Imperier växer fram och går under. Några språk blir redskap för deras makt, andra förtrycks eller bidrar till undergången. Ola Wikander förflyttar oss till Främre Orienten före vår tideräkning. Den tidens språkstrider lämnar spår än i dag - 50 000 svenskar talar ännu arameiska. Den språkliga situationen i det vi i dag kallar Mellanöstern - som historiker ofta kallar Främre Orienten - har alltid varit starkt politiskt laddad. Språk och deras litteraturer har kommit och gått i takt med stormakters växlingar och intriger. I fyra-femtusen år har området varit urtypen för en kulturell smältdegel, och har producerat mycket av de viktigaste litterära och idéhistoriska uttryck människan känner. Texter och textsamlingar som Gilgamesheposet, den Hebreiska Bibeln, Avesta och Nya Testamentet har fått betydelse för världens litterära och ideologiska historia som är svår att överskatta.

För det första kan man ju notera att den term, Främre Orienten, som i dagens vetenskapliga sammanhang oftast används för att beteckna områdena i Syrien-Palestina, Mesopotamien, Iran, Egypten och deras kringland, i sig är ett uttryck för språkets imperiella historia. Termen är sprungen ur de europeiska moderna imperiernas världsbeskrivning - både "Orienten" (öster om vaddå?) och "Främre" (i jämförelse med vaddå?) visar på detta ursprung. Även den mer konventionella termen Mellanöstern (som märkligt nog syftar på ungefär samma område) bär på samma eurocentriska ballast. Redan vårt sätt att tala om detta för världspolitiken nu och då så centrala område visar alltså hur det stått i mitten av imperiestrider. Ibland har man velat döpa om det, till det något mer neutrala "Sydvästasien". Problemet då är att man tappar Egypten, som på många sätt var (och är) en central del av kultursfären, och måste lägga sig till med språkliga otympligheter som "Sydvästasien plus Egypten". Främre Orienten är - trots sin problematiska begreppshistoria - fortfarande det enklaste och vanligaste sättet att benämna området.

10108_01.jpgEnhörning från vägg i Babylonien. Från detta rike spreds akkadiskan vidare.

Att skaffa sig en bild av hur språksituationen i antiken såg ut i denna del av världen är viktigt; här föddes flera av världens mest inflytelserika tankesystem (judendom, kristendom och islam), och de relationer mellan folk, språk och religiösa grupper som fanns i antiken ger starka ekon än i dag.

Med tanke på dagens alltmer homogena språk- och kultursituation i Främre Orienten är det värt att börja med att påpeka att det stora området i antiken - inte minst under bronsåldern (ca 3500- 1200 f. Kr) - var anmärkningsvärt språkligt pluralistiskt. Där fanns många olika språkfamiljer och ett myller av olika språk, som ständigt möttes. Ett bra exempel kan man finna i bronsåldersstaden Ugarit på den syriska kusten, som jag själv ägnat mycket av min forskning åt. Därifrån finns inte mindre än åtta olika skriftspråk bevarade. En liknande situation hittar man i Hettiterriket, ett storrike i Mindre Asien som hade sin storhetstid ungefär mellan 1600- och 1200-talen f.Kr: förutom det officiella språket, hettitiska, hittar vi där texter på luviska (i två dialekter), hurritiska, palaiska och hattiska - och senare finner vi på dess territorium ännu fler språk. Kort sagt: antikens Främre Orient var både språkligt och på andra sätt en i ordets sanna bemärkelse mångkulturell miljö. Än i dag kan man se rester av denna tendens i de olika minoritetsspråk - t.ex. syrianska och mandeiska - som finns här och var i Mellanöstern, fast de mer och mer trängts ut av större språk, inte minst arabiskan.

