Vart går USA? Vad betyder den nya nationalimperialismen? Ett tydligt svar på frågan lär dröja. Den faktiska politiken kommer att vara ett resultat av de omfattande uppgörelser inom det amerikanska kapitalet som nu pågår. MATHIAS CEDERHOLM kommenterar.

Vi vet några punkter som krafterna kring Trump driver. En avgörande målsättning är vad en del kallar en "nationalimperialistisk" modell. USA ska göras mindre beroende av internationella samarbets- och allianssystem. FN, WTO, NATO och TPP uppfattas som arbetsformer som alltmer kommit att hämma USAs egna intressen. Misstänksamheten mot den liberala internationalismen är en utbredd hållning bland republikanerna som nu kan sägas ha radikaliserats. I motsats till perioden från Bush d.y. (minns Irakkriget och MEFTA) till Obama, då regionala frihandelssatsningar varit melodin, är nu tanken att varje land får klara sig självt. Med tullar, handelskrig, militärt tryck, och - kan vi tänka oss - mer ljusskygga medel, ska det bli "America first". Washington har redan markerat att man inte ser sig som begränsad av WTO:s regler för handelssanktioner, mutor till andra regeringar har fått officiell sanktion, och man har utfäst stora ökningar av försvarsbudgeten för att kunna agera tyngre i inte minst Sydostasiens vatten.

En ganska egenartad allians står bakom Trumpprojektet. Reaktionära miljardärer, kol/olje-industri, Wall Street med Goldman Sachs, regelrätta ras- och civilisationskrigstänkare, avgörande delar av militären, vapenlobbyn och den privata säkerhetsindustrin. Men det finns också starka motkrafter, som kan illustreras av en politisk tungviktare, den republikanske senatorn John McCain. Han är på många vis typisk för det traditionella etablissemanget i sin vurm för frihandel och militära insatser som ett medel för amerikansk dominans. Han anser allianssystem som NATO, och handelsprojekt som TPP, som avgörande för att USA ska kunna driva sina intressen. Dessutom har han sedan länge drivit frågor om att underlätta situationen för immigranter i USA. Skälet är enkelt; avgörande delar av den amerikanska ekonomin bygger på arbetskraft utifrån. Det gäller allt från billig arbetskraft i jordbruk och privat servicesektor, till "brain drain" från hela världen till amerikansk kunskapsintensiv industri. Det finns en stark och befogad oro för att Trumps utlovade utkastande av migranter kommer att leda till raserat jordbruk och försvagad kunskapsindustri. Utlovade handelskrig och liknande ökar hotbilden, varuproduktionens globala värdekedjor kan klippas av, och priser på allt från livsmedel till teknologi riskerar att rusa i höjden för amerikanska konsumenter. Är Trumps mål att ersätta den importerade arbetskraften med ett egentillverkat trasproletariat? Idéerna om skattesänkningar, nya avregleringar, skärpt krig mot fackföreningarna och ännu sämre social service pekar i den riktningen. Men starka krafter inom det amerikanska kapitalet, och inom de politiska strukturerna, är alltså inte med på noterna. Och bland amerikansk arbetarklass börjar det mullra. Vi kan räkna med hårda strider.

10011_01.jpgDonald Trump.

Internationellt är också mycket oklart. Vad gäller det geopolitiska spelet kan vi ana en fortsättning på redan pågående förskjutningar. Den ekonomiska giganten Kina uppfattas som den avgörande utmaningen. En central målsättning för Washington är att försöka se till så inte Kina lyckas knyta för starka band över Asien till de två andra förhållandevis starka stater som stör den amerikanska ordningen - Ryssland och Iran. Avgörande är nu att inte i onödan driva de tre närmare varandra. Ett av stegen skulle kunna vara att öppna mot Ryssland, vilket Trump (ryssar är ju mestadels både vita och kristna, gubevars), starka krafter i Moskva och även många i Europa också önskar. Men förlusten av Ryssland som "fiende" riskerar underminera det transatlantiska allianssystemet. Många i Washington vill inte förlora Nato som verktyg för att knyta upp Europa, och en rad östeuropeiska stater är med på tåget. Trumps svar på detta antyds för närvarande i sin tur vara att, med benäget bistånd av de högerpopulistiska rörelserna i Europa, försöka försvaga EU-systemet och euron, och rikta kikarsiktet mot Tyskland som ytterligare ett av de länder som ska framhållas som hot mot amerikanska intressen. Att tysk industri och tyskt kapital hålls under armarna av euron är också en helt riktig iakttagelse. Å andra sidan kan EU-federalistiska krafter komma att stärkas av den långa rad av hot som nu kommit med Brexit, Trump, nya väntande euro-kriser, migrationsströmmar etc. Det ropas redan på sina håll högt på både EU-stat, EU-armé och EU-kärnvapen.

