Ryska revolutionen etablerade en helt ny ordning med relevans än i dag. Men den tog slut i början av 1930-talet. Den australiska historieprofessorn Sheila Fitzpatrick har sedan 1970-talet vunnit en position som ledande Sovjethistoriker. Anders Björnsson mötte henne i våras på besök i Sverige.

Det var svenskt historikermöte i Sundsvall. Sådana äger rum vart annat år. Sval vårdag i mitten av maj. Jag skulle hålla ett anförande om "tjänstemannarevolutionen" - den omgestaltning av det svenska samhället under 1900-talet som har inneburit att det manuella arbetet efter hand fått maka på sig för administratörer, handläggare, konstruktörer, omhändertagare, akademiker, kreatörer.

Vad kunde egentligen passa bättre som inledning på Historikermötet än Sheila Fitzpatricks plenarföreläsning om den ryska oktoberrevolutionen, med etthundra år på nacken? Enligt revolutionens egen historiografi var detta en händelse som förde arbetarklassen i Ryssland till den politiska makten. En proletariatets diktatur upprättades. Men den ryska arbetarklassen var ännu en skapelse för framtiden, i ett land där den absoluta merparten av befolkningen ännu bestod av bönder, lösgjorda från livegenskapen bara drygt femtio år tidigare.

En tyngdpunkt i Sheila Fitzpatricks egen forskning har rört en annan aspekt av det unga sovjetsamhället - nämligen den medvetna strävan att skapa en kader av välutbildade ingenjörer, teknokrater och byråkrater som skulle kunna ersätta de kvarvarande experterna från tsartiden med nya, röda experter. Denna strävan fanns med redan i den första femårsplanen från 1928, och Sheila Fitzpatrick har myntat ett uttryck för framväxten av en ny "proletär" intelligentia: hon kallar den processen för en kulturrevolution. "Kadrerna avgör allt", var en paroll som Stalin lanserade vid den här tidpunkten, i början av 30-talet.

Det här var ämnet för några av Fitzpatricks tidiga arbeten, som redan de gjorde henne till en världsauktoritet inom sovjetforskningen, om sambandet mellan utbildning och social mobilitet i det unga socialistiska samhället. I sin doktorsavhandling från 1960-talet hade hon grävt ned sig i den förste kulturkommissarien Anatolij Lunatjarskijs program för konst och folkundervisning, i bokform som The Commissariat of Enlightenment (1970). Om detta - arbetet i ryska arkiv och kontakterna med Lunatjarskijs överlevande medarbetare Igor Sats bland annat - har hon berättat i en intervju med Johan Öberg.

10207_01.jpg1919: den nya statens ledning firar tvåårsminnet av revolutionen.

Hennes Everyday Stalinism. Ordinary Life in Extraordinary Times (1999) handlar om tiden från mitten av 1930-talet och fram till världskriget: där studerar hon kollektiviseringens och terrorns år ur ett markerat mikro- eller underifrånperspektiv. Bokens socialhistoriska ansats bildade skola och har följts av andra forskares undersökningar. Fitzpatrick kunde till exempel visa att drivkrafterna till utrensningar och massarresteringar inte enbart kom uppifrån utan även från lägre kadrer som drog nytta av de hål som uppstod genom ett system av angivelser, misstänksamhet och brutal straffutmätning.

Standardverket The Russian Revolution 1917-1932 (1982) utkommer i en fjärde, reviderad upplaga under jubileumsåret. Revolutionen beskrivs där som ett utdraget förlopp, med flera etapper och med verkningar som visar sig först efter hand. "Jag tror att man måste föreställa sig utrensningarna som en sista akt i revolutionen", sade hon i ett samtal om boken. "Om det inte funnits kvar några revolutionära strömningar, så skulle idén att man kan rena samhället genom att ta livet av en massa människor, helt enkelt inte ha uppstått."

