Proletär poesi i dialog med det akademiska

Förhindrade åtgärder

Gunnar Sträng, lägger ner låginkomstutredningen som tillsattes 1965 och en välvillig tolkning är att statarungen kände hur råttorna började gnaga på barnakroppen och en illvillig tolkning är att finansministern ansåg att de stora statsreformerna var avklarade. Vad mer låter sig skrivas? Även politiska visioner blir brustna illusioner? Här sitter jag och skildrar en historisk tilldragelse där Gunnar Sträng ska frias eller fällas och jag växte inte upp med råttor och vägglöss, inte heller att syskon och grannar dog i TBC.

Vad mer låter sig skrivas? Jag fick en förfrågan från en antirasistisk tidning att skriva om rasism och klass och en av redaktörerna blev rasande eftersom redaktören ansåg att jag skrev de vita hjältarnas historia. Jag undrar om redaktören var medveten om att Gunnar Sträng växte upp i en statarfamilj eller vet ett endaste dugg om statarnas liv och historia? Rasifiering, skrek redaktören från andra sidan luren och jag blev tvärilsk och slängde telefonen i väggen.

Den agrara kapitalismen

I går läste jag en levnadsberättelse av stataren Sven Andersson som han skrev 1938. Han berättar om halmtaken, lergolven, tegelväggarna och en spartansk heminredning. Statarnas, torparnas och böndernas hem liknade varandra. "Vi är tillbaka i statarsamhället", hör jag indignerade politiska poeter och arbetarförfattare utbrista ibland och jag undrar vilka nutida statare de har för ögonen? Skulle stataren Sven Andersson hålla med samtidens upproriska poeter och arbetarförfattare?

Ladugårdsfogden, ladugårdsföreståndaren, bokhållaren, maskinisten, ryktaren, huggedrängen, fördrängen, muraren, statdrängen, gift dräng, ogift dräng och längst ner i stat och lönetabellen vid Alnarp i Lomme socken 1901-1902, befinner sig svinryktaren. Pigorna och mjölkerskorna finns inte ens med. Jag antar att arga poeter menar att statarsamhällets mentala strukturer lever kvar, när de skriver sina slagkraftiga statarmetaforer? Jag tror att Sven Andersson är tacksam för att statarsystemet upphörde 1945.

Sven Andersson skriver i berättelsen om sitt eget liv att statarna hade haft det som forntidens slavar. Sven Andersson avslutade sin levnadsbetraktelse över ett långt och slitsamt statarliv med att det långsamt hade blivit bättre. Gunnar Sträng tyckte nog också det. Långsamt blev det bättre.

10115_01.jpgCecilia Persson. Bild: Jane Morén

Bättre för vem? Man måste alltid fråga sig för vem blir det bättre. Det finns fattiga barnfamiljer som har vägglöss nu också men de slipper råttorna. Så länge de fattiga slipper råttorna är det bättre? De politiska åtgärderna kommer ändå aldrig vara tillräckliga när råttorna förökar sig men pesten härjar inte längre. Så länge de fattiga slipper pesten är det bättre?

Efterord

I Cecilia Perssons mest kända verk, Att bära sin egen kropp - en rapport (Heidruns Förlag 2013), iscensätts en dialog mellan städerskan och proletärförfattaren Maja Ekelöf och hennes namne, playboyen och den modernistiske diktarfursten Gunnar. Det är typiskt för Perssons författarskap, som ofta sammanför sådant som brukar hållas åtskilt. Här hittar man självbiografiska berättelser om hur det är att växa upp med en psykiskt sjuk mamma, eller att arbeta som personlig assistent, men också avancerade filosofiska, politiska, estetiska, historiska och teologiska resonemang som vittnar om gedigen akademisk bildning och stor beläsenhet. Dessutom överskrider Persson konsekvent alla litterära gränser. Rapportboken poetiseras, självbiografiska texter vävs samman med världslitteraturen, poesin går i dialog med det akademiska... Detta gör Persson till en av de mest spännande samtida arbetarförfattarna. Hennes senaste bok är Taggtråd i paradiset - en dokumentärroman (Ord & Kultur 2017), som består av texter som påminner om den som publiceras här.

Magnus Nilsson