Ryssland har som andra stormakter strategiska motiv för att ge sig in i det syriska inbördeskriget. Men Ryssland råkar följa internationell rätt. Det gör inte USA och dess allierade. Vem bryr sig bland svenska kommentatorer? Hans Isaksson läser ett typiskt inlägg.

Nato-stater med kolonialt förflutet i området bombar nu i Syrien - Storbritannien och Frankrike. Snart det trogna Australien. Och sedan den 23 september Turkiet och USA förstås.

Eftersom Syrien än så länge är en suverän stat, därtill medlem av FN, får man egentligen inte kriga där, utan ett beslut i FN:s säkerhetsråd i ryggen eller en begäran från landets regering. Om man gör det ändå kallas det egentligen aggression, men ordet används sällan numera om stater som Australien, Storbritannien eller USA. Syftet är att byta regim i Syrien, fast det kallas kamp mot terrorism. Det är också en dålig beskrivning av de faktiska förhållandena, eftersom Natos mest verksamma markallierade (till exempel al Qaida, Nusrafronten) är lika terrorstämplade som det officiella målet: Islamiska staten.

USA har sedan decennier försökt att störta Baath-regeringen i Syrien. Man har försökt destabilisera Syrien, till exempel genom att underblåsa spänningar mellan sunni- och shiamuslimer, eller genom att stödja regeringsfientliga islamistiska fraktioner inom landet och islamister som flydde till Syrien efter USA:s offensiv i Irak under 2007 till 2011.

I den enhälliga resolutionen den 17 augusti från FN:s säkerhetsråd handlar det inte om att avsätta al-Assadregeringen. Man eftersträvar "upprättandet av ett övergångsstyre med fullständiga verkställande befogenheter, bestående av medlemmar av den nuvarande regeringen samt oppositionen och andra grupper, baserat på ömsesidigt samtycke och fortsatt fungerande myndighetsorgan".

Nato-bombarna saknar således även denna gång såväl FN-sanktion eller vederbörande regims begäran om militärt understöd. I USA:s fall har inte ens kongressen tillfrågats.

Det räcker faktiskt inte med att några grupperingar har funnit det i sitt intresse att attackera och byta ut den ryskallierade al-Assadregeringen, det vill säga ett antal Nato-allierade, samt i detta fall Saudiarabien, Gulfstaterna och några väpnade, mer eller mindre terroristiska och/eller alltmer maktlösa rörelser, som har uppmuntrats, beväpnats och finansierats av aggressorerna.

Nyligen började även Rysslands flygvapen bomba i Syrien. Då öppnade sig äntligen en "moralisk avgrund framför våra fötter", enligt Aftonbladets Anders Lindberg i en ledare den 30 september. Ty "Rysslands motiv är strategiska, inte humanitära". Eftersom dessa motiv - utom i ett viktigt avseende, se nedan - inte torde skilja Ryssland från övriga intervenerande länder är det svårt att dela upprördheten.

Liberaler i väst applåderar när främmande makter för krig i Syrien för att byta ut dess regering - det vill säga ett klart brott mot internationell lag. När Ryssland på formell begäran av landets regering ingriper och helt legitimt skyddar landets suveränitet - och samtidigt sina egna intressen - då öppnar sig avgrunden.

Internationella lagar kunde vid Rysslands relativt stillsamma återtagande av Krimprovinsen motivera att Ryssland betecknades som aggressor och utlösa sanktioner som var kännbara för alla parter. Nu tycks dessa lagar vara mindre relevanta i Mellanöstern. "Putin vill visa världen att han står upp för en allierad, han vill behålla det ryska fotfästet i Syrien genom militärbaserna ....", skriver Lindberg i sin ledare.

