Under 1960- och 70-talen växte andelen kvinnor bland lönearbetarna. De tillkämpade sig en starkare ekonomisk och social ställning. Politiker och företagsledare kallar sig idag feminister. Men i praktiken trycks arbetarkvinnorna tillbaka. En gång i tiden var Sverige världens mest jämlika land. Så är det inte längre. Sverige är det land där inkomstskillnaderna ökat mest under de senaste 35 åren, och även förmögenhetsskillnaderna har ökat. Välfärden har successivt urholkats, de osäkra anställningarna ökar och hetsen i arbetslivet tilltar. Utvecklingen slår särskilt hårt mot kvinnor i arbetarklassen.

Den svenska modellen var en klasskompromiss där kvinnorna gavs en underordnad ställning. Efter borgerlighetens offensiv från och med 1980-talet trängs klasstänkandet tillbaka; individen och "medarbetaren" kommer i stället. Kvinnornas underordnade ställning består. Förtrycket mot arbetarklassens kvinnor ökar.

I mitten av 1960-talet var över 2 miljoner människor, mer än hälften av alla förvärvsarbetande, sysselsatta i varuproduktionen. År 2014 hade sysselsättningen i varuproduktionen minskat till drygt 1 miljon personer, cirka 22 procent av alla sysselsatta.

Under 1970- och 80-talet byggdes samtidigt den offentliga sektorn ut kraftigt, vilket ledde till att antalet lönearbetande kvinnor snabbt ökade. Utvecklingen fortsatte fram till finanskrisen och omläggningen av den ekonomiska politiken i början av 1990-talet. Parallellt växte också den privata tjänstesektorn allt mer. Se figur 1 på nästa uppslag.

Den ursprungliga folkhemsvisionen rymde långtgående planer om industriell och ekonomisk demokrati. Detta övergavs under 1930-talet, men i arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1944 framfördes återigen långtgående förslag om planhushållning och ekonomisk demokrati. Saltsjöbadsavtalet från 1938 ifrågasattes.

Programmet genomfördes aldrig. Frågan om ekonomisk demokrati lades på hyllan och svensk socialdemokrati började anta sin nuvarande form.

I samförståndspolitiken övergavs ändå inte föreställningen om att det politiska livet baserades på klasskonflikt. Den universella välfärdsstaten gav materiellt uttryck för klassolidaritet, och den svenska modellen fostrade en stark klassidentitet och reproducerade klassallianser. Mindre synligt var förhållandet mellan kvinnor och män i modellen.

Efterkrigsprogrammet hade rymt radikalare idéer om kvinnors rättigheter. I Alva Myrdals vision kunde både kvinnor och män delta i arbetet och dela ansvaret för hemarbetet. En modern bostadspolitik och offentlig barnomsorg var centrala krav. Dessa idéer offrades nu till förmån för en "familjeorienterad" samhällspolitik. Kvinnan som arbetare-medborgare fick stå tillbaka för idén om kvinnan som moder-hemmafru. Könen separerades rumsligt, med männen i produktionen och kvinnorna i hemmet.

Kvinnor hade rätt att arbeta, men det saknades stöd och förutsättningar för dem att delta på arbetsmarknaden. Offentliga utgifter för barnomsorg till lönearbetande mödrar var fortfarande mycket små. Som mödrar kunde kvinnor däremot dra fördel av fri mödravård, moderskapspenning och bostadssubventioner, inte sällan i nya moderna lägenheter konstruerade för att rymma fler barn.

10003_01.jpgKvinnan som arbetare-medborgare fick efter kriget stå tillbaka för idén om kvinnan som moder-hemmafru.

Om kvinnor hade en central roll i folkhemmet så var den alltså genusspecifik. Hemmet sågs inte som en plats styrd av maktförhållanden. Där tycktes ingen strukturell ojämlikhet och inga konflikter mellan kvinnor och män finnas.

Under 60-talet började en diskussion om att folkhemmet måste ge plats åt det växande skiktet av tjänstemän och kontorsanställda, och då särskilt arbetande kvinnor. Bönder, arbetare och hemmafruar var inte längre de centrala figurerna i folkhemmet. Nu trädde i stället "löntagarna" - både kvinnor och män - in på scenen.

