Vänstern har tappat styrseln. Somliga ägnar sig åt sidofrågor och moraliserande. Andra låter sig attraheras av ytterhögerns antielitistiska retorik. Asbjörn Wahl, facklig aktivist i Norge, förordar ett alternativ.

Arbetarklassen i väst bidrog till att rösta Storbritannien ut ur EU, göra Trump till president i världens stormakt nr 1 och ser till att ytterhögerpartier har vittring på regeringsmakten i flera av Europas folkrikaste länder.

Eftersom arbetare enligt programmet ska rösta vänster, skapar detta oro, otrygghet och förvirring bland både experter, kommentatorer och politiker i mittfåran - särskilt i arbetarrörelsen. Det är ingen brist på fördömanden och moraliserande av de som går till extremhögern. De som tänker längre börjar dock ana att stora gruppers marsch emot extremhögern kan ses som ett uttryck för en protest mot den rådande samhällsutvecklingen. Inte alla har fått ta del av globaliseringens framgångssaga, heter det.

Många av vänsterns politiker och aktivister har problem att orientera sig i den nya terrängen. Folk som annars skulle rösta för Storbritanniens utträde ur EU har exempelvis berättat att de under rådande omständigheter ändå röstade emot för att inte "bli sammanblandade med rasisterna och invandringsmotståndarna på nej-sidan".

Måhända vore det minst lika viktigt för vänstern att granska sin egen roll och sin egen politik med en något mer självkritisk blick. Kan det vara så att de har svikit sina väljare, att vänsterpartierna inte har setts som ett brukbart redskap i händerna på de som har minst makt och minst att röra sig med i dagens samhälle? Kanske har det blivit väl mycket identitetspolitik och mycket lite klasspolitik? Ja, kan det till och med vara så att vänsterns samhällsanalys inte förmår att ta tag i det väsentliga i den aktuella ekonomiska och politiska utvecklingen? Det flertalet inom vänstern kan enas om är att situationen är allvarlig, för att inte säga dramatisk.

Låt oss betrakta läget. I vårt europeiska närområde har den fackliga organisationsgraden nästan halverats på 30 år, och fackliga rättigheter och arbetsrättslagstiftning försvagas systematiskt. Det är sämre runt om oss, men det betyder inte att vi är opåverkade av utvecklingen. Mycket går åt fel håll också här, om än långsammare än i merparten av Europa. Det råder inget tvivel om att Norge fortfarande befinner sig på övre däck på det globala välfärdsskeppet, men mycket tyder på att det är övre däck på Titanic.

10009_01.jpgMake America Great Again.

Sammanfattningsvis så ökar ojämlikheten i samhället även hos oss och ett mer auktoritärt arbetsliv växer fram, bland annat genom amerikaniserade organisations- och ledarskapsmodeller.

Löneutvecklingen har stagnerat för de i botten på lönetrappan. LO Media sammanfattade nyligen denna del av utvecklingen ganska bra i en artikel, baserad på en ny rapport från fackföreningens forskningscentrum:

"Om utvecklingen fortsätter som idag kommer Norge snart ha lika stora skillnader som Tyskland och England. En ny FAFO-rapport visar att Norge inte längre är ett land med små skillnader mellan folk. Norge befinner sig i stark förändring, och de med lägst löner förlorar. De lägst avlönades löner inom privat sektor har praktiskt taget stått stilla sedan 2008 (...) allt färre av de med lägst lön har kollektivavtal" (9/11 2016).

Samtidigt upplever vi mer offensiva och aggressiva arbetsgivare, vilka bland annat genom outsourcing och ökad användning av bemanningsföretag organiserar sig bort från arbetsgivaransvaret, och därmed försvagar fackföreningsrörelsens styrka. Vidare utnyttjar de så gott de kan ett fackföreningsfientligt EU/EES och dess domstolar för att underminera fackliga rättigheter. I den pågående kampen om kontrollen över arbetspprocessen töms arbetet på innehåll över stora delar av arbetslivet. Arbetsuppgifter styckas upp och standardiseras, löntagarna utsätts för ökad övervakning, kontroll och styrning - och arbetstakten drivs upp. Professor Sten Gellerstedt har dokumenterat detta väl för Sverige, medan Eurofond har dokumenterat en stark ökning av andelen rutinmässigt arbete i Danmark (referat i Ugebrevet 31/10 2016), och det är knappast annorlunda hos oss:

"Danskarna utför omkring 30 procent mera rutinmässigt arbete än vi gjorde för 20 år sedan. (...) Intressant nog verkar rutinarbetet öka mest i jobbtyper som inte traditionellt förknippats med rutin. Det är särskilt ledare, specialister och kontorsarbetare som fått mera enformiga arbetsuppgifter."