Strax innan hon framträdde i Sundsvall hade Sheila Fitzpatrick publicerat en historiografisk essä i London Review of Books som hon anknöt till under sin föreläsning Där ironiserar hon över forskare och debattörer som betraktar händelserna i oktober 1917 mer eller mindre som slumpens skördar medan Stalin och 30-talsterrorn ses som den oundvikliga följden av det som hände. På scenen tangerade hon ett annat tema i sin essä: motsättningen mellan en Eric Hobsbawms i grunden optimistiska tolkning av den ryska liksom av den franska revolutionen, som frigörelser, och en Orlando Figes uppfattning om det som hände det ryska folket som en tragedi.

Vad åstadkom oktoberrevolutionen? En helt ny ordning etableras, säger Fitzpatrick. Det i sig var inget misslyckande. Man invänder att den inte blev någon succé. Men vad hade en succé inneburit? Vladimir Putin, fortsätter Fitzpatrick, har inte visat sig vara någon vän av oktoberrevolutionen. Han vänder sig mot Lenin och behandlingen av kejsarfamiljen, kampen mot prästerskapet, rätten till avskiljande från riket och en anti-centralism som revolutionen förde med sig.

Och det är, kan jag som lyssnare tycka, någonting som visar att diskussionen om den ryska revolutionens karaktär och möjligheter har en given relevans i dag.

Efteråt fick jag en pratstund med Sheila Fitzpatrick. En lämplig öppningsfråga är just hur man ska karakterisera oktober 1917 - som en proletär revolution eller som en bolsjevikisk statskupp? Eller som någonting mitt emellan? Om man jämför exempelvis med England i mitten av 1600-talet: revolution eller inbördeskrig eller både och? Jag får för mig att hon inte riktigt gillar frågan.

- Revolutioner är storskaliga projekt. Putin använde för några år sen ett annat ord: omvälvning. En revolution måste förvisso ha folkligt stöd. Bolsjevikerna hade, efter februari 1917, sitt mesta stöd i städer och i garnisonerna, och i juli var det stora folkmassor på gatorna, som var för uppror. Bolsjevikerna tvekade och avstod. Folkligt stöd kommer och går, som revolten i Kronstadt senare skulle visa. Men bolsjevikerna var absolut ingen sekt.

10207_02.jpgVladimir Putin är ingen vän av oktoberrevolutionen, förklarar Sheila Fitzpatrick.

Görs revolutioner någonsin av en majoritet?

- Förmodligen inte. Men i valen till den konstituerande församlingen fick de 25 procent av rösterna, och de hade stöd av en majoritet inom armén och i Petrograd. Dock var 80 procent av befolkningen bönder och bland bönderna hade socialistrevolutionärerna det största inflytandet. De fick bortåt 40 procent av alla röster. Jag kan tänka mig att en majoritet var för den nya ordningen.

Instämmer ni i att oktoberrevolutionen var oundviklig i den bemärkelsen att det inte fanns något annat politiskt parti som kunde styra landet - eller att andra alternativ, som Kornilov vid makten, var mindre tilltalande för de flesta?

- Nej, jag delar inte den marxistiska uppfattningen. Revolutionen var inte oundviklig. Ryssland var inte redo så jag håller mig hellre till mensjevikernas ståndpunkt. Och hur kan vi egentligen förutsäga någonting - historien är ett kaotiskt system och en massa olika utfall är alltid möjliga. Man kan betrakta Ryssland som ett specialfall, en Sonderweg. Men var och en har sin Sonderweg. Människor är vana vid en viss ordning, de faller tillbaka i gamla vanor. Det förklarar i sig inte det odemokratiska resultatet av den ryska revolutionen. Stalin var inte någon arvtagare till Ivan den förskräcklige. Det låg alltför långt tillbaka i tiden.

- Men man måste ha tur när man gör revolution. Bolsjevikerna hade svaga motståndare. Mensjevikerna fanns ingenstans. Och socialistrevolutionärerna hade inte den organisatoriska förmågan. Bolsjevikerna å sin sida var tvungna att vinna inbördeskriget för att få legitimitet. De vitas utländska stöd hjälpte dem i den strävan. Och bönderna ville uppenbarligen inte ha tillbaka sina gamla herrar. Därför blev resultatet av inbördeskriget en nationell angelägenhet. Det gav legitimitet. I det avseendet var Petrograd mindre viktigt. Och Kronstadt visade nödvändigheten av att krossa motståndarna. Kornilov var mindre ett hot för bolsjevikerna än en gudasänd man.

