Det skrivs mer än någonsin tidigare på våra arbetsplatser i form av blanketter, formulär och dokumentation. Och det är arbetarna själva som skriver. Men vad är det egentligen som skrivs? Anna-Malin Karlsson granskar relationen mellan makten och språket på jobbet.

Miranda arbetar i äldreomsorgen och har svenska som andraspråk. Hon berättar i en intervju:

-Man kan inte heller skriva hur dumt som helst eller hur? "Bajsar" eller någonting. Det ska vara finess också, så det är det som är svårt. Det ska inte vara liksom kränkande. Det ska vara en fin dokumentation.

-Så när du säger finess menar du vilka ord man använder?

-Ja, man kan liksom inte bara skriva som jag säger. Det ska inte vara kränkande för de boende. Och det är dem som vi arbetar för, så det är svårt med språket för att man vill ju berätta hur det här har hänt. Som det är.

Miranda ser inte språkproblem som något som har med uttal och grammatik att göra. Hon beskriver svårigheterna på ett annat sätt: att hitta formuleringar som både är rätt enligt reglerna för att visa de boende respekt och som samtidigt berättar hur det faktiskt är. Dilemmat handlar om de dubbla lojaliteter som en omsorgsarbetare ställs inför, om principer som krockar. Sådana avancerade språkliga överväganden hanterar Miranda och hennes arbetskamrater varje dag.

Alltmer arbete utförs med språk. I en del fall har det alltid varit så: juristen pläderar och skriver domar, ingenjören skriver rapporter, läkaren samtalar och skriver journal, läraren undervisar. Men också hantverk, industriarbete och arbete inom transport och lokalvård kräver språk, i dag mer än tidigare. Språk är därför ofta i fokus när anställningsbarhet diskuteras, inte minst när det handlar om invandrare. Kunskaper i svenska lyfts fram som enda nyckeln till ingång och framgång i arbetslivet, och inte sällan pekas bristande språkkunskaper ut som det största problemet när verksamheter fungerar dåligt. Detta ensidiga fokus på individers språkförmåga, och på "språk" som separata och enhetliga fenomen (svenska, arabiska, engelska), som man behärskar eller inte behärskar, gör att vi missar de verkligt intressanta språkfrågorna i dagens arbetsliv.

Språkkompetens måste alltså sättas in i ett vidare perspektiv, och förstås i relation till dominerande ideologier kring språk och kommunikation. Det som brukar kallas den nya arbetsordningen, i sin tur del av den så kallade nya ekonomin, ger en ram för förståelse. Gränserna kring tidigare specialiserade och fokuserade arbetsuppgifter har luckrats upp, och den som är en duktig svarvare måste också kunna dokumentera sitt arbete i skrift och beskriva det för andra personer, eftersom man allt oftare arbetar i mångprofessionella team med ansvar inte bara för en liten del av produktionen utan för en större helhet. Ofta har också hela lager av mellanchefer och administratörer rationaliserats bort, så den som sätter ihop en produkt behöver ha kunskap om hela produktionskedjan, och måste kanske även ha kundkontakter och sköta en del av försäljningen.

10104_01.jpgBild: Robert Nyberg

I de flesta yrken ställs därmed stora krav på vad som allmänt brukar beskrivas som "kommunikativ kompetens". Ofta har nog arbetsgivaren inte funderat djupare på vad det innebär, men det kan handla om sådant som bemötande, förmåga att lyssna, sätta sig in i andras perspektiv, vana vid olika kommunikationssituationer, förmåga att föreställa sig olika mottagare till en skriven text, eller kompetens i att förklara "självklara" saker för någon med andra bakgrundskunskaper.

Kraven på kommunikativ kompetens verkar intressant nog se lite olika ut beroende på yrkets status. Vissa studier antyder att patienter kan acceptera en läkares bristande språkkunskaper om det är tydligt att hen är en kunnig doktor. Snabbutbildningar i svenska för invandrade läkare fokuserar också mer på det medicinska språket än på socialt småprat. Många av dessa läkare vittnar om hur bortkomna de känner sig i fikarummet, trots att de klarar arbetssamtal, både med kollegor och patienter, ganska bra. För undersköterskor och vårdbiträden, däremot, lyfts ofta det sociala bemötandet fram som en central språkkompetens. Miranda har deltagit i särskilda språkkurser och lärt sig hur man i samtal hanterar problematiska situationer.