Därtill bidrar arbetslinje-ideologin till att flytta uppmärksamheten från arbetslivets utformning och innehåll till individualisering - med moralisering, misstänkliggörande och en brutal sanktionsregim gentemot enskilda individer. Utvecklingen i arbetslivet har med andra ord gått bakåt för mycket stora grupper löntagare i vårt samhälle.

Det är naturligtvis kristendenserna i ekonomin som ligger bakom denna utveckling. Kapitalismen är inne i sin djupaste kris sedan 1930-talets depression, och kapitalägarna har lagt om sin strategi i ett försök att återfå profitnivån i ekonomin. Nyliberalismen blev deras politisk/ideologiska svar på krisen, men hittills är det inget som tyder på att de på detta vis klarar av att lösa kapitalismens inneboende motsättningar. En hämningslös spekulation är bara en av de allvarliga effekterna av denna krisutveckling. Såväl nyliberalismen som spekulationsekonomin är alltså effekter av kapitalismens kris, inte orsakerna till den, som många hävdar. Och globaliseringen, som många menar "har kommit för att stanna", och som fackföreningsrörelsen bara "måste anpassa sig till", är inget annat än resultatet av kapitalismens strategi och offensiv för att möta krisen.

I Europa framstår det efter hand ganska klart att viktiga mål för denna politik är att avveckla välfärdsstaten och nedkämpa fackföreningsrörelsen. I vart fall är det vad som pågår. Att miljoner och åter miljoner löntagare världen över blir "förlorare" i denna globaliseringsprocess borde inte överraska någon. Inte heller att de efter hand reagerar med misstro, raseri och blint uppror. Att delar av arbetarklassen, i avsaknad av en vänster med analyser, politik och strategi för att möta denna kris och offensiv från kapitalets krafter, låter sig attraheras av yttersta högerns verbala antielitism och antietablissemangsretorik, är mot denna bakgrund förståeligt.

10009_02.jpgDet är inte något nytt att yttersta högern friar till

Att förstå är emellertid inte samma sak som att acceptera, än mindre stötta. Att enskilda på vänsterkanten låter sig bländas av att de nya partierna på yttersta högerkanten lägger sig till med en till synes arbetarvänlig politik, några man till och med kan alliera sig med, är inte ett gott tecken. Det är inte något nytt att yttersta högern friar till "de små i samhället". Det skedde också under fascismens framväxt på 1930-talet. Då som nu fanns det också folk på vänsterkanten, om än inte så många, som bytte sida i en förblindad tro på att "nationalsocialism" var en form av socialism, och inte det diametralt motsatta, som historien på grundligt visat oss.

Att förstå att många av de mest utsugna och maktlösa i vårt samhälle attraheras av yttersta högerns antielitistiska retorik, betyder bland annat att skaffa sig insikt i orsakerna till att detta sker. Om man inte tagit till sig hur maktförhållandena i arbetslivet har förskjutits dramatiskt till arbetsgivarnas förmån, hur brutaliseringen i arbetslivet tilltar, hur otryggheten ökar för stora grupper av arbetstagare, ja då blir det också svårt att utveckla en intressepolitik som svarar mot de utmaningarna.

Verkligheten är att arbetarklassens utsugning, ökande maktlöshet och underordning för närvarande inte har någon röst i samhällsdebatten. Arbetarpartierna har i stor utsträckning kapat förbindelsen med sina gamla kärnväljare. I stället för att ta till sig missnöjet som skapas i ett allt brutalare arbetsliv, politisera det och kanalisera in det i en organiserad intressekamp, har medelklassens vänsterpartier föga annat att erbjuda än moralisering och förakt. Så bidrar man till att driva stora grupper av löntagarna i armarna på yttersta högerpartierna, som gör sitt för att kanalisera folks raseri mot andra samhällsgrupper (invandrare, muslimer, homosexuella, folk med annan hudfärg osv.) i stället för mot de verkliga orsakerna till problemen.