Om vi nu skall se lite på språksituationen i Främre Orienten före det romerska rikets expansioner de sista århundradena f. Kr., kan vi notera att de språk som dominerade till stor del var helt andra än de vi i dag associerar med området. Arabiskan, som i många olika varianter i dag är så dominerande, hade inte alls någon större spridning - först i och med islams expansioner blir arabiskan ett världsspråk. Turkiskan, i dag Mindre Asiens språk framför alla andra, fanns inte alls i området utan fördes dit först under medeltiden genom folkförflyttningar från Centralasien. I stället var det indoeuropeiska språk som dominerade i det som i dag är Turkiet, representerade av hettitiska och dess släktingar luviska, lykiska och andra så kallade anatoliska språk, en undergren av de indoeuropeiska språken som i dag är helt utdöd. Och den allra mest dominerande språkfamiljen i Främre Orienten - både i antiken och nutiden - är den semitiska, en gren av den större afroasiatiska språkfamiljen (som förutom de semitiska språken också omfattar t.ex. fornegyptiskan). Olika semitiska språk har talats i området i tusentals år, och än i dag behåller familjen sin dominans, om än (kanske något ironiskt) huvudsakligen i form av andra specifika språk än under antiken.

10108_02.jpgRelief från tidig babylonisk tid, möjligen föreställande gudinnan Ishtar. Religioner och språk blandades i regionen.

Redan tidigt i den främreorientaliska historien stod ett språk fram som det mest "framgångsrika" och internationellt gångbara. Det var akkadiskan - typiskt nog ett semitiskt språk. Detta sedan tvåtusen år utdöda språk, som ursprungligen hörde hemma i Mesopotamien, fick i och med Babyloniens och Assyriens imperiella expansioner snabbt status av allmänt diplomatispråk i hela Främre Orienten - under bronsåldern och delvis under järnåldern (ca 1200-300 f. Kr.). Det var ett verkligt litteraturspråk av världsrang: det var på akkadiska Gilgamesheposet skrevs, liksom den berömda så kallade skapelseberättelsen EnÅ«ma eliÅ¡, som beskriver de yngre gudarnas uppror mot de äldre. Akkadiskan skrevs med kilskrift, det komplicerade skriftsystem som uppfunnits av sumererna i södra delen av dagens Irak redan under andra halvan av 3000-talet f.Kr. Sumererna uppfann från början skriften för sitt eget språk, sumeriskan, men de akkadisktalande tog snabbt över den. I och med att akkadiskan var intimt kopplad till kilskriften blev den också ett självklart språk för många i skrivarintelligentsian att lära sig, om de inte redan kunde det. Språket var som sagt modersmål för de två stormakterna Assyrien och Babylonien, i norra respektive södra delen av dagens Irak, men i och med dessa rikens inflytande användes det snart långt utanför deras gränser. Som exempel kan vi se hur den egyptiske konungen Amenhotep III skrev till sina vasaller i Syrien-Palestina under 1300-talet f.Kr. - vi har ett stort att arkiv av sådant material bevarat från hans son Akhenatons huvuvdstad El Amarna. Man kunde ju tro att den egyptiske konungen skulle skriva till sina underlydande på egyptiska, eller möjligen på deras egna nordvästsemitiska språk. Men det gör han inte - och inte de heller. De korresponderar på akkadiska, som för dem uppenbarligen hade samma självklart internationella roll som engelskan har för oss i dag - och av samma skäl: en serie av imperier som använt just detta språk som medel för sin officiella administration. Det är - och var - inte någon inneboende "styrka" eller särskilt anpassningsbarhet hos dessa språk som gjorde dem till allmänspråk, utan politik och krig.

Men den akkadiska den egyptiske konungens vasaller skriver till sin överherre på är inte alltid helt "ren". De underlydande småfurstarna i Syrien-Palestina talade själva olika nordvästsemitiska dialekter - språk nära släkt med det vi senare känner som hebreiska - och inte sällan blandar de in element ur dessa sina egna språk i den akkadiska de skriver. Även om de - eller deras skrivare - lärt sig det internationella språket, kan de inte låta bli att färgas av de dialekter de faktiskt talade, så att ett slags "Rinkeby-akkadiska" därmed uppstår. Samma fenomen kan vi se i texter från orter som Nuzi i Mesopotamien, en stad där större delen av befolkningen uppenbarligen talade hurritiska, ett språk som varken hörde till den indoeuropeiska eller semitiska språkfamiljen. När Nuzi-borna skriver akkadiska slänger de ibland in hurritiska ord för saker de uppenbarligen inte kan den korrekta akkadiska termen för, och så lägger de till ordet epesu, akkadiska för "att göra" - och så får man ett slags pidginakkadiska som resultat. Parallellen till dagens ickenormerade former av engelska är mycket tydlig: man försöker ta till sig det dominerande språket för att vinna social prestige, men det egna, talade språket slår igenom på olika sätt. För puristen kan sådant se ut som "felaktigt och förfallet språk", men snarare är det ju frågan om en språklig kreativitet. Undertryckta kulturer ges viss möjlighet till att uttrycka sin särart även när de använder ett dominant språk.

