För 100 år sedan, i november 1915, avrättades Joe Hill, född som Joel Hägglund i Gävle 1879. Han dömdes för mord på en handelsman i Salt Lake City.

Den långdragna processen väckte uppmärksamhet och Joe Hill blev en martyr för IWW, Industrial Workers of the world, en fackförening som organiserade de med lägst ställning i den amerikanska arbetarklassen. Daglönare, tillfälligt anställda, kvinnor och svarta fick plats där, till skillnad från i det mer officiella fackförbundet AFL som i huvudsak organiserade arbetararistokratin. Den amerikanska kapitalismen expanderade fort under 1900-talets första decennier. I expansionens spår tågade reservarméer av proletärer, ofta utvandrare från det fattiga Europa, som fick dåligt betalda jobb med osäkra anställningsförhållanden. IWW, wobblies som de kallades, försökte att samla alla dessa i ett fackförbund. En av de som drogs in i IWW var Joe Hill.

Joel Hägglunds pappa var konduktör och dog när Joel var ung. Familjen Hägglund ramlade ned i fattigdom. När mamman dog 1902 sålde Joel och hans bror föräldrahemmet och fick på så sätt ihop till biljetter till USA. Väl där bytte Joel Hägglund namn till Joel Hillstrom. När han sedan blir aktiv i IWW förkortar han namnet till Joe Hill.

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you and me
Says I "But Joe, you,re ten years dead"
"I never died" says he
"I never died" says he

RALPH CHAPLIN: THE BALLAD OF JOE HILL

Hans väg från Joel Hägglund till Joe Hill är höljd i dunkel. Han var en daglönare som reste från jobb till jobb via godsvagnar. Bostäderna blev tillfälliga, i bästa fall hos någon mer bofast svensk, i andra fall i ruckel eller tält. 1910 arbetar han i hamnen i San Pedro i Kalifornien, där går han med i IWW. Senare samma år skriver han ett brev till IWW:s tidning Industrial Worker, då är han i Portland, Oregon. Efter ett tag så börjar Joe Hill resa runt och agitera för IWW, samtidigt som han söker efter jobb. Det är också nu som han börjar skriva sånger. De blir snabbt populära bland IWW:s medlemmar och har blivit klassiker bland arbetarrörelsesånger.

9412_01.jpgMedlemmar av IWW släppta efter 18 månader i häkte 1919.

Hans texter är ironiska, bitska satirer mot prästerskap, kapitalister och strejkbrytare. Melodierna tog han ofta från sånger som var populära i början av 1900-talet, eller från psalmer. I "The preacher and the slave" driver han med prästerskapets hyckleri:

You will eat, bye and bye
In that glorious land above the sky
Work and pray, live on hay
it you'll get pie in the sky when you die

Ture Nermans översättning: Du får mat, o kamrat/uti himmelens härliga stat/Svält förnöjd! O vad fröjd/Du får kalvstek i himmelens höjd

När IWW 1912 sammanställde en sångbok, The little red songbook, var flera av sångerna signerade Joe Hill. Joe Hill började bli populär, och därmed farlig. I dag, när USAs politiska system så totalt domineras av kapitalet, kan det vara svårt att förstå att det under det tidiga 1900-talet fanns rejäla politiska utmaningar från socialistiska partier. Inte minst på lokal nivå där det 1911 fanns omkring 70 socialistiska borgmästare, mestadels på mindre orter men även i Minneapolis. Socialistpartiets presidentkandidat Eugene Debs fick omkring 6 procent av rösterna i valet 1912, nog för att göra den härskande klassen i USA orolig. Debs hade varit med och grundat IWW, men lämnade organisationen efter att IWW:s ledare Bill Haywood angripit socialistpartiet.

Med största sannolikhet var Joe Hill oskyldig. Varför han inte valde att berätta om sitt alibi för mordnatten är oklart. Förmodligen såg sig Joe Hill som mer värd död än levande. Hill hade, enligt William Adlers bok som nyligen kommit ut på Karneval, blivit skottskadad i ett svartsjukedrama samma kväll som det mord han blev anklagad för ägde rum. Den läkare han sökte upp angav Joe Hill för polisen. Att Hill var aktivist i IWW låg honom självklart i fatet

Fallet väckte mycket riktigt internationell uppmärksamhet. Woodrow Wilson, USAs dåvarande president, försökte under opinionstryck att ingripa och få Hill benådad, även den svenska ambassaden var inblandad. Det hjälpte inte. I ett telegram skickat till Bill Haywood skrev Joe Hill: "Goodbye, Bill, I die like a true blue rebel. Don't waste any time mourning. Organize". (Adjö, Bill. Jag dör som en riktig rebell. Slösa inte tid på att sörja. Organisera.) Telegrammet har gett upphov till ett berömt uttryck: Sörj inte - organisera!

Första världskriget och den därpå följande kommunistskräcken efter den ryska revolutionen knäckte mycket av den socialistiska arbetarrörelsen i USA. De lagar som första världskriget gav upphov till utnyttjades till att slå mot de mer radikala delarna av arbetarrörelsen. Hundratals medlemmar av IWW dömdes för uppmuntran till desertering, hot med mera. Bland de dömda fanns Bill Haywood, som dömdes till 20 års fängelse. 1921 flydde han till Sovjetunionen och dog där några år senare. IWW återhämtade sig aldrig helt och hållet, men en spillra finns fortfarande kvar.

Varför griper Joe Hill fortfarande tag i en? Hur kommer det sig att vi fortfarande minns honom ? Självklart är det så att hade han dött i en arbetsplatsolycka eller av sjukdom hade han nog inte varit lika hågkommen. Hans sånger öppnade för en radikal sångartradition i USA, som sträcker sig över Woody Guthrie, Pete Seeger, Phil Ochs och Bruce Springsteen.

9412_02.jpgJoe Hill.

Det är dock bara en sida av svaret. För det är också så att Joe Hills tid är vår. Arbetarrörelsen är försvagad och splittrad. Stora reservarméer av migrerande arbetare rör sig över kontinenter för att söka arbete och mat för dagen. Det är kanske inte längre i USA som Joe Hill finns. Kanske är det i en kåkstad utanför Rio de Janeiro? Eller i Shanghai?

Lästips

Två böcker har nyligen utkommit på svenska om Joe Hill: William M Adlers Joe Hill- Mannen som aldrig dog och Göran Greiders Städerna som minns Joe Hill. Båda är läsvärda.

Lyssningstips

Don't mourn-Organize! Songs of Labor songwriter Joe Hill. En skiva utgiven av Smithsonian Folkways. Den går att beställa direkt från skivbolaget, "www.folkways.si.edu" , köpa på itunes eller strömma på t ex spotify. Bland artisterna märks Paul Robeson, Pete Seeger och Billy Bragg.