När andelen kvinnor på arbetsmarknaden ökade blev de en allt viktigare politisk grupp. SAP och Folkpartiet tävlade nu om vem som bäst företrädde de kvinnliga löntagarnas intressen. Förändringarna skapade utrymme för en könsrollsdebatt. Eva Mobergs essä Kvinnans villkorliga frigivning från 1961 var det första explicita uttrycket. Hennes argumentation knöt an till Alva Myrdals radikala vision från 1930-talet och reste bland annat krav på arbetstidsförkortning, vilket blev en viktig stridsfråga på 1970-talet.

10003_02.jpgFigur 1: Den offentliga sektorns tillväxt har brutits. Sysselsättningsutveckling efter näringsgren 1950-2015 (tusental). Källa: Historia.se, SCB och egna beräkningar

Behovet av offentlig barnomsorg började diskuteras allt mer. Samtidigt missgynnade skattesystemet kvinnors arbetskraftsdeltagande: sambeskattningen gav familjer incitament till att mannen skulle öka sin inkomst genom övertidsarbete.

Efterfrågan på arbetskraft växte, och utbudet kunde ökas antingen genom invandring eller genom större kvinnligt arbetskraftsdeltagande. Fackföreningsrörelsen föredrog det senare, men båda lösningarna kom i praktiken till användning under 1960-talet.

I början av 1960-talet avskaffade LO och SAF de särskilda kvinnolönerna - dessa sattes vanligtvis till två tredjedelar av en mans lön. LO:s krav på solidarisk lönepolitik syftade också till att utjämna löneskillnaderna i allmänhet. Klassolidariteten kombinerades med målet att tvinga fram en modernisering av industrin. Lönegapet mellan heltidsarbetande kvinnor och män blev det lägsta i världen. Dock kvarstår löneskillnaden än i dag.

Debatten under 1960-talet fokuserade alltså på att ge plats åt tjänstemannaskikt och lönearbetande kvinnor. Industriarbetarna signalerade sin ambition att färdigställa folkhemmet genom att införa ekonomisk demokrati via aktiv arbetsmarknadspolitik och industripolitik.

I slutet på 1960-talet utmanades emellertid den här diskussionen av en mer radikal kritik. Nu kom den andra vågen av feminism. 1971 bildades Grupp 8 och gav röst åt en radikal socialistisk-feministisk rörelse. Målet var att lyfta fram maktrelationerna i det "goda hemmet" och hur de var sammanflätade med klassrelationer och tillsammans formade det "dubbla förtrycket".

Socialdemokratiska kvinnoförbundet började agera mer självständigt och lyfte frågorna inom arbetarrörelsen. 1972 publicerades pamfletten Familjen i framtiden. En socialistisk familjepolitik, en skrift som skulle komma i flera upplagor. Här kopplades krav om jämställdhet mellan kvinnor och män med fackföreningsrörelsens projekt om en utökad industriell och ekonomisk demokrati. Dokumentet krävde ett socialistiskt samhälle där makten över produktionen ligger i arbetarnas händer, där alla vuxna deltar i samhällsproduktionen och där samhället solidariskt tar ansvar för barnen. Huvudkraven var: Arbete åt alla, offentlig barnomsorg, bostadsreformer och sex timmars arbetsdag för alla.

Kraven fick genomslag inom socialdemokratin. Under 1970-talet byggdes barnomsorgen ut kraftigt. AMS initierade flera program för att bryta könssegregationen på arbetsmarknaden. Den viktigaste enskilda reformen var föräldraförsäkringen 1974, vilket blev den främsta vägen mot en arbetstidsförkortning. På detta sätt infördes sextimmarsdagen, men endast för småbarnsföräldrar. Då andelen män som nyttjade föräldraförsäkringen var försvinnande liten kom krav på att kvotera vissa dagar för att tvinga papporna att ta ut en viss del av föräldraledigheten.

Allt fler kvinnor jobbade. Efter kriget var endast en tredjedel av kvinnorna lönearbetare. I början av 1970-talet hade siffran stigit till 59 procent, och på 1980-talet nådde den 74 procent.

Men under 1980-talet attackerades den svenska modellen och de socialdemokratiska institutionerna från höger. En svagare ekonomisk tillväxt och återkommande strukturkriser gjorde den socialdemokratiska ledningen, sedan flera decennier van vid att administrera kapitalismen, beredd att allt mer anpassa sin politik till kritiken från höger.

