Efter några månader med Trump förefaller världen börja vrida sig i nya riktningar, utom i Mellanöstern. Mycket tyder på att krigen kommer att fortsätta ett bra tag till.

En avgörande motsättning går mellan USA:s allierade gulfstater, med Saudi i spetsen och Israel i bakgrunden, och Iran. I valet i Iran fick en försiktig reformlinje under Rouhani fortsatt stöd. Närmandet mellan Iran och EU lär därmed fortsätta. Men Saudi har med ett långt och dyrt lobbingarbete fått med Trump på idén om ett arabiskt Nato och krig mot terrorismen. Igen. Terrorismen sägs emanera från Iran. Hm.

Det är skakigt även inom gulfalliansen. Arabemiraten och Saudi stödjer delvis olika parter i sin gemensamma intervention i Jemen. En kapplöpning pågår också på andra sidan vattnen; baser byggs på Afrikas horn. Ingen vet riktigt vad man ska göra med det sönderslagna Libyen, där sekulära krafter kring krigsherren Haftar har sina bästa relationer med Ryssland och Egypten. Bahrain uppfattar sig ha fått frikort att krossa oppositionen i landet. Och Qatar, med gott förhållande till folkrörelsen Muslimska brödraskapet, liksom till Iran och Ryssland, ser ut att bli gulf-paria.

Men Iran är alltså USA:s huvudfiende. Obamas öppnade dörr har stängts. Trumpadministrationens mål är inte krig, utan att hålla emot Irans ökande inflytande och hålla ihop sina allierade (vapenköpare inte minst). Krig via ombud fortsätter vara medlet. En annan fiende diskuteras alltmer - är det Iran närstående Hizbollah nästa måltavla?

10114_01.jpgTrump hetsar mot Iran och välkomnar ett arabiskt Nato. Bild: US Marine Corps.

I Syrien har kriget mot IS förskjutits åt öster och söder. Assadregeringens kärnområden är någorlunda tryggade under ryskt paraply och med iranskt bistånd. Washington tänker använda kurderna för en slutlig offensiv mot Raqqa, för att sedan bygga upp någon slags temporär lokal styrelse som - i ett förhandlingsspel - på sikt ska överlämnas åt Assad. Turkiet vakar oroligt över utvecklingen. I söder springer amerikansk, brittisk (och norsk) militär runt och utbildar och beväpnar rebellgrupper, tänkta att säkra gränsområdena när IS i Deir Ezzor faller. Målsättningen är att hindra regeringslojala styrkor och miliser att kontrollera hela Syrien, och därmed kommunikationslederna mellan Irak (i förlängningen Iran) och Damaskus/Libanon (läs Hizbollah). Man vill återuppliva buffertfunktionen som IS haft i ny form. Därmed stödjer USA flera sidor i konflikten. I Irak samarbetar man med landets miliser, ofta med shia-färgning och Irankoppling, i striderna mot IS. I Syrien slåss man mot samma miliser som samarbetar med Assadregeringen mot IS och rebellgrupper. Men USA har - för närvarande - gett upp att försöka störta Assad.

Syrien är de facto delat. USA-koalitionen hoppas det ska så förbli. Ryssland och USA testar regelbundet varandra, men vill inte gå i direkt konfrontation. Risken för eskalering är dock överhängande nu när styrkor och miliser under Assadregeringen och USA-stödda rebeller inlett kapplöpningen österut mot den irakiska gränsen, där irakisk regeringsmilis möter upp efter slaget om Mosul. Komplicerade förhandlingar väntar mellan de många parterna.

Återigen talas i Washington om att dela Irak. Det iranska inflytandet i Bagdad är besvärande, medan den kurdiska provinsregeringen agerar som USA-koalitionens kil in i Irak. En vinst för koalitionen skulle vara en självstyrande sunni-provins mot syriska gränsen, ett hinder för bågen av shia/iranskt inflytande från Irak in i Syrien. Det byggs nya amerikanska baser i landet. "Vi kommer inte att lämna Irak" säger man. Det leder antagligen till ytterligare oroligheter. Det ryktas om att koalitionen kommer att utnyttja spänningarna i dessa områden - befolkningen är misstänksam både mot kurdisk expansion och mot regeringen i Bagdad som slagit så hårt mot dom i kriget mot IS och under USA-ockupationen. Flera regeringspartier och de allt mäktigare miliserna spelar på sekterismen och vissa har mycket goda relationer till Iran, men det finns en motrörelse också. Inte minst den shiitiska Sadr-rörelsen, som i samverkan med sekulära grupperingar och andra länge mobiliserat mot korruptionen i landet. Man säger bestämt att man inte accepterar fortsatt amerikansk närvaro, eller iransk. Å andra sidan vänder man sig mot regeringsmilisernas inblandning i Syrien på Assadregeringens sida och vill inte att Irak ska vara förlängd arm åt någon extern part. Det kan bli obehagligt i Irak framöver. Trump ber Nato att ta ett större "ansvar" i landet.

På marken faller flygbomberna. Rapporterna om civila offer blir värre för varje månad, både i Syrien och Irak. Påbud har gått ut från Pentagon att alla som misstänks för att vara IS-folk ska utplånas. Och deras familjer. Och uppenbarligen deras grannar också. Historiens dom kommer att bli hård.