I Mellanöstern lär ett komplicerat spel fortsätta. Ryssland har nu säkrat en tung fot i västra Syrien, och Assadregeringen kommer att i någon form sitta kvar för överskådlig tid. En vinnare är Iran, med stort inflytande både i Irak och Syrien, och med växande ekonomiska band till inte minst Europa. I Trumps entourage finns många som starkt ogillar Iran, och lojaliteten med såväl Israel som Saudiarabien är påtaglig. Å ena sidan behöver Trump någon form av pragmatiskt samförstånd med Ryssland, å andra sidan vill han pressa undan Iran så mycket det går; Obamas försiktigt öppnade dörr ser ut att stängas. Allmänt hoppas man i Washington att via ombud kunna säkra Irak och/eller östra Syrien som en slags buffertzon mot Irans intressen västerut. När IS faller lär en kapplöpning inträda om kontrollen över denna buffertzon, och vi kan vänta oss ett komplicerat spel både i Syrien och Irak mellan USA, Ryssland, Assadregeringen, Turkiet, Iran, kurder, lokala stammar, olika shiafalanger etc. I Irak kommer antagligen, tyvärr, flera under IS-perioden frysta motsättningar att åter hetta till, vilket lär komma att utnyttjas av de olika makterna i regionen. Även i Libyen pågår en komplicerad balansakt mellan USA, EU, Ryssland och arabiska intressen. Den hårdföra inställningen mot Iran blev tydlig nästan omedelbart efter makttillträdet i Washington när Trumps säkerhetsrådgivare Flynn i det närmaste förklarade krig mot Iran, och försvarsminister Mattis var på håret att dra igång samma krig i samband med en fartygsincident i Persiska viken. Flynn fick snabbt avgå, och Mattis krigstrummor dämpades snart, vilket visar att det finns försiktigare motkrafter i administrationen. Krigstrummorna mullrar dock vidare med nya vapenförsändelser till Saudi och ökat amerikanskt deltagande i Jemenkriget, en påbörjad eskalering med trupper till Syrien och Irak, och en rad operationer med specialstyrkor och drönare i flera andra länder i regionen.

Det finns flera andra jokrar i leken. Vad kan vi vänta oss av Turkiet? Just nu löper Erdogan amok både i sitt eget land och i Syrien, men han har ett långsiktigt intresse av fungerande relationer med energileverantören Ryssland och Nato-ledaren USA. Just nu satsar Trump på de syriska kurderna som militär kraft mot IS, men på sikt? Ryssland? Antagligen är man i Moskva lyhörd för inviter, den egna ekonomin är ansträngd, och man har växande inhemska problem både ekonomiskt och politiskt ute i provinserna. Exxons planerade fossila satsningar i landet torde vara välkomna. Ryssland har egna intressen, inte minst fossila sådana, att bevaka i flera av konflikthärdarna i Mellanöstern. Vi kan nog vänta oss överenskommelser mellan USA och Ryssland, möjligen i form av intresseområden i Syrien, kanske som safe zones med Trumps uttryck. Ett liknande samarbete kan kanske väntas i Afghanistan, dit Ryssland faktiskt nyligen bjudit in USA att återigen spela en större roll. Iran ligger mitt emellan dessa arenor. Behöver det sägas mer?

Bakom de politiska och militära positioneringarna står stora ekonomiska intressen från olika håll. Återuppbyggnaden av Syrien, investeringar i olja och gas i hela regionen, transportsystem med riktning mot Europa och Kina. Olje/gas-bolagen går i skytteltrafik; ryska, amerikanska, kinesiska och europeiska bolag, alla har stora intressen och gamla och nya kontrakt att bevaka.

De underliggande problemen i Mellanöstern och Nordafrika lär fortsätta sjuda. Möjligen är nya protestvågor att vänta mot de korrupta statsmaskinerierna och en ekonomi som inte kan försörja den stora unga befolkningen. Mer migrationsströmmar är nog att vänta, och politiska effekter i Europa kan vi bara gissa om.

Det riktigt stora dramat vi kan vänta är emellertid det borta i öster. Medan Washington nervöst tittar på, dundrar den kinesiska maskinen vidare, inväxlad på nya spår över Asiens vidder och de omgivande haven. Maktspelet kring detta finns det anledning att återkomma till.