Antagligen helt sant. Parallellen mellan Sevastopol på Krim och Latakia i Syrien är slående och temat klassiskt: i båda fall handlar det om att Nato-alliansen vill tränga ut en rival från strategiskt vitala stödjepunkter vid Medelhavet - medan Ryssland föga överraskande gör motstånd mot detta. Turkiets och USA:s planer på en flygförbudszon i norra Syrien - det vill säga förbud för Syrien och dess allierade - gjorde sannolikt att Rysslands militära insatser hastade.

9404_01.jpgAleppo efter bomb som al Nusra-fronten tog på sig.

En flygförbudszon skulle ge USA och Turkiet fritt fram att med bombningar angripa den syriska armén, som tillsammans med syrisk-kurdisk milis hittills varit de enda effektiva marktrupperna mot IS inne i Syrien.

Följaktligen borde därför alla som verkligen vill stoppa IS framryckning erkänna att Assadregimens medverkan är nödvändig - det vill säga den regim som Aftonbladet, en västerländsk liberal opinion, vår feministiska utrikesminister, de västallierade och inte minst Turkiet framför allt vill krossa.

Men muren uppvisar sprickor: Den brittiska utrikesministern Philip Hammond har förordat en syrisk nationell enhetsregering där Assad kunde sitta kvar åtminstone 6-12 månader. Tysklands förbundskansler Angela Merkel och EU:s utrikesrepresentant Frederica Mogherini hävdar att både Ryssland och Iran, Syriens skyddsmakter, har en viktig roll att spela för att skapa fred i Syrien.

Rysslands engagemang är fullständigt naturligt, säger den fortfarande talföre Göran Persson: "Vi ska veta att skulle IS fortsätta att expandera, är ett av de länder som skulle utsättas för de här attackerna i sin södra flank just Ryssland. Vi har Turkiet som kan komma att destabiliseras [...] det kanske vore rimligt att Ryssland, USA och Europa gjorde gemensam sak i Syrien." Detta innebär i så fall de facto att det borde bli slut med de allierade västmakternas - och reaktionära sunniarabiska grannars - sponsring av den så kallade motståndsrörelsen mot Syriens regering. I den har IS deltagit, fått blomstra, beväpnats och funnit ett centralt basområde. Just detta uttryckte Rysslands president inför FN:s generalförsamling i september. Han föreslog inblandade stater en logisk gemensam aktion mot IS och dess understödjande terrorgrupper.

Men denna linje är inte Sveriges utrikesministers. Inte heller Turkiets eller USA:s, och framför allt inte IS:s pådrivares, Saudiarabiens och Gulfstaternas. Deras motsatta linje uttrycktes klart av Anders Lindberg i Aftonbladet den 30 september:

"Och så länge al-Assad sitter kvar kommer tyranniet bestå och kriget fortsätta. Han är problemet - inte en del av lösningen. Väst bör inte låta sig luras av Vladimir Putins locktoner." Lindberg har läst Friedrich Nietzsches aforismer ur Jenseits von Gut und Böse (Bortom gott och ont): "Den som kämpar emot monster, bör akta sig så att han själv inte blir monster." Fast Lindberg förbättrar i sin nyöversättning detta tänkespråk, och tycker att det vi bör kämpa emot inte, som i det tyska originalet, är ett monster (Ungeheuer), utan "ohyra". En annan beundrare av Nietzsche använde på sin tid samma kollektiva term för sina hatobjekt, vilket senare underlättade hans bruk av insektsmedlet Zyklon B för att utrota dem.

Det är alltså om Syriens al-Assad, al-Baghdadis islamiska stat och/eller Rysslands president Putin som Aftonbladets ledare talar i dessa termer. Det är som vanligt oklart huruvida Lindberg ser någon verklig skillnad mellan dessa tre.

Vad som är klart är att de västallierade med USA i spetsen inte av Aftonbladet räknas som ohyra. Ändå har de i stor utsträckning under senare decennier genom sitt agerande utlöst de blodiga krigen i Irak och Syrien - och därmed århundradets värsta flyktingskatastrof.

Med sådana så kallade fiender behöver inte terrorn i Mellanöstern några ytterligare vänner.