Efter 1990-talskrisen sjönk stödet för SAP till runt 30 procent. Allt fler LO-medlemmar förlorade tron på partiet. Många ansåg att partiet gått åt höger. Men krisen för den socialdemokratiska klassbaserade politiken måste också ses i relation till borgerlighetens utveckling. Den borgerliga regeringen 1976-82 avvek aldrig på allvar från den socialdemokratiska modellen. Under andra halvan av 80-talet var SAF däremot redo att börja en långsiktig offensiv. Den nya svenska modellen skulle bygga på fria marknadskrafter och valfrihet i välfärden.

10003_03.jpgIdeal och arbetsliv. Bild: Birgit Ståhl-Nyberg.

SAF:s mål var ett fullständigt systemskifte. De decentraliserade löneförhandlingarna var ett element i en bredare attack. Den tidigare centraliserade korporativistiska modellen skulle ersättas av företagskorporativism. Som ett led i detta behövde man också bryta sönder den hittills så starka kollektiva identitet som präglat svenska löntagare. Nu dyker den nya tankefiguren "medarbetare" upp. Den passade väl med den atomiserade individuella konsumenten som nu också blir ett ideal.

Arbetsköparnas strategi var framgångsrik. 1980- och 1990-talet präglades av starka högervindar och den politiska högerns budskap appellerade till en del yngre män i arbetarklassen. I den här gruppen ökade stödet för Moderaterna och Ny Demokrati.

Socialdemokratins kris var inte könsneutral. Majoriteten av dem som arbetar i offentlig sektor och majoriteten av dem som nyttjar den är kvinnor, och de har ett klart intresse att försvara det (renoverade) folkhemmet. De är också mindre entusiastiska för den nyliberala visionen.

På 1970-talet fanns ingen skillnad mellan andelen män och kvinnor bland SAP:s sympatisörer. Men ett sådant gap började märkas på 1980-talet. I valet 1991 röstade en oproportionerligt stor andel av kvinnorna på partier som associerades med folkhemmet (SAP och V) eller Miljöpartiet. Män som tidigare röstat på SAP började i ökad grad lägga sin röst på Moderaterna, Ny Demokrati - och på 2010-talet - Sverigedemokraterna.

Krisen har därmed öppnat för en politik där genusklyftan korresponderar med en skillnad mellan offentlig och privat sektor och mellan ideologiska ståndpunkter. Individualistiska manliga "medarbetare" i privat sektor är i ökad grad benägna att stödja nedskärningar i offentlig sektor i syfte att återställa konkurrenskraften hos "deras" företag och för att öka sin disponibla inkomst. Samtidigt slår åtstramningar och privatiseringar direkt mot den stora grupp kvinnor som arbetar och är beroende av en välfungerande välfärdssektor.

Under 2000-talet fortsätter högerns offensiv och socialdemokratins reträtt och anpassning till den nyliberala ordningen.

I dag tillhör majoriteten av de kvinnliga löntagarna arbetarklassen. För att göra en preliminär uppskattning av arbetarklassens storlek bland de anställda löntagarna utgår vi från typisk facklig tillhörighet och lönenivå. En avgränsning är att personer i chefsfunktioner inte tillhör arbetarklassen. Personer i yrken som typiskt organiseras av LO räknas till arbetarklassen. I gruppen med medianlöner i intervallet 19-27 000 kronor finns också 238 000 tjänstemän, och de räknas också in i arbetarklassen.

En relativt stor grupp anställda som saknar yrkesuppgift i statistiken bör också räknas till arbetarklassen, liksom ca 75 procent av närmare 380 000 arbetslösa 2014. Det innebär att arbetarklassen omfattar drygt 2,6 miljoner personer, vilket motsvarar 58 procent av arbetskraften.

47 procent av arbetarklassen är kvinnor, och av alla lönearbetande kvinnor tillhör 55 procent arbetarklassen. Bland de mest lågavlönade yrkesgrupperna är 60 procent kvinnor.

