Den marxistiska traditionen i kvinnofrågan är lång. Fullständig jämställdhet i hemarbete och arbetsliv, kvinnans deltagande i produktionen och samhällslivet - det är återkommande ståndpunkter ända sedan 1870-talet. Frida Jansson läser revolutionärer som August Bebel, Friedrich Engels och Alexandra Kollontaj.

I slutet av 1800-talet började frågan om kvinnoförtrycket utforskas på allvar inom den kommunistiska rörelsen. Ingen befrielse för mänskligheten kan tänkas utan könens sinsemellan sociala oberoende och jämlikhet, skrev August Bebel i sin studie Kvinnan och socialismen från 1878. Sex år senare kom Friedrich Engels Familjen, privategendomen och statens ursprung där han bland annat myntade frasen "det kvinnliga könets världshistoriska nederlag".

Tidsandan var sådan att arbetarrörelsen stundtals diskuterade begränsningar av kvinnors förvärvsarbete. Bebels bok blev därför ett välbehövligt och genomgripande försvar av kvinnan generellt och arbetarkvinnan i synnerhet. Bebel uttryckte bland annat att kvinnor förmodligen skulle passa bättre för politiken än män.

Varken Bebel eller Engels var återhållsamma i sina beskrivningar av kvinnans utsatthet. Bägge gjorde, för sin tid, omsorgsfulla skildringar av förtrycket. Bebel behandlade allt från kvinnans särskilda exploatering i produktionen till huruvida fåfänga är en social konstruktion - han kom för övrigt fram till att fåfänga som social konstruktion under ett annat samhällsskick lika väl kan falla på mannen.

I en tid då skilsmässor var relativt ovanliga, besvärliga att få till stånd och framför allt stigmatiserande, konstaterade Bebel att fler skilsmässor tyder på en ökad jämställdhet; kvinnor behöver inte längre låta sig tyranniseras av sina äkta män. Han gick även till försvar för kvinnors rätt att utbilda sig, bland annat till läkare. Dels skulle det underlätta för kvinnor att söka vård i tid om de hade tillgång till kvinnliga läkare, dels var det allmänt ett viktigt krav att kvinnor fick tillgång till universitetsstudier och till alla samhällets verksamhetsområden.

Engels hävdade i Familjen, privategendomen och statens ursprung att förtrycket av kvinnan uppkom i och med privategendomen. Kvinnans sexualitet och frihet kontrollerades så att egendomen stannade inom familjen. Engels döpte förhållandet till det kvinnliga könets världshistoriska nederlag.

Engels skrev att före detta världshistoriska nederlag regerade den så kallade moderrätten, det vill säga att släktleden räknade på moderns sida eftersom de biologiska fäderna ofta inte kunde fastställas. Det dåvarande samhället hade dessutom ingen klar uppdelning mellan hemmets privata sfär och produktionen. Enligt Engels kom den till stånd i och med privategendomens uppkomst. Han uttryckte att jämställdhet mellan män och kvinnor inte kan uppstå så länge de inte deltar på samma premisser i det samhälleliga produktiva arbetet.

Under senare delen av 1800-talet var kvinnans plikter i hemmet som hustru och moder starka ideal, framför allt i borgerliga kretsar, men även för arbetarklassens familjer. Kvinnors förvärvsarbete sågs med misstänksamhet och som ett hot om konkurrens med lägre löner än männen. Men den kommunistiska rörelsen tog upp diskussionen om kvinnans roll som förvärvsarbetande och jämlik deltagare för ett socialistiskt samhälle, en av de mest ihållande och segdragna debatterna inom den socialistiska rörelsen.

10006_01.jpgSovjetisk affisch från 1926.

Under hela kapitalismens tidslinje har arbetarkvinnan slitits mellan det informella obetalda hushållet och det formella arbetet. Här kan man tycka att trots Engels och Bebels ansträngningar så har inte kvinnan, eller snarare analysen om kön, riktigt funnit sig tillrätta inom marxismen.

