Jag träffade Lenin på den stora internationella kongressen i Köpenhamn 1910. Men det blev, som nästan alltid vid sådana tillfällen, blott en flyktig bekantskap på vilken inget personligt omdöme kan byggas. Däremot talade min vän Camille Huysmans om Lenin och hans omdöme var av rätt blandad beskaffenhet. Motsättningarna mellan Lenin-gruppen och internationalens ledande personligheter voro redan då rätt starka.

Under senare skeden har jag ju haft anledning att ställa mig kritisk till hans uppträdande vid skilda tillfällen. Både det sätt på vilket han vände tillbaka och den kamp han förde under ryska revolutionens första period ha klandrats från vår sida med eftertryck. Det visade sig emellertid att han kände sitt folk bättre än de flesta som bedömde förhållandena med starkare betoning av de västeuropeiska synpunkterna.

Lenins betydelse för den ryska revolutionen kan ej överskattas. Han har fullbordat en stor historisk gärning genom sin hänsynslösa kamp för att rensa bort allt det gamla. Särskilt var ju detta fallet under bolsjevikrevolutionens första skede. Senare har ju inträtt en viss modifiering, nödvändiggjord genom förhållandenas makt. Lenins stora förtjänst är därvid att tidigare än många andra ha insett nödvändigheten av en intelligent anpassning, om jag får använda denna aktuella fras, med hänsyn till det verkliga läget. Bondemassornas dominerande inflytande på den ryska statskroppen och hela den koalition mellan bönder och arbetare, som var nödvändig och som eftersträvades, krävde denna modifiering. Även i denna modifikationsprocess tillämpade han på ett skickligt sätt den marxistiska teorin - Lenin var i sin utgångspunkt marxist, dock mera tagande sikte på den unge Marx av 1848 än den äldre Marx.

Lenins stora gärning kommer alltid att kvarstå som en av de mest betydelsefulla i detta upprörda tidevarv, betydelsefull i sin rätlinjighet och sin hänsynslösa kärlek till den sociala revolutionen.

(Folkets Dagblad Politiken 22/1 1924.)