Dags att hitta en ny beskyddare.

1917 är året för ryska revolutionen och Finlands självständighet. De hänger ihop, minst sagt. Den finländska överhet som nyss tjänat tsaren stod plötsligt ensam mot sin arbetarklass. På 80-talet hamnade jag en gång på en finare middag i Helsingfors. Min bok om gerillakriget i Finland 1808 hade just kommit ut på finska och samtalet kom in på relationerna med "den östra grannen". Min bordsdam, en brorsdotter till ett ärevördigt bergsråd, anförtrodde mig att hon inte hade något emot att "ryssen" kom, "bara han hade pengar med sig".

Små nationer, med svårförstådda språk, håller sig ofta med två historieskrivningar: en enkel och lättbegriplig på något tillgängligt språk, en komplicerad och motsägelsefull på det egna språket. Den högborgerliga finländskans yttrande är svårt att förstå utifrån den för utlänningar utformade historieskrivningen. Enligt denna har Finland i över 500 år kämpat för nationell självständighet, först som svensk "koloni", senare som ryskt "storfurstendöme". Förhoppningarna gick i uppfyllelse 1917, och det är vad som celebreras i år.

Men om vi tar del i den debatt som finländarna själva fört om sin historia, från tidigt 1800-tal till våra dagar, erbjuds vi ett brett sortiment av analyser och tolkningar av åsikter och fakta. Ty vad den ene historikern vill dölja eller gå förbi vill den andra lyfta fram. Vad som följer är mitt eget personliga urval ur denna finländska debatt.

Det finländska nationalmedvetandet är av mycket sent datum. Landet utgjorde sedan medeltiden en integrerad del av det svenska rike, som då började ta form. Ålands hav och Bottenhavet skilde inte utan förenade. Det gick snabbare och var bekvämare att från Stockholm resa till Åbo än till Växjö. Den finska allmogen var inte sämre behandlad än den småländska eller norrländska. Staten ombesörjde att Bibeln kom ut på finska 1642, hundra år efter att den kommit på svenska. Soldater från Finland kämpade i svenska arméer på lika villkor som soldater från övriga riket.

Den finländska självständighetsrörelse som utvecklade sig under 1700-talet grodde inte bland finsktalande bönder utan bland svensktalande adelsmän i Finland. Med rätta kritiserade dessa hur styret i Stockholm misskött krigen 1700-21, 1741-43 och 1788-90. I de två sista hade Sverige varit den anfallande parten. Tankarna på frigörelse från Sverige och något slags samförstånd med Ryssland främjades av att S:t Petersburg låg nära och i glans och möjligheter överträffade Stockholm.

När tsar Alexander 1807, efter nederlag emot Napoleon, av denne fick order om att genom att anfalla Finland tvinga Sverige ut ur den franskfientliga alliansen, lydde han utan större entusiasm. Från rysk synpunkt bestod Finland bara av en massa värdelös skog. Trots att ryska armén ockuperat landet i två föregående krig, hade Ryssland vid frederna 1721 och 1743 återlämnat större delen och som skydd emot S:t Petersburg bara behålligt områdena kring Viborg, Sortavala och Nyslott.

Det enda som 1808 intresserade Ryssland var att oskadliggöra Sveaborg, den fästning som byggts utanför Helsingfors. Den sades ha tillkommit som försvarsverk, men dess egentliga syfte var aggressivt, som bas för anfall, något som sedan skedde i det svenska anfallskriget 1788-90. När fästningen erövrades i maj 1808 var de önskade krigsmålen från rysk synpunkt uppnådda.

10209_01.jpgRädslan för arbetarklassen var stark inom det finska borgerskapet. Bild: Eero Järnefelt 1893.

De ledande klasserna i Finland, biskopar, landshövdingar och adliga storgodsägare, hade dock på alla sätt visat hur välkomna de ryska trupperna var. De enda som höll på att stjälpa den storstilade planen på ett ryskt Finland var den finska allmogen. För att undgå att hamna under livegenskap, "livländska foten", organiserade de ett förbluffande effektivt gerillakrig. De lyckades inte avstyra ockupationen men uppnådde åtminstone att svensk administration och 1734 års svenska lag bibehölls. Så medan Sverige ändrade grundlag 1809 och senare genomförde andra reformer, gällde till exempel Gustav III:s "förenings- och säkerhetsakt" i Finland fram till 1919 och i modifierad form fram till 1990-talet.

När idén om ett finskt nationalmedvetande tog form i början på 1800-talet var det återigen svensktalande ståndspersoner som tog initiativet. Den mest pådrivande, Johan Vilhelm Snellman, var inte ens född i Finland, utan på Södermalm i Stockholm där han bodde under sina sex första levnadsår, och lärde sig aldrig tala ordentlig finska. Tsarregimen stödde den finsknationella rörelsen utifrån det vanliga missförståndet att ett gemensamt språk alltid förenar, till exempel svenskspråkiga på båda sidor om Ålands hav. Men hade det inte varit svensktalande som velat skiljas från Sverige och finsktalande som kämpat för att stanna kvar? Kanske hade de senare försöken att förryska Finland haft större chanser att lyckas om svenska språket tillåtits fortsätta att dominera?