En följd av denna förhandling om kvinnans plats i samhället var att arbetarkvinnan blev föremål för särskild reglering på arbetsmarknaden. Frågan var tveeggad. Dels var arbeterskorna så pass exploaterade att stor allmän ohälsa, missfall och spädbarnsdödlighet var akuta problem som omedelbart behövde bemötas. Dels blev särskild reglering en följd av att den stora massan av arbetarmän, vilka enligt Bebel, Alexandra Kollontaj och andra saknade klassmedvetenhet, önskade begränsa konkurrensen från lågavlönade kvinnor. Särskilt skulle den gifta kvinnans arbete begränsas. Hennes plats ansågs framför allt vara inom reproduktionen.

Bebel och Engels var tydliga i sitt försvar av kvinnan men naturligtvis påverkade av den dåvarande tidsandan. Bebel tar till exempel upp kvinnors så kallade "kroppsliga oordningar" som ett skäl till att de tvingades sälja sin arbetskraft billigare än män. Han skriver "att en i (kvinnans) natur som könsväsen liggande omständighet tvingar henne att utbjuda sin arbetskraft billigare, då hon i allmänhet oftare än mannen är underkastad kroppsliga oordningar, vilka (...) lätt förorsaka avbrott i arbetet". Troligen syftar Bebel på graviditeter och möjligen menstruation.

Alexandra Kollontaj (1872-1952), som tillhörde en senare generation, menade dock i sina studier att kvinnors lägre lön inte berodde på sämre utfört arbete eller annorlunda fysik. Men kvinnans reproduktiva ansvar gav henne en svagare position inom produktionen, och därtill ansåg arbetsköparna att hon, till skillnad från mannen, inte hade familjeförsörjaransvar.

Enligt Kollontaj fanns alltså ekonomiska och sociala orsaker bakom kvinnors lägre lön och sämre arbetsvillkor. Hon konstaterade dessutom att kvinnor och män arbetade inom skilda produktionsprocesser, varför det inte var tal om någon konkret konkurrens.

Både Engels och Bebel beskriver kön som framför allt socialt. Bebel konstaterar till exempel att historien visar att förhållandet mellan könen förändras vid förändring av produktionssättet och fördelningen. Han menade att kvinnan på grund av sin undertrycka position ännu inte hade kommit till sitt så kallade väsens fullkomlighet.

Familjen var en öm punkt under denna tid, både generellt och inom kommuniströrelsen. Frågorna gällde bland annat familjens ursprung och funktion, äktenskapets vara under kapitalismen och senare under socialismen eller prostitutionen som familjens motpol. Den kommunistiska rörelsen tog upp kampen om familjen. Som Kollontaj uttryckte det: medan de borgerliga kvinnosakskvinnorna kämpar mot symbolen äktenskapet, så kämpar arbetarkvinnorna mot orsakerna som skapat den moderna formen av familj och äktenskap. Kollontaj, Lenin och andra benämnde inte sällan kvinnors hemarbete hemslaveri och kvinnan hemslavinna. Eleanor Marx (1855-1898; dotter till Karl Marx) uttryckte det som att samtidigt som kvinnan är kapitalistens slav är hon även en slav i hemmet, där hon betjänar sin man, far och bror.

Kommunisternas syn på det obetalda hemarbetet var att det skulle kollektiviseras. Clara Zetkin (1857-1933) motsatte sig till exempel, åtminstone i början av 1900-talet, att kvinnan hade några naturliga band till sitt barn, mer än amningen. Efter amningen menade hon att det var likgiltigt för barnet om det var den egna modern eller någon annan som skötte det.

Också Lenin uttryckte stöd för kollektivisering av hushållet, som han menade var förutsättningen för kvinnors frigörelse. I ett tal 1919 beskrev han hushållsarbetet som ytterst improduktivt, primitivt och mödosamt. Han har också sagt att hemslaveriet i form av köksarbete är det futtigaste, smutsigaste, hårdaste och mest avtrubbande av det ensamma arbetet med familjehushållet.

Marxismens teorier om familjen sträcker sig också utanför kvinnoförtrycket. Engels menade att vid produktionsmedlens församhälleligande så skulle, genom att familjen som ekonomisk enhet upphörde, kvinnor och män för första gången på riktigt kunna hänge sig åt varandra. Socialismen bar därmed i sig förutsättningen till den individuella kärleken mellan könen.