Notera hur jag tidigare använde ordet "skrivarintelligentsia". När vi talar om den språkpolitiska situationen i Främre Orienten är nämligen detta något vi inte kan gå förbi - vad det innebar att kunna skriva. Å ena sidan var denna kulturmiljö mycket skriftbaserad - det var ju trots allt den del av världen där skriften allra först tillkom, en där skrift var inblandad hela tiden i affärsverksamhet, diplomati, religion och politik. Å andra sidan kunde mycket få skriva. Att lära sig skriva kilskrift (och för den delen egyptisk skrift) krävde, och kräver, mångårig utbildning. Som jämförelse brukar jag påpeka att den akkadiska och sumeriska kilskriften till sin allmänna typ fungerade ungefär som japansk skrift i dag: man blandar friskt tecken som betecknar stavelser, hela ord och allmänna begrepp, och många av tecknen kan dessutom läsas på flera olika sätt beroende på sammanhang. Nu har modern japanska fler tecken än den klassiska kilskriften (över 2 000 mot kring 600), men principerna är på många sätt desamma. Och det tar japanska skolungdomar tolv år i skolan att lära sig skriva.

Detta visar att de som i antikens Främre Orient hade möjlighet att lära sig skriva det under bronsåldern dominerande språket, akkadiskan - och ibland den äldre och ännu mer prestigefyllda sumeriskan - var en liten och bildad elit, som hade vägen öppen in i palatsadministrationen, tempelverksamheten etc. Och det var en elit som väl kände sin egen roll. I texter kan de ironisera över dem som inte är lyckligt nog lottade att ha blivit skrivutbildade, som var tvungna att slita på fälten och arbeta med sina kroppar. Med dagens terminologi skulle man kunna kalla det klassförakt - men kanske är det mer träffande att tala om ett slags cynisk glädje över att ha kommit undan en plågsam lott i livet.

10108_03.jpgKilskrift från sumerisk tid.

Ett tydligt exempel på hur språk och text använts för att garantera både ett undertryckt folks kulturella självdefinition och för att framhäva vissa grupper inom detta folk, finner vi i framväxten av den Hebreiska Bibeln/Gamla testamentet. Det råder i dagens forskningsklimat tämligen stor konsensus om att sammanställandet - om än inte alltid skrivandet - av de gammaltestamentliga texterna till stor del skedde efter hemkomsten från den så kallade babyloniska exilen, den traumatiska händelse då det judeiska ledarskiktet tagits i landsflykt till Babylon under 500-talet f.Kr. När perserkonungen Kyros i praktiken krossat det nybabyloniska riket år 539 lät han snart de judar som ville återvända till Judéen. Och de som valde att resa hem kom naturligtvis snabbt i konflikt med de människor som levde kvar i Palestina. Bland framträdande kretsar i återvändarmiljöerna satte man uppenbarligen samman många av de gammaltestamentliga texterna som ett sätt att skapa förståelse för sin egen roll i historien; på detta sätt definierade man sig både mot storrikena under vilka man varit underkuvade och mot andra riktningar inom det egna folket. Och man skrev på det traditionella judiska språket, hebreiskan, fastän många vid det laget uppenbarligen övergått till att tala arameiska.

Just arameiskan blev under det sista årtusendet före vår tideräknings början alltmer framträdande i Främre Orienten. Från början handlar det om ett arameiskt språk (som är ganska nära släkt med hebreiskan - om än inte nog för inbördes förståelse), men efter hand som språket spreds delade det upp sig i dialekter, så att det snart inte fanns ett enda arameiskt språk utan en hel liten familj. De olika varianterna av arameiska skrevs - och skrivs - med ett konsonantalfabete, i grunden samma alfabete som än i dag används för hebreiska. Detta alfabet härstammade från det som en gång spritts av fenicierna.

