Hur fungerade ett folkkommissariat under de första revolutionära åren? Vilka var drömmarna och målen? Hur blev utfallet? Folkkommissariatet för upplysning är ettbra exempel att studera.

När den sovjetiska regeringens medlemmar tillkännagavs noterade mensjeviken Nikolai Suchanov att tre namn väckte extra mycket jubel: Lenin, Trotskij och Lunatjarskij. Sannolikt berodde det på att de tre namnen var kända bland ickebolsjeviker. Anatolij Lunatjarskij blev folkkommissarie med ansvar för Narkompros, Folkkommissariatet för upplysning. Det utformade både utbildnings- och kulturfrågor.

Narkompros var starkt påverkat av västerländsk modern, progressiv pedagogik. Skolan skulle vara polyteknisk och syfta till att allsidigt utveckla individualitet, kreativitet och social förmåga. Bestraffningar och hemläxor avskaffades. Narkompros Uttalande om enhetsarbetsskolan var sannolikt samtidens mest progressiva politiska programförklaring i skolfrågor. Skolan skulle vara allmän och tillgänglig för alla.

Även universitetsutbildningen skulle vara gratis och tillgänglig för alla. För att kunna förbereda arbetare för högre utbildning skapade man så kallade rabfaks, arbetaruniversitet. De första öppnade 1919 och låg ofta i samma byggnader som de gamla universiteten. Självfallet ledde det till motsättningar mellan arbetarstudenterna och de andra studenterna, som ofta hyste förakt för arbetare.

På kulturens och den akademiska forskningens område hävdade Lunatjarskij att arbetet krävde minimal inblandning från staten men att resultaten ofta kom staten till gagn, varför det var viktigt att understödja verksamheten. Inom detta område kan det sägas att Lunatjarskij nådde vissa framgångar. Han lyckades ofta balansera kraven från radikala, avantgardistiska konstnärer som Vsevolod Meyerhold och Vladimir Majakovskij gentemot de mer traditionstyngda gamla institutionerna som Bolsjojteatern. De yngre radikala författarna samlades framför allt kring organisationen Proletkult med målet att bygga upp en proletär kultur. Proletkults politik gick bitvis på tvärs mot Narkompros kulturpolitik, och när det började stå klart att bolsjevikerna skulle vinna inbördeskriget, så blev det allt tydligare att man ville införliva Proletkult med partiet.

Lunatjarskij var en av de fyra personer som var viktiga under kommissariatets tidiga år. De andra var historikern Michail Pokrovskij, Lenins hustru Nadezdja Krupskaja och Evgraf Litkens. Pokrovskij hade under en period i likhet med Lunatjarskij tillhört Vperedisterna.1 Krupskaja kallades Narkompros själ av Lunatjarskij. Precis som sin make, Pokrovskij och Lunartjarskij var hon ett barn av den både folkbildande och revolutionära delen av den ryska intelligentian. Litkens, däremot, var en produkt av inbördeskriget. Han tillsattes 1920 av centralkommittén för att göra Narkompros till en effektiv administrativ maskin och strävade mot militärisk disciplin och hårdhet. Det ledde till konflikter med Lunatjarskij och Krupskaja.

10208_01.jpgEn efter en kom utbildningsreformerna att rivas upp.

Tiden direkt efter revolutionen var kaotisk. De högre tjänstemännen på det gamla utbildningsdepartementet var djupt fientliga till den nya regeringen och vägrade både att ge nycklar och tillgång till de pengar som fanns. Dessa problem kom att påverka arbetet tills man flyttade huvudstaden från Petrograd till Moskva. Även lärarnas fackförbund var fientligt till den nya regimen, och de lärare som var positivt inställda till revolutionen bildade ett eget fackförbund. Så småningom slogs de båda fackförbunden ihop.

Vad slags institution blev Narkompros? Det var en dysfunktionell organisation med ett överskott på medelålders intellektuella och ett underskott på proletära kommunister. Detta var typiskt för de flesta kommissariaten under inbördeskriget. Strängt taget fungerade endast de hjälpligt som var absolut nödvändiga för Sovjetunionens omedelbara överlevnad.