Så långt det muntliga. En stor del av den ökade kommunikationen kan dock kopplas till ett ökat bruk av skrift. Den kommunikation som följer av ledningsparadigm som New Public Management och Lean Production ställer nya krav på kvalitetsmätning och effektivisering. Detta uppnås, anser man, genom ett antal rutiner som nästan alltid involverar olika typer av mallar, formulär och tabeller. Utfört arbete ska dokumenteras på särskilda sätt, så att prestationen kan mätas och bedömas. Misstag och fel ska hanteras enligt speciella mönster, för att garantera att rätt åtgärder vidtas samt att felet inte upprepas. Mycket av den så kallade avvikelserapportering som sker på våra arbetsplatser går ut på att de anställda ska lära sig analysera problem enligt en fastlagd modell, som steg för steg reducerar komplexitet och leder till en viss typ av problemförståelse. Inte sällan finns färdiga alternativ att välja mellan.

För att ta ett exempel: när ett arbetsteam i en av våra större industrikoncerner råkar ut för att en av deras maskiner producerar en stor mängd felaktiga produkter måste de anmäla felet genom att fylla i blanketten "snabb problemlösning". Där måste de välja de huvudsakliga problemkällan bland fyra givna "M": människa, metod, maskin eller material. Det utesluter att felet kan spåras till exempelvis organisation, ledning eller andra, mer övergripande nivåer. Formuläret styr alltså förståelsen av problem i produktionen mot orsaker som går att åtgärda relativt enkelt: genom att människor utbildas eller ersätts, metoder förbättras, maskiner repareras eller material byts ut. Det är smart uttryckt och låter effektivt, men arbetsteamet vill inte peka ut någon enskild arbetskamrat som skyldig - vilket blir det enda återstående alternativet när varken metod, maskin eller material passar som orsak. Protesten leder till en lång diskussion på verkstadsgolvet, som slutar med att en arbetsledare fyller i blanketten åt teamet, som till slut skriver i alla sina namn - samtidigt som de alla är överens om att ingen gjort fel.

För en djupare förståelse av språk och makt i arbetslivet är begreppet diskurs användbart. Det har blivit ett jargong-ord, och avfärdas av många som innehållslöst. Men diskursbegreppet erbjuder en verkligt annorlunda förståelse av vad språk är, och av hur språk kan kopplas till makt och inflytande. Diskurser kan översättas med språkligt uttryckta föreställningar om världen, dvs. synsätt på en verksamhet, på de värderingar som styr den och på människors plats i verksamheten. Poängen är att det handlar om hur språk skapar betydelse, och hur denna betydelse placerar människor i förhållande till samhället och till varandra. Exempelvis kan föreställningen att andraspråkstalares bristande kunskaper i svenska är det största problemet i svenskt arbetsliv beskrivas som övergripande språkideologi som tar sig uttryck i olika diskurser: i en språkbristdiskurs ("de talar/skriver för dåligt"), i en enspråksdiskurs ("i Sverige pratar vi svenska") och värsta fall en anti-invandringsdiskurs ("kräv att de lär sig svenska eller skicka hem dem").

Men diskurser finns inte bara i debatter om språk och arbetsliv. De finns också i arbetslivet. I själva verket handlar språkrelaterade arbetsproblem ofta om att olika diskurser hamnar i konflikt, snarare än om att individer inte behärskar svensk ordföljd eller tempusböjning av verb. Obekanta eller krockande diskurser ställer till problem. I yrken med lång tradition av "tyst", eller kroppsburen kunskap har föreställningar om arbetet och dess innehåll formats av handlingar och levda erfarenheter. Den som ska lära sig yrket går bredvid, moment visas praktiskt och tränas manuellt. Adepten gör så småningom kunskapen till sin egen. Resultatet visar sig kanske i produktens utseende, kundens nöjdhet eller en omvårdad människas förbättrade eller bevarade hälsa. Kvalitet uppnås och bedöms här och nu. När sådant arbete ska beskrivas, dokumenteras och mätas på ett sätt som gör resultatet av det jämförbart med resultatet av andra arbeten krävs en ny diskurs, som framförallt handlar om att arbetet beskrivs i ord. Och det duger dock inte med vilka ord som helst, utan det ska vara ett språk som tonar ner det individuella och specifika, och lyfter handlingar, tillvägagångssätt och kunskap till en generell nivå.