Arameiskan hörde från början hemma i Syrien, men efter hand som fler och fler arameisktalande flyttade in i Mesopotamien spreds språket där, och det började uppenbarligen konkurrera med akkadiskan redan under första halvan av det sista årtusendet f.Kr. Detta kan vi faktiskt läsa om i direkta källor: i ett brev (på akkadiska) i den assyriske konungen Sargon II:s korrespondens (slutet av 700-talet f.Kr.) föreslår en av kungens funktionärer vid namn Sin-iddina att man borde övergå till att föra korrespondensen på arameiska, med alfabet på pergament - och inte med akkadisk kilskrift på lertavlor. Sargon II reagerar mycket negativt på detta förslag, och vill definitivt hålla fast vid det gamla språket och skriftsystemet. Här anar man hur akkadiskan kopplades till de högre klasserna, medan fler och fler i de folkliga lagren övergått till arameiska. Språkvalet blev en klassmarkör. Samma typ av fenomen kan vi eventuellt se även ett antal hundra år tidigare i hettiterriket, där luviskan hade expanderat mer och mer som folkligt språk; det har föreslagits att hettitiskan efter hand blev just ett gammaldags, kanslistiskt överklasspråk.

När de akkadisktalande rikena förlorat sin makt fortsatte arameiskan att expandera. När perserna under Kyros upprättade sitt storrike i slutet av 500-talet f.Kr. använde de bara delvis sitt eget språk - fornpersiskan - som administrationsspråk. Det viktigaste språket i deras mångkulturella imperium blev just arameiskan, som redan hade så stor spridning. Det är just denna starka roll för språket som gjorde att Jesus från Nasaret hade en dialekt av arameiska som modersmål.

Men alla imperier utmanas. I detta fall var det Alexander den stores framfart på 300-talet f.Kr. som helt ändrade situationen. Hans imperium spred grekiskan vitt och brett - ända bort till norra Indien. Och koiné-grekiskan - den allmänna "gatugrekiskan" - blev det dominerande språket i hela östra Medelhavsvärlden i många hundra år. När Jesus från Nasaret levde var Palestina sannolikt trespråkigt - grekiska, arameiska och lite hebreiska kunde man säkert höra i Jerusalem. Latin var nog mindre vanligt, även om romarna tog över 63 f.Kr: latinet slog mest igenom i det romerska rikets västra delar.

10108_04.jpgArameiskan trängde småningom undan akkadiskan.

När den judiske upprorsledaren Bar Kokhba på 130-talet e.Kr. gör ett sista försök till ett judiskt antiimperialistiskt uppror mot den romerska övermakten kan vi se resultatet av denna språkliga mångkulturalism: i brev bevarade mellan honom och hans officerare använder de alla tre språken. För en invånare i Judéen kring vår tideräknings början signalerade de säkert olika saker: grekiskan var det världsvana allmänspråket, i linje med de västerländska makternas behov. Arameiskan var allmänt i Främre Orienten och var sannolikt ens modersmål. Och hebreiskan var det ärvda, gamla språket, som signalerade judisk etnisk tillhörighet - och kanske fromhet. Men några hundra år in i vår tideräkning dog hebreiskan helt ut som talspråk, till sist utträngd av sina konkurrenter, men förblev sedan judendomens lärda språk under nästan två millennier. Det återfick en politisk roll när det lade grunden till den moderna, israeliska hebreiskan under 1800- och det tidiga 1900-talet, ett språk som ändå blev något helt eget, i och med att de judiska invandrarna i Palestina inte kunde undgå att påverkas av de språk de själva vuxit upp med (t.ex. jiddisch och ryska). Arameiskan överlevde i många olika dialekter som minoritetsspråk bland kristna, judar och mandéer - fast arabiskan tog över alltmer. Ett av de moderna arameiska språken går till och med under namnet assyriska, det namn som också syftar på en av dialekterna av den gamla akkadiskan.

I Främre Orienten har språk kommit och gått, spridits av imperier och trängts ut av dem. Under hela den långa tid man kunnat skriva i denna del av världen - och här har ju skriften funnits allra längst, under 5 000 år - kan vi följa hur folk och härskare använt språk som maktmedel, som medel att överleva, och som medel för motstånd. Processen pågår än i dag.

Ola Wikander är docent i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet samt författare; hans senaste volym är Unburning Fame: Horses, Dragons, Beings of Smoke, and Other Indo-European Motifs in Ugarit and the Hebrew Bible (2017), och hans senaste skönlitterära bok är Den trettonde funktionen (2015).