Sydkinesiska sjön kan bli nästa stora konflikthärd. Där stöter de kinesiska och amerikanska intressena samman, och Trumps nationalimperialism innebär skärpt politik mot Kina. Australien har en nyckelroll, och vacklar ännu.

Den russofobi som har fått spridning i svensk politik är allvarlig. "Rysskräcken" ger regeringen ammunition att ytterligare närma sig USA och Nato. Med Donald Trump som president i Vita huset är dock relationen mellan USA och Ryssland svårare att förutsäga.

Trump har emellertid hittills, liksom Obama, hållit en kontinuerligt hård linje gentemot Kina, och hans tonläge är ännu mer uppskruvat, eftersom Vita huset ser Kina och Tyskland som ekonomiska huvudkonkurrenter. Trump har emellanåt lanserat hot om importtariffer på 45 procent på kinesiska produkter och anklagat Kina för att manipulera sin valuta.

Det höga tonläget gäller Sydkinesiska sjön. Flera länder i regionen gör anspråk på delar av dessa vatten, utöver Kina exempelvis Taiwan, Filippinerna, Indonesien och Malaysia. Intresset beror på att Sydkinesiska sjön förmodligen inte bara innehåller rikligt med fisk utan också energireserver i form av olja och naturgas. Dessutom är Sydkinesiska sjön den viktigaste farleden för världens handelsflottor; tre gånger så mycket sjöburen handelstrafik passerar här årligen än genom Suezkanalen. Cirka 80 procent av Kinas energiimport (exempelvis råolja) passerar denna korridor, liksom 66 procent av Sydkoreas och 60 procent av Japans. Kina har sedan flera år börjat konstruerat artificiella öar i Sydkinesiska sjön och vissa av dessa har försetts med landningsbanor. Det har de andra länderna i regionen sett som en form av militär strategi från Kinas sida.

10012_01.jpgSydkinesiska sjön.

Filippinerna drog därför år 2013 Kina till skiljedomstolen i Haag för att skydda sina anspråk i Sydkinesiska sjön. Det verkar dock som om USA lät Filippinerna agera som hyrt ombud för sina affärer, då USA inte är part till havsrättskonventionen. Redan år 2011 utfärdade nämligen Barack Obama sin "Pivot to Asia", en strategisk plan utvecklad av Hillary Clinton för att behålla och utöka USA:s inflytande i den här delen av Asien. Haag-domstolens skiljedomsavgörande den 21 juli 2016 (Philippines v. China 2013-19) gick emot Kina. Kina (och faktiskt Taiwan) har dock deklarerat att de inte erkänner avgörandet. Haag-domstolen har vidare inte möjlighet att införa sanktioner. Avgörandet blev därmed tandlöst.

USA åkte på ytterligare ett bakslag då Rodrigo Duterte blev Filippinernas president 30 juni 2016. Han kallas "Filippinernas Trump" och har intagit en relativt avig position till USA, och. Filippinerna har släppt intresset för att få skiljedomen från Haag erkänd. Men det finns andra mer pålitliga allierade för USA i regionen.

Australien spelar nämligen en nyckelroll i konflikten. Såväl den nuvarande högerregeringen som tidigare socialdemokratiska regeringar har under senare år gett USA:s styrkor tillgång till militära flyg- och marinbaser i Australien. Det finns därför anledning att också från svenskt håll bevaka Australiens agerande i förhållande till Kina. Det är ett ambivalent förhållande: Australien balanserar mellan att å ena sidan behålla gemensamma strategiska finansiella samarbeten med USA, gentemot Kina och andra asiatiska länder, å andra sidan är Kina den enskilt största exportmarknaden för Australien. Kinas stora betydelse i Australien är till och med visuellt märkbar. Vägen till den internationella flygplatsen i Sydney kantas av stora reklamtavlor för projekterade bostadskomplex, huvudsakligen på kinesiska.

Att säga att "Australien balanserar" är dock inte helt rättvisande. Härskarskiktet i Australien har sedan 1980-talet varit splittrat i huvudsakligen två läger om Kina. Motsättningarna beror på delvis skilda intressen mellan kapital som är beroende av huvudsakligen internationella eller nationella sektorer, finanskapital kontra industrikapital, storföretagare respektive småföretagare och så vidare.

I Australien speglas härskarklassens oenighet tydligast i det största regeringspartiet, Australiens Liberala Parti (ALP). Även om man i den ekonomiska politiken överlag förespråkar frihandel sedan några decennier är partiet trots sitt namn utpräglat konservativt. ALP regerar tillsammans med det Nationella Partiet (NP), som traditionellt företräder jordbrukarnas intressen. Tillsammans med vissa regionala högerpartier som kandiderar på federal nivå kallar sig ALP och NP för Koalitionen. ALP är det största borgerliga partiet och fick i det senaste federala valet (2016) till Representanthuset (andra kammaren) 28, 67 procent. Det är det parti som haft längst regeringstid i Australien på federal nivå sedan självständigheten från Storbritannien.

10012_02.jpgAustralien samarbetar militärt med USA, men är samtidigt intresserat av ekonomiskt utbyte med Kina. Här undertecknas ett handelsavtal mellan Kina och Australien.

Men ALP har börjat vackla som parti. Till stor del beror det på en intern konflikt om förhållandet till Kina. Premiärministern Malcolm Turnbull (ALP) är finansman med en uppskattad förmögenhet motsvarande knappt en miljard svenska kronor. Han representerar den mer liberala falangen inom ALP, som sätter handel och finans främst. Regeringen har därmed fokuserat på att skapa stöd i parlamentet för ett omfattande paket av sociala nedskärningar för att kunna sänka bolagsskatterna ytterligare. Det folkliga missnöjet med detta sparpaket har fått den konservativa falangen inom ALP att vädra livsluft. Den är reflexmässigt protektionistisk, nationalistisk (anti-islam och anti-"Asien") och pro-USA. Det har skett konservativa avhopp från ALP i parlamentet, där avhopparna, likt Trump i sin valkampanj, krävt krafttag mot "etablissemanget". Högerdebattörer som får spelrum i australisk-amerikanske mediemagnaten Rupert Murdochs tidningar har också stämplat vissa politiker och affärsmän i Australien som kinesiska agenter och ohyra.

Det finns därför en rädsla i vissa delar av Australiens härskarklass att Trump-administrationen ska inleda ett handelskrig mot Kina och att Australien då skulle riskera att dras in i en eskalerande konflikt. När Kinas utrikesminister Wang Yi besökte Australiens huvudstad Canberra i februari bedyrade han dock att ett krig med USA vore "otänkbart" och att "ingen sida har råd med krig". Australiens utrikesminister Julie Bishop (ALP) har å sin sida också upprepat så ofta hon kunnat att relationerna med Kina är prioriterade.

Turnbull har dock i en pressad tv-intervju sagt att han kan tänka sig utöka samverkan med USA i Asien genom att placera fler australiensiska skepp i Sydkinesiska sjön, om en sådan förfrågan skulle komma från Vita huset. Turnbull har emellertid försökt tona ned detta och liknande uttalanden med att en utökad australiensisk närvaro i Sydkinesiska sjön skulle utgöra en del av redan etablerade militära samarbeten i regionen. Sådana uttalanden ger dock vissa indikationer om ett skifte. Det kan innebära att Australiens politiska ledarskikt är berett att ge efter för påtryckningar från USA om att ta en mer aktiv roll för Vita husets räkning i konflikten i Sydkinesiska sjön. Det skulle vara förödande för dynamiken i regionen. I värsta fall kan det på sikt leda till risk för krig där Australien står tillsammans med USA mot Kina.