En uppenbar kritik mot den tidiga marxismen är att den var entydigt heteronormativ. Heterosexualiteten sågs som det naturliga. Men vill man hitta ett frö till en mer öppen syn på homosexuella relationer så skrev Bebel i Kvinnan och socialismen att "könsdriftens tillfredsställande är lika mycket varje individs ensak som tillfredsställandet av varje annan naturdrift, ingen har rätt att blanda sig häri". Ett litet frö som sagt.

Även inom arbetarrörelsen var teorierna banbrytande. Engels gjorde bland annat den vågade jämförelsen mellan kvinnoförtrycket och klassmotsättningen när han skrev att inom familjen är mannen borgare, kvinnan proletären. Han skrev också att den första klassmotsättning som uppträder i historien sammanfaller med utvecklingen av antagonismen mellan man och kvinna i par-äktenskapet, och det första klassförtrycket med det manliga könets förtryck av det kvinnliga.

10006_02.jpgAlexandra Kollontaj (t.v.) kallade hemarbetet hemslaveri.

Även om vi i dag kan hitta faktafel i Engels och Bebels historieskrivningar, går det inte att förneka deras ambition att lyfta kvinnoförtrycket som en del av klassamhället. De tidiga marxisterna kopplade djärvt frigörelsen av kvinnan till klassamhällets avskaffande. Kollontaj konstaterade 1925 att oavsett vad det borgerliga samhället kastar för rättigheter på kvinnan, så kan hon inte frigöras helt, varken i produktionen eller i det sociala livet, förrän inom det socialistiska samhället. Än i dag är den mest övergripande frågan för arbetarklassens kvinnor kravet på ekonomiskt oberoende. De ekonomiska frågorna i kombination med det obetalda hushållsarbetet följer som en röd tråd genom kapitalismens historia för arbetarkvinnorna. Om detta vittnar inte minst Kollontajs krav från 1909: höjd arbetslön, kortare arbetsdag, större resurser och mer fritid.

Lenin var av åsikten att arbetarkvinnans befrielse ska vara hennes eget verk och att det är kvinnorna som behöver gå i bräschen för kvinnofrågorna. Därtill menade han att det utan kvinnornas deltagande varken går att få till proletariatets diktatur eller kommunism. Vad gällde att mobilisera kvinnor till den revolutionära rörelsen var han pragmatisk. Vi måste finna vägen till kvinnorna, vi måste forska och söka ända tills vi finner den rätta vägen, sade han.

I slutet av 1800-talet inledde marxisterna kampen om kvinnornas lojalitet och deltagande för socialismens sak. Det är en målsättning och ett arbete som är lika viktigt nu som då. Hur erkänner vi, kraftfullt och utan förbehåll, och framför allt trovärdigt, kvinnorna som en jämstor och jämviktig grupp i arbetarrörelsen och klassanalysen?

Är det något vi kan lära av den tidiga marxismen så är det att konkret analysera och beskriva kvinnors livsvillkor. Vilka arbetsvillkor gäller, hur ser möjligheterna ut till abort, ekonomiskt oberoende, en värdig fritid? Hur påverkas kvinnors livsvillkor av rådande politik? Hur kan vi förändra och förbättra kvinnors vardag?

Vi behöver, i Bebel och Engels anda, bemöta det förtryck, ekonomiskt och strukturellt, som kvinnor erfar i privata relationer, i familjen och äktenskapet. För hur kan vi begära av den kvinna som arbetar deltid för att balansera barn, hushållsarbete och förvärvsarbete, att orka och ha tid att organisera sig för socialismens sak?

LITTERATUR

Referenser

August Bebel, 1878, Kvinnan och socialismen

Hal Draper, 2011, Women and class. Towards a socialist feminism

Friedrich Engels, 1884, Familjen, privategendomens och statens ursprung

Alexandra Kollontaj, 1926, Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen

Alexandra Kollontaj, 1909 (sv. övers. 1973), Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse

Alexandra Kollontaj,1909 (sv. övers. 1976), Kvinnan och familjen

V.I. Lenin, 1933, Om kvinnans frigörelse. En sammanställning av skilda texter.