Av totalt 2 miljoner kvinnliga löntagare i åldern 16-64 år är 265 000 eller 13 procent födda utanför Norden år 2014. Bland kvinnor i låglönegruppen (19-27 000 kr i medianlön) är 16 procent utomnordiska invandrare, dvs. en högre andel än genomsnittet för alla löntagare. Förmodligen är det ännu fler eftersom 25 000 i gruppen som saknar yrkesuppgift är utomnordiska invandrare. De vanligaste yrkena bland utomnordiskt födda kvinnor i låglönegruppen är övrig hemservicepersonal, städare, vårdbiträden, personliga assistenter, undersköterskor och barnskötare. Skulle vi även se till löntagare med utländsk bakgrund, dvs. barn till invandrare, är andelen med annan etnisk härkomst bland lågavlönade löntagare betydligt större.

Man kunde inkludera fler tjänstemannagrupper i definitionen av arbetarklassen. Lärare, sjuksköterskor och andra tvingas i dag arbeta under allt mer industriliknande förhållanden präglade av hets och ofrihet i arbetet. Men i den här översikten har det inte varit möjligt att närmare analysera arbetssituationen för dessa mellanskiktsgrupper.

Sverige har den högsta sysselsättningsgraden bland kvinnor inom EU. Den låg 2014 på 78,3 procent för kvinnor i åldern 20-64 år, vilket kan jämföras med genomsnittet på 64,2 procent i EU. Men det är också en av de mest könssegregerade arbetsmarknaderna i världen. Kvinnorna bär till stor del upp den offentliga sektorn.

Av samtliga 2,1 miljoner förvärvsarbetande kvinnor arbetar 45 procent inom välfärdssektorn - vård, skola och omsorg. Av de förvärvsarbetande männen fanns bara drygt 11 procent inom vård, skola och omsorg 2015.

10003_04.jpgTabell 1: Kvinnor dominerar bland lågavlönade arbetare. Samtliga anställda (16 - 64 år) fördelade efter arbetare, tjänstemän och chefer samt lönenivå. Källa: SCB samt egna beräkningar. Not: Tabellen är justerad för egenföretagare som ingår i yrkesregistret. 2014. Andel kvinnor.

De största enskilda yrkesgrupperna bland lågavlönade kvinnor är undersköterska, barnskötare och vårdbiträde. Andra stora grupper är butiksbiträden, städare, restaurang- och köksbiträden. Flertalet är typiska LO-yrken, men bland de 20 största yrkesgrupperna är sex stycken tjänstemannayrken. Se figur 2 på nästa uppslag.

Lönestatistiken i tabell 1 baseras på heltidsarbete. Tar man hänsyn till arbetad tid blir bilden något annorlunda, eftersom kvinnor arbetar deltid i högre utsträckning än män. I LO:s Jämställdhetsbarometer 2016 konstateras att arbetarkvinnors genomsnittliga faktiska månadslön 2014, det vill säga när vi tar hänsyn till arbetstidens betydelse, är 17 860 kronor före skatt. Det är 73 procent av arbetarmännens, vars faktiska månadslön är 24 460 kronor. De genomsnittliga faktiska månadslönerna för kvinnor och män i tjänstemannayrken motsvarar 30 270 kronor och 39 760 kronor. De allra lägsta faktiska månadslönerna år 2014 hade kvinnor inom detaljhandeln och hotell och restaurang - strax under 16 000 kronor före skatt.

Kvinnor i LO-yrken arbetar i genomsnitt motsvarande 78 procent av heltid, medan mäns genomsnittliga arbetstid motsvarar 93 procent av heltid. I genomsnitt är kvinnors tjänstgöringsgrad i tjänstemannayrken 92 procent av heltid, medan mäns är 97 procent.

Att kvinnor arbetar deltid i större utsträckning än män beror på flera saker. Två viktiga förklaringar är dels att antalet osäkra anställningar har ökat, dels att kvinnor fortfarande förväntas ta huvudansvar för barn och hem, eller åldrade anhöriga. I början av 1990-talet hade nio av tio anställda mellan 16 och 64 år en tillsvidareanställning. Tjugofem år senare saknar närmare 17 procent av de anställda ett fast jobb. Bland kvinnor var det närmare 19 procent jämfört med 15 procent bland männen 2014. Det som framför allt ökar är timanställningarna. I en studie över svensk arbetsmarknad gjord av Katalys (Vilken arbetsmarknad ska vi ha, 2013) konstateras att arbetsköparna i allt högre grad strävar efter att precisionsbemanna. Man vill med kort varsel plocka in och ut arbetskraft vilket kräver att en växande del av arbetskraften ska vara flexibelt tillgänglig.