När enskilda boendes behov ska fastslås i äldreomsorgens genomförandeplaner godkänns inte formuleringar som "han tycker om att sitta på balkongen". Det ska hellre stå "utevistelse varje vecka". En sådan skrivning riktar in sig på vad personalen ska göra och inte på den människa det handlar om. Fokus på vad som ska erbjudas, med medföljande opersonlighet och standardisering, är typiskt för institutionella diskurser, men ligger långt ifrån den professionella yrkesdiskurs som en snickare eller en undersköterska naturligt skulle använda med sina kollegor.

För några år sedan deltog jag i ett forskningsprojekt som undersökte språkliga möjligheter och hinder för andraspråkstalare av svenska i äldreomsorgen. Utgångspunkten var en beskrivning som kan kopplas till en språkbristdiskurs. Tidigare problemanalyser hade lett till att olika typer av språkutbildningar startats, där anställda med annat modersmål fick lära sig bra bemötande på svenska, liksom vilka ord man får skriva och inte skriva i den sociala dokumentationen. I våra intervjuer kom det fram att andraspråkstalarna var mycket medvetna om de olika reglerna kring språk, mer medvetna än många med svenska som modersmål, men att listor över "förbjudna ord" fungerade hämmande.

Under våra observationer hände en gång att en av de anställda - Nena - fick ett slag av en av de boende. Hon skulle därför fylla i avvikelserapporten för aggression. I köket var snart ytterligare fyra personer involverade i skrivandet, och den svåraste delen diskuterades länge: får man skriva "slåss"? Kan man skriva att Nena fick ont och blev kränkt? Till slut enades gruppen om: "Hon blev utåtagerande med slag med handen." Och: "Beteendet sjukdomsrelaterat." Det hela tog 40 minuter. Exemplen är många på hur stora grupper av anställda ägnar lång tid åt att tillsammans formulera texter som inte ska kränka de boendes integritet. Och följden är alltid att det som till slut skrivs visserligen är oklanderligt, men knappast hjälper dem att utveckla sitt professionella kunnande. För att kunna göra det behöver de prata med varandra om enskilda boende, händelser och specifika sätt att hantera problem.

10104_02.jpgBild: Robert Nyberg. Den kommunikation som följer av ledningsparadigm som New Public Management och Lean Production ställer nya krav på kvalitetsmätning och effektivisering.

Ett genomgående mönster är att de diskurser som är knutna till institutioners regelverk, och som hämmar och hindrar de anställda, är kopplade till skrift. Det går på tvärs mot en vanlig föreställning om läs - och skrivkunnighet, eller litteracitet som det ibland kallas, nämligen att den ger människor makt. En skrivande människa kan påverka sin situation och delta i det offentliga samtalet. Så har det varit historiskt, och på samhällsnivå stämmer det att länder med hög litteracitet också är mer demokratiska och jämställda. Men makten över skriften i dagens arbetsliv ligger sällan hos arbetstagarna, utan hos den ledning som utformar formulär och mallar, och som bestämmer att det ska skrivas över huvud taget.

Mycket talar också för att alltfler skriver mer än de hinner läsa. Under Sveriges barndom som skriftnation var det tvärtom: de många behövde bara kunna läsa (bibeln och psalmboken), medan skrivandet var för några få. Har vi kanske fått en omvänd maktfördelning i förhållande till skriften? Där de många hålls under kontroll genom att de tvingas fylla i och formulera sig om sådant de inte själva har nytta av, med följden att de inte hinner läsa och förkovra sig?

Införandet av diskursbegreppet i diskussionen om språkkrav i arbetslivet öppnar många möjligheter till maktkritik. För det första flyttar det fokus från individ till struktur och kultur; det blir för enkelt att skylla språkproblem på de redan svaga. För det andra riktar det ljuset mot diskursernas mer materiella livsformer: deras kommunikationsmönster, texter och formulär. Den som har makten över dem har också makten över språket, och över hur det arbete som utförs förstås och värderas. För det tredje kan man reflektera över vilka diskurser som undertrycks: de muntliga, lokala, personliga, erfarenhetsbaserade. Vilka konsekvenser får det för det professionella kunnandet - särskilt i yrken där människor står i fokus?

Anna-Malin Karlsson är professor i svenska i Uppsala med inriktning mot sociolingvistik. Flera av exemplen i artikeln har hämtats från forskningsprojektet Omsorg som språkarbete.