Vad anser ni om Lenin som betald agent för tyskarna; han som tog emot pengar från kejsaren - är det något som kan försvaras?

- Naturligtvis tog han emot pengar genom mellanhänder. Vem som helst skulle gjort samma sak. Men pengarna nådde inte Lenin förrän han kommit tillbaka till Ryssland. Mensjevikerna kom lite senare, i maj i ett andra tåg; samma väg som Lenin och hans kamrater tagit. De var långt fler och de hade fått mer tyska pengar. Men Lenin borde ha varit mer öppen med det eftersom det skadade honom mycket. 1918 cirkulerade ett förfalskat dokument om hans involvering i denna affär. Att han gjorde som han gjorde ligger på något sätt i sakens natur, och det går att se likheter med utländskt pengastöd i den orangea revolutionen och i Majdanrevolutionen. Det är åtminstone som ryssar uppfattar det.

Immanuel Wallerstein hävdade en gång att det verkliga resultatet av franska revolutionen inte var avskaffandet av det gamla, inte skapandet av nya egendomsrättigheter, inte ens terror och förödande krig utan snarare en ny mentalitet, en "normalisering av förändringsbenägenheten". När jag lyssnade på er i dag, fick jag intrycket att det bestående resultatet av ryska revolutionen, i anslutning till E. H. Carr, skulle vara någonting sådant som "det planerade framsteget", eller rentav "det framtvingade framsteget".

- Tja kanske, om vi tänker på dess intellektuella inflytande - i Väst. Femårsplanerna var Stalins revolution uppifrån. Han använde statligt våld för att driva igenom en plan. Folk i Sovjetunionen uppfattade det senare som socialistiskt uppbyggande. Planerna hade ett nationellt syfte, ett mål man kunde identifiera sig med. Detta var huvudsidan. Den andra sidan var att folk kommenderades hela tiden. Landet hotades utifrån. Ledarna tog till krigsmetaforer, och så internaliserades det existentiella hotet.

Ett intryck man får när man läser första delen av Steven Kotkins biografi om Stalin, om hans tidigare år, är att Stalins roll i partiet vid den tidpunkten har underskattats.

- Oh ja, föreställningen om att Stalin spelade en marginell roll har överdrivits. Det är Trotskijs bild. I min bok Stalin and his team ser jag honom som en naturlig ledare, en person som känner en massa människor i landsorten, en person som den äldre Molotov accepterade. Kotkin beskriver Stalin som en intellektuell - man har kunnat ta del av hans bibliotek, anteckningar och kommentarer när arkiven öppnats. Även om Stalin själv inte tillhörde intelligentian, var han en seriös läsare, självlärd, receptiv och välinformerad. Andra skribenters manuskript redigerade han professionellt. Som revolutionär gjorde han många misstag. Han var dum nog att tro att polackerna skulle ansluta sig till Röda armén utifrån det faktum att de vita kämpade för att återupprätta tsardömet. Men det var huvudsakligen Lenins politik.

När börjar en revolution, när slutar den? Kan man tala om ett utdraget revolutionärt förlopp? Första världskriget släppte lös revolutionära krafter i Europa, begravde andra världskriget dem?

- Det är rimligt att se studentprotesterna i Ryssland på 1890-talet som ett slags startpunkt. En revolutionär mentalitet byggs upp kring en serie små händelser. Men 1914, vid krigsutbrottet, fanns det ingen revolutionär stämning i Ryssland, det fanns tvärtom en patriotisk sådan. Enligt min åsikt varade den ryska revolutionen i omkring tjugo år, fram till och med den första femårsplanen och de stora utrensningarna. Efter andra världskriget begravdes den. Den blev historia. -