Stressen i arbetslivet är i de flesta fall högre för kvinnor än för män. Mer än 10 procent av alla anställda kvinnor anser att de saknar inflytande över det egna arbetstempot vilket kan jämföras med att 6 procent bland männen. Störst brist på inflytande över arbetstempot upplever kvinnor som arbetar inom service-, omsorgs- och försäljningsarbete samt kvinnor i arbete utan särskilda krav på yrkesutbildning, till exempel städerskor, köks- och restaurangbiträden och övriga servicearbetare. Det är samma mönster för inflytandet över planeringen av arbetet.

10003_05.jpgFigur 2: Här jobbar lågavlönade kvinnor. De 20 största yrkesgrupperna bland kvinnor med en medianlön mellan 19 - 27 000 kr. År 2014. Svarta staplar: LO-yrken. Grå: TCO-yrken. Källa: SCB och egna beräkningar.

LO konstaterar i rapporten Arbetsmiljön - klass och kön (2014) att arbetsmiljön försämrades kraftigt under 1990-talet för stora LO-grupper, sedan i ett långsammare tempo under 2000-talet. Efter 2011 har försämringarna tagit fart igen. Försämringarna har särskilt drabbat arbetare och kvinnliga lägre tjänstemän och gapet mellan dessa grupper och de högre tjänstemännen ökar. Arbetsintensiteten har ökat: år 2013 hade drygt 74 procent av de kvinnliga arbetarna små möjligheter att ta en kort paus i arbetet. Det är 4 procentenheter högre än 2011.

Det finns ett samband mellan kvinnors ohälsa och situationen på arbetsmarknaden. Antalet sjukskrivna är betydligt högre bland kvinnor än bland män. 2011 var 63 procent av sjukpenningmottagarna kvinnor och 37 procent män. Det är också en betydligt högre andel kvinnor (59 procent) bland dem som erhåller sjuk- och aktivitetsersättning. Framför allt är skillnaderna stora mellan kvinnor och män i åldern 40 år och uppåt. Enligt Försäkringskassan ökar sjukskrivningstalen nu igen, främst bland kvinnor.

Allt detta riskerar att påverka kvinnors arbets- och inkomstsituation både på kort och lång sikt. En annan utveckling som kan försämra kvinnors situation är omvårdnaden av anhöriga. Andelen äldre i befolkningen ökar, och samtidigt har utbyggnaden av äldrevården inte hängt med utan tvärtom försämrats. Nästan var fjärde plats har försvunnit under 2000-talet. Av dem som ger anhörigomsorg i åldersgruppen 45-66 år minst en gång i månaden har 13 procent av kvinnorna och 8 procent av männen minskat sin arbetstid, sagt upp sig eller gått i pension tidigare än planerat som en konsekvens av omsorgsgivandet. Av alla som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden har 16 procent av kvinnorna och 11 procent av männen fått minskade inkomster på grund av detta. Det finns klasskillnader i anhörigvården.

10003_06.jpgFigur 3: SD lockar inte LO-kvinnorna. Partisympatier bland LO-medlemmar i november 2016. Källa: SCB:s partisympatiundersökning (PSU) och egna beräkningar. Bland LO-medlemmar är det vanligare att kvinnliga anhörig tar huvudansvaret för omsorgen av äldre.

Samtidigt har arbetsvillkoren i äldreomsorgen försämrats. Andelen anställda som allvarligt överväger att byta jobb har ökat markant mellan 2005 och 2015. Arbetstiderna har blivit mer flexibla, antalet hjälptagare per arbetspass har ökat och personalens möjligheter att påverka arbetet minskat.

I ett längre perspektiv riskerar utvecklingen att leda till att kvinnor också får en sämre pension och därmed också ett försörjningsberoende av sin make/partner. Kvinnor har i genomsnitt lägre pension än män, men delar man upp de kvinnliga pensionärerna i olika grupper framträder stora skillnader. Enligt SCB har det aldrig tidigare funnits så många pensionärer med en pension som ligger under EU:s officiella fattigdomsgräns på 10 800 kronor. En stor andel i denna grupp är kvinnor. 60 procent av alla kvinnliga pensionärer är ensamstående. PRO konstaterar: Om några decennier när deltidsarbetande kvinnor och utlandsfödda med få yrkesverksamma år når pensionsålder, riskerar vi att få stora grupper som i praktiken har så låga pensioner att de inte går att leva på. Den viktigaste förklaringen till kvinnors sämre pensioner är att de oftare arbetar deltid.