Detta måste självklart bekämpas, men det bekämpas alltså inte genom moralisering och förakt. Om inte fackförenings- och arbetarrörelsen är i stånd att förankra kampen mot kapitalismen och dess kris i folks vardagserfarenheter på arbetsplatserna, så förlorar de kampen om arbetarklassens själ. Ska vi undvika det, kan man heller inte fortsätta att snacka om "den norska modellen" som om ingenting hänt, som om den är intakt, som om det ömsesidiga samarbetet, respekten och medbestämmandet är existerande självklarheter i dagens arbetsliv. I stora delar av fackförenings- och arbetarrörelsens ledningar upphöjs den norska modellen idag till ett allmänt fenomen som är "till bägge parters fördel" - helt frikopplat från de maktförhållanden som utvecklas i arbetslivet. Den ses på som en högre form av förnuft och omges med en gemenskapsretorik som ständigt större grupper löntagare här i landet har problem att känna igen sig i.

10009_03.jpgNationella Frontens ledare Marine Le Pen.

Även om de utsugna inte har någon organiserad röst i dagens samhällsdebatt, får vi ändå i media små droppar om en annan verklighet i arbetslivet. Som då Dagbladet (20/3 2016) under rubriken "Vi gråter varje dag på jobbet" hade ett reportage om de ISS-anställda som städat hotellrummen på Oslo Plaza. Eller de mångfaldiga anonyma berättelserna vi har fått ta del av de sista åren från anställda inom arbetsförmedlingen, socialkontoren, sjukhusen och andra offentliga institutioner om en auktoritär kontrollregim à la New Public Management, vilken ödelägger arbetsmiljö och tar bort det som är kvar av arbetsglädje.

Bland dem som har sådana villkor finns det knappast någon större klangbotten för det budskap norska LO-ordföranden presenterade för företagsledarna i fjol: "Vi har varit eniga om utmaningarna vi står inför. Och olika infallsvinklar till trots är vi eniga om många av lösningarna också. Och vi är i vart fall eniga om att dessa utmaningar löses bättre i samarbete än med konflikt. (...) Vi har ju samma mål. Nämligen ett hållbart norsk arbetsliv. (...) Liksom på 90-talet kommer vi inte ifrån det ni gärna kallar moderation. Vi kallar det kollektivt förnuft, och det bör gälla för alla."(lo.no - 7/1 2016.)

Om det hade varit så, att de sociala dialogen och trepartssamarbetet varit till fördel för arbetsgivarna i dagens läge, skulle vi inte förvänta oss att de gick in för att etablera ett gott samarbetsklimat och medbestämmande också inom områden där facket är svagt, såsom inom hotell- och restaurangbranschen, inom detaljhandeln, inom städbranschen m.fl.? Det motsatta ser ut att vara fallet. Det verkar snarare vara så att den sociala partnerskapsideologin, som växte fram i kölvattnet av klassamarbetets framväxt, har bidragit till en avpolitisering och avradikalisering av fackförenings- och arbetarrörelsen - medan arbetsgivarna å sin sida i ökande grad går till angrepp mot både lagar och avtal som de tidigare har accepterat i klassamarbetets anda.

Sammanfattningsvis kan vi se att maktförhållandena i arbetslivet förskjutits dramatiskt - från arbete till kapital, från fackföreningsrörelse och demokratiska organ till multinationella bolag och finansinstitutioner. Under loppet av några få decennier har kapitalintressena lyckats avveckla de viktigaste regleringarna som möjliggjorde välfärdsstaten och den nordiska modellen: det internationella valutasamarbetet, kapitalkontrollen, etableringskontroll och andra marknadsregleringar. I en sådan situation utgör den sociala partnerskapsideologin (alltså betoningen av intressegemenskapen framför intressekonflikterna) för närvarande en barriär för den fackliga och politiska kampen. Vänsterns stora uppgift är att organisera motstånd mot den utvecklingen. Bara så kan också högerpopulismen och högerradikalismen pressas tillbaka. Än en gång måste vi vara i stånd att skapa en himmel över vår kamp - alltså perspektiv och visioner om ett bättre samhälle, ett samhälle med en drastisk utjämning av välståndet, där utsugningen upphör och där människors behov ligger till grund för samhällsutvecklingen. Då håller det inte med uttalanden, protester och appeller till ett trepartssamarbete som stadigt töms på innehåll. Det handlar om makt - ekonomisk och politisk makt. Det kräver omfattande mobilisering, såsom fackföreningsrörelsen byggde upp sin styrka för att erövra makt och inflytande i början av förra århundradet. Är vi beredda på det?