Narkompros började också falla ihop internt. Inom den högre utbildningen lyckades Lunatjarskij bibehålla neutrala relationer med de i allmänhet borgerligt sinnade professorerna. Andra i ledande ställning inom Narkompros kunde vara mer oförsonliga. Lunatjarskij kunde dock, sina opponenter till trots, genomdriva att den ryska vetenskapsakademin fick en autonom ställning. I mycket av detta kunde han få stöd av Lenin.

Det stora sorgebarnet var dock skolan. Sheila Fitzpatrick, som redan 1970 skrev den grundläggande boken om Narkompros, hävdar att man kan urskilja fyra etapper i reträtten från 1918 års proklamation till kollapsen 1923. Den första etappen var misslyckandet med att skapa ett folkligt deltagande och lokala initiativ i skolfrågor. Tanken var att utbildningssovjeterna skulle vara forumet som utvecklade skolan. Så blev aldrig fallet.

Den andra etappen var att den polytekniska enhetsskolan delvis avskaffades 1920-21. Under trycket av inbördeskriget och den därmed sammanhängande ekonomiska kollapsen växte kraven på en tidig yrkesinriktad utbildning. Den tredje etappen inleddes 1921 när den sovjetiska regeringen inte längre klarade av att finansiera skolsystemet. Finansieringen hade hela tiden varit bräcklig, och periodvis svalt lärarna, material var svårtillgängligt, lokaler saknades med mera. Att regeringen inte längre kunde finansiera skolan ledde till den fjärde och slutliga etappen i nedmonteringen av Narkompros skolvision: skolan blev avgiftsbelagd. En av grundstenarna för Narkompros var ju den allmänna, obligatoriska avgiftsbefriade skolan.

Lunartjarskij och Krupskaja, liksom Lenin, var civila, radikala intellektuella. Det inbördeskrig som utbröt efter revolutionen tvingade det sovjetiska kommunistpartiet att bli militäriskt och bära uniform. Narkompros ansågs av den generation kommunister som formats av inbördeskriget som gammalmodigt. Enligt dem kunde den militära erfarenheten också användas i utbildningsarbetet bland folket.

Blev Narkompros arbete ett fiasko? Innan man dömer Lunatjarskij, Krupskaja med flera alltför hårt måste man komma ihåg att den tid de verkade i präglades av inbördeskrig och ekonomiskt sammanbrott. Drömmen om att med skolans hjälp lyfta både arbetar- och bondeklass ur mörkret krossades av en brutal verklighet. Man tvangs också kompromissa med de kommunister som hade en mer teknokratisk syn på utbildning. Det var på kort sikt en nödvändig reträtt för den unga sovjetstaten, som snabbt behövde bygga upp den tunga industrin. Man bör också komma ihåg att Narkompros lyckades hålla igång en kulturpolitik och ge de akademiska institutionerna stöd under denna vanskliga tid. De stora institutionerna, till exempel Bolsjojteatern och Vetenskapsakademin, överlevde både de ekonomiska svårigheterna och sekteristiska angrepp från avantgardisterna. Både Lunatjarskij och Krupskaja (sannolikt också Lenin), såg aldrig införandet av skolavgifter och neddragningen på enhetsskolan som något annat än tillfälliga eftergifter.

Lunatjarskij lämnade Narkompros 1929. 1933 blev han utnämnd till ambassadör i Spanien men avled innan han hann tillträda. Krupskaja var vice folkkommissarie för utbildning fram till sin död 1939.

Litteratur:

Sheila Fitzpatrick: The Commissariat of Enlightenment. 1970

Not:

Vperedisterna var den fraktion som samlades kring filosofen Aleksandr Bogdanov. De ansåg att de intellektuella skulle spela en ledande roll i bolsjevikpartiet och ägna sig åt upplysningsarbete bland arbetarklassen. 1909 organiserade man ett arbetaruniversitet på Capri, med stöd av Gorkij, och 1910-11 försökte man organisera ett liknande i Bologna. Lenin hävdade att man slösat bort en ansenlig del av RSDAP:s kassa och att fraktionen borde uteslutas.