Dessa klasskillnader förstärks av politiska reformer som RUT-avdraget. Dessa avdrag utnyttjas huvudsakligen av höginkomsthushåll samtidigt som de som arbetar i sektorn i stor utsträckning är lågbetalda kvinnor. En stor del av de privata hemtjänstföretagen saknar kollektivavtal, vilket innebär att företagen kan hålla nere sina kostnader och att pensionerna försämras för de anställda.

Arbetsköparna och de borgerliga partierna har alltså under de senaste 35 åren drivit en framgångsrik klasskamp. En viktig ideologisk komponent har varit att ersätta "löntagare"-begreppet med "medarbetare". Med begrepp som "arbetslinje" och "utanförskap" och "bidragsberoende" har man lyckats vinna stöd även i LO-leden, och under 1980- och 90-talen började man se skillnaden mellan kvinnor och mäns partisympatier. Den kan vi se även i dag.

Bland LO-medlemmar är socialdemokraterna fortfarande det största partiet i SCB:s partisympatiundersökning (PSU) från november 2016. Av samtliga uppger 44,3 procent att de anser att socialdemokraterna är bästa parti, marginellt fler kvinnor (45,6 procent) än män (43,4 procent). Näst störst parti bland LO-medlemmar är Sverigedemokraterna. 20,8 procent anser att SD är bästa parti - 25 procent av de manliga LO-medlemmarna men endast 14,6 procent av de kvinnliga.

Omkring 7 procent av LO-medlemmarna anser att Vänsterpartiet är bästa parti, lika många kvinnor som män. Kvinnliga LO-medlemmar sympatiserar i högre grad än manliga medlemmar med Centerpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Kvinnor inom LO röstar således i högre utsträckning än männen på partier som har en tydligare profil i välfärdsfrågorna.

Det är klassisk strategi från den härskande klassens sida att ställa olika grupper inom arbetarklassen mot varandra: stad mot land, infödda mot invandrade, arbetslösa mot fast anställda. Här finns också en ökad fara att man lyckas slå in en kil mellan kvinnor och män. Under de senaste decennierna har industrins intressen flera gånger ställts mot välfärdssektorns inom den fackliga rörelsen och socialdemokratin. Under 1990-talet fanns det också ett verkligt missnöje med de offentliga arbetsgivarna bland Kommunals medlemmar. Därför fanns inledningsvis ett relativt stort stöd för privatiseringarnas möjligheter att påverka medlemmarnas löner och arbetsvillkor, något som privatiseringsivrarna inom politiken och bland arbetsköparna inte var sena att utnyttja.

Tjugo år senare växer missnöjet med privatiseringar och entreprenadlösningar. Men känslan av maktlöshet är utbredd, och det saknas ett trovärdigt fackligt och politiskt alternativ till vänster. I Jämställdhetsbarometern från 2016 konstaterar LO att jämställdhetspolitiken måste bygga på klassmedvetande. Utgångspunkten för det fackliga arbetet måste vara allas rätt till ett hållbart arbete, ekonomisk självständighet och full sysselsättning.

Ett sådant mål kräver en långsiktig facklig strategi som i högre utsträckning än idag måste bli offensiv och konfrontativ. Det växande antalet osäkra anställningar hotar den fackliga anslutningsgraden. För många blir medlemskap i a-kassa och fack en dyr affär. Allt fler rör sig också mellan olika tillfälliga anställningar som täcks av olika kollektivavtal, vilket gör det svårt att upprätthålla ett fackligt engagemang. Utan en trygg anställning blir det också svårare att våga påtala brister på en arbetsplats.

Men om det fackliga arbetet inte endast ska bli en försvarskamp krävs också en alternativ ekonomisk politik som kan understödja den fackliga kampen. En sådan politik måste bygga på att återupprätta välfärdsstaten, men i en modern version. Det innebär en politik för ökade investeringar, ekonomisk demokrati och en socialiserad bostads-, barnomsorgs- och äldreomsorg. Att utveckla en sådan politik är vänsterns främsta uppgift idag. Både den fackliga strategin och den alternativa ekonomiska politiken måste bygga på kravet på jämlikhet mellan kvinnor och män i både produktionen och reproduktionen - på arbetet och