Hur som helst, det var svensktalande ståndspersoner som kom att göra karriär i det tsaristiska Finland, och också i Ryssland. Finländska yrkesmilitärer och -soldater deltog entusiastiskt, inte bara i krigen mot Turkiet utan också i att slå ner upproren i Polen 1830 och 1863. Disharmonin inträdde först på 1890-talet när ryssarna reagerade emot att en finländare hade alla rättigheter i Ryssland, en ryss inga i Finland. Som den ryske utrikesministern Sasonov uttryckte till en gästande DN-journalist 1915: "Här kommer en ryss till Finland och vill utöva sitt yrke. Han skickas hit och han skickas dit. Han sänds från myndighet till myndighet, det är ingen ände på trakasserierna."

En annan politiker fyllde i: "Russifikation? Finland sitter ju i lugn och ro, tittar på hur vi slåss, säljer sina varor och tjänar pengar - om det är russifikation så är det sannerligen en mycket angenäm form."(Anton Karlgren, Ryska intervjuer, 1916, se även Dagens Nyheter 9 september 1915)

Efter "februarirevolutionen" 1917 ville den av socialdemokrater och nationellt sinnade borgare dominerade finländska lantdagen (=riksdagen) den 18 juli förklara Finland självständigt inrikespolitiskt (men inte med avseende på militären eller utrikespolitiken). Det fick stöd inte bara hos de ryska bolsjevikerna utan också av arbetar- och soldatrådet (sovjeten). Men det mötte protester, inte bara hos den nytillkomna ryska "provisoriska regeringen" utan också från borgerskapet i Finland. En av deras ledande politiker, den i Petrograd stationerade ministerstatssekreteraren Carl Enckell, rådde den ryska statsledningen att motsätta sig projektet. Den ryska regeringen lät därför upplösa lantdagen och utlysa nyval i början av oktober.

Annat ljud blev det i skällan några månader senare när kommunisterna tagit makten i Ryssland. Den nya finländska lantdagen, efter valet dominerad av de borgerliga, kunde inte snabbt nog förklara landet självständigt, den 6 december 1917.

10209_02.jpgOrostider. Esplanadparken i Helsingfors 1906. Bild: Frans Nyberg.

När Finland nu plötsligt blev självständigt var nervositeten stor hos den styrande borgerligheten: klarar vi av att vara självständiga? Bakom det till synes bristande nationella självförtroendet dolde sig en rädsla att bli lämnad ensam med en mycket radikal, militant och välorganiserad arbetarklass. Man lyckades uppväga detta genom att alliera sig med Kejsartyskland och, efter att med tysk hjälp krossat arbetarrörelsen i inbördeskriget, välja en tysk prins till kung. När det sprack efter Tysklands nederlag, sökte man allians med likaledes nyligen självständiga (och reaktionära) Polen och de baltiska staterna. Men mellan Polen och Litauen rådde nästan krigstillstånd, så 1935 slog man in på en "nordisk väg". Efter Sovjetunionens idiotiska överfall 1939-40 blev Tyskland återigen landets "storebror" och efter freden i Paris 1947 var man tillbaka i den ryska fållan med den 1948 upprättade "Vänskaps- och samarbets- och biståndspakten" med Sovjetunionen.

Denna VSB-pakt sågs inte med helt oblida ögon av den finländska borgerligheten. En av signatärerna i Moskva var den förre ministerstatssekreteraren Carl Enckell. Pakten gav möjligheter till att handla med det sovjetiska jätteriket på fördelaktiga villkor. Tvärtemot vad "kapitalister" alltid säger är de egentligen förtjusta i "planerad" ekonomi; det ger trygghet och stabilitet. Liksom Tsarryssland en gång stod som garant emot folkliga missnöjesyttringar, garanterade sovjetledarna att hålla de notoriskt militanta finländska kommunisterna i schack.

När Sovjetunionen föll samman 1992 fann Finland ny trygghet i EU. Man fann sig bättre tillrätta där än de andra nordiska länderna. Man hade "varit där förut", varit en liten del av ett jätterike. Men om EU också faller sönder, och mycket tyder på det, skulle det inte vara förvånande om den finländska statsledningen återigen vände sig österut för att försäkra sig om en "storebror".

Ty det "Ryssland" Finland tog avstånd från 1917 och sedan hade ett mycket turbulent förhållande till var det "kommunistiska" Ryssland. Men denna stat upplöstes 1992. Liksom samhällssystemen i Finland och Ryssland inte var fundamentalt olika under de i huvudsak vänskapliga åren 1809-1917, är de inte hemskt olika i dag heller ...