Ingen har väl missat högerns högljudda kritik av "identitetspolitik". Fokuset ligger ofta på att vänstern är fånig, att nu får man inte säga vad man vill i det här jävla landet. En vanlig reaktion och tankegång från kamrater vänsterut är att "om högern kritiserar det så är det rätt!". Det är ett farligt förhållningssätt där vi dansar efter högerns pipa. I stället för att ta första steget, lägger vi de egna analyserna på hyllan och reagerar på de andras politik.

Om det är något som får människor utanför den kulturpolitiska vänsterbubblan att reagera med obehag så är det just de stenhårda moralpredikningarna och ett språk som ingen förutom de mest insatta förstår sig på. En vänster som majoriteten av arbetarklassen (och befolkningen i allmänhet) inte förstår sig på och en höger som kommer med "rätt" kritik är exakt vad högern vill ha.

Vad som är skrämmande för högern är tanken på en vänster som likt en enda stor organiserad Katniss Everdeen funderar ut vem den verkliga fienden är och riktar pilen uppåt mot himlen. Varför skulle borgerliga ledarskribenter i landets största tidningar egentligen bry sig om vad några kolumnister i obskyra vänstertidskrifter tycker om vilka kläder som är okej, vilken kultur som är problematisk eller hur man ska uttrycka sig? Jo, för att det är en ofarlig fråga och de vet att de kommer att få fler ryggdunkningar än vad de kommer att få skit om de tar upp det. "Nu har det väl ändå gått för långt" skriver de och folk står som nickedockor.

9707_01.jpgAlma Öberg

Att bemöta vänstern när det kommer till frågor som låga löner, nedskärningar i välfärden eller pengar som försvinner till skatteparadis skulle vara direkt farligt för dem. Då skulle de inte längre ha majoriteten med sig utan mot sig. Då hade de inte längre kunnat peka ut vänstern som "kultureliten som pratar över huvudet på vanligt folk" eftersom det skulle peka ut dem själva som försvarare av den verkliga eliten. Varje populists verkliga mardröm!

När vänstern grabbade åt sig diskussionen om kulturen och i gengäld lät högern få veto om ekonomin så var det vi som drog den stora nitlotten. Då den italienska marxisten Antonio Gramsci myntade begreppet kulturell hegemoni (ett begrepp som i betydelse är nära besläktat med postmoderna begrepp så som normer, strukturer och diskurs) så menade han att det är den härskande klassen som sitter på makten över kulturen. Att diskutera normer, kultur och individer utan att diskutera makt är som att enbart försöka ansa topparna på det stora träd som vi kallar orättvisa och strukturellt förtryck. I förlängningen kommer förtrycket inte utmanas. Bara dess yttre form.

Alma Öberg är socionom och vänsterpartist.