrar dock inte det faktum, att den sovjetiska staten var endimensionell; det fanns ingen äkta motkraft till den ofta ineffektiva men ändå överallt genomträngande statsapparaten.

Bolsjevikernas makttillträde försatte dem i en situation ingen hade förutspått. Folkens självbestämmanderätt var inte längre en intern fråga inom det ryska imperiet som kunde lösas med hänsyn till nationalitets- och klassaspekterna; kriget medförde en utrikespolitisk och internationell aspekt. Ryssland omgavs av fientliga stater - i stället för att kunna förena sig med den bredare europeiska revolutionsrörelse som uteblev. Inom minoritetsfolken vällde det upp en våg av oerhört stark, tidigare inte upplevd nationalism, som ententen stödde och använde för att främja sin sak.

De perifera landsdelarnas strävan efter självständighet och Rysslands hotande splittring och isolering från livsviktiga råvarukällor och strategiskt viktiga områden, tvingade bolsjevikerna att omvandla sig från revolutionärer till statsmän, till att driva statlig realpolitik.

Det återspeglas bland annat i Stalins långa artikel i Pravda november 1918. Dess grundtanke var att de perifera områdena, som hade blivit eller strävade efter att bli självständiga, hade förvandlats till kontrarevolutionens redskap efter revolutionen. Således hade även den nationella självbestämmanderättens allmänna symbol förvandlats till en kontrarevolutionär symbol. Borgerskapet, som ledde de nyligen självständiga perifera regionerna, hade allierat sig med imperialistiska stater, medan arbetarklassen i dessa områden strävade efter att alliera sig med det revolutionära Ryssland. Därför kunde man inte längre lösa nationalitetsfrågan på basis av den allmänna självbestämmanderätten för folken utan den måste baseras på arbetarnas självstyre. Stalin konstaterade att i den bolsjevikiska politiken var den nationella frigörelsens och den socialistiska revolutionens uppgifter förenade, vilket de socialdemokratiska ledarna i Andra internationalen inte förstod.

Relationen mellan Ukraina och Sovjetryssland var en av revolutionens ödesfrågor. Ryssland, som kämpade mot hungersnöd, var beroende av ukrainskt spannmål, och vissa viktiga industriella anläggningar och stenkolsgruvor från det gamla imperiet befann sig i Ukraina. Ukrainarnas tydligt uttryckta strävan efter nationell autonomi och Rysslands realpolitiska intressen råkade i motsättning till varandra. Detta vållade även konflikter mellan ryska och ukrainska revolutionärer. En del av ukrainarna krävde att ett självständigt kommunistiskt parti skulle grundas. Detta stod i skarp motsättning till idén att partiets enhetlighet skulle garantera rikets sammanhållning trots förverkligandet av autonomimodeller av olika grad.

10211_03.jpgMykhaylo Khmelko: 'För evigt med Moskva, för evigt med det ryska folket' (1951).

I mars 1919 beslöt bolsjevikerna att bilda en federativ sovjetrepublik av det sammanfallande Ryssland, i strid med deras tidigare synsätt. Efter de perifera områdenas självständighet, och i ett land sönderslitet av inbördeskriget och yttre intervention, sågs den federalistiska modellen, stödd av socialistrevolutionärer, som enda möjlighet för bolsjevikerna att hejda rikets sammanbrott.

Nationalitetsfrågan och nationalismen var dock inte bara ett problem, utan blev också en del av lösningen. Redan 1918 hade Stalin ställt som mål att lyfta upp de outvecklade nationella minoriteterna till samma nivå som den socialismbyggande ryska arbetarklassen. Nationell autonomi var den allra viktigaste formen. Som folkkommissarie för nationalitetsfrågor gick Stalin så långt att han deklarerade att sovjetregeringen skulle tillåta bruket av islamsk lag i Dagestan, eftersom det var en del av regionens kulturella tradition. För Stalin gick gränsen vid att autonomi och bevarande av nationella kutymer inte innebar självständighet.

Enligt Richard Pipes bedömning accepterade majoriteten av partiets ledning den nationalitetspolitiska linje som Lenin och Stalin drev igenom endast av taktiska skäl, utan att vara övertygade om dess riktighet. Partiets vanliga medlemmar hade ännu sämre förutsättningar att förstå politiken. För dem betydde ett starkt och odelat Sovjetryssland under de revolutionära storryssarnas hegemoni ett skydd för revolutionen mot den fientliga kapitalistiska världen. Situationen var märklig, sett i perspektiv av senare händelser och särskilt 1930-talets terror. På 1920-talet var det just Stalin som var en av de största uppbackarna av de nationella minoriteternas strävanden.

I alla nygrundade autonoma områden råkade den nationella befolkningen och den ryska befolkningen, som hade suttit i regionens ledning, i motsättning till varandra. För det mesta var det frågan om makt, sammansättningen av nya representationsorgan och ämbetsverk samt i en bredare omfattning förverkligandet av den nationella befolkningens intressen. Carrère d'Encausse har definierat bolsjevismen hos ryssar i Centralasien som ett slags lokalt tolkat kolonialistiskt tänkesätt som passade de ryska kolonialisternas behov. Det ledde till att Moskva regelbundet tvingades att blanda sig i de autonoma områdenas angelägenheter för att säkerställa lokalbefolkningens rättigheter. Den tyska autonomin som hade grundats vid Volga beviljades en direkt appellationsrätt till folkkommissariernas råd i Moskva vid tvistefrågor med de lokala sovjetmyndigheterna.

Övergången mellan 1920- och 1930-talen har definierats som tidpunkten för stalinismens tillkomst. Det innebar den centralistiska statsmodellens seger över den federalistiska. De nationella delrepublikerna miste sin förhandlingsmakt gentemot centralmakten som företrädare för sin egen befolknings intressen. Förstärkning av centralmakten innebär alltid ökad byråkrati. Den rymmer en inbyggd strävan att avskaffa mångfald och att så långt som möjligt förenhetliga och reglera allting som ingår i statlig verksamhet.

Sovjetunionen började sin återgång från den revolutionära internationalismens ideologi till bygget av en traditionell nationalstat. En viktig bidragande orsak var nazisternas makttillträde. Hitlers maktövertagande bevisade nationalismens makt och användbarhet i politiken. Kommunismens spöke som hade svävat över Europa fick vika för den radikala högernationalismen.

Sovjetledningens slutsats var att ersätta de revolutionära lojalitetsbanden som överbryggade lokala och nationella gränser med trohet baserad på Sovjetunionens territoriella enhet. Det nya begreppet sovjetpatriotism ställde det ryska språket och den ryska kulturen i mittpunkten. Ryssarna, till skillnad från de perifera regionernas minoritetsfolk, hade inget annat fosterland än Sovjetunionen Det blev logiskt att stöda sig på storryskheten.

Markku Kangaspuro är historiker, professor och forskningsledare vid Alexanderinstitutet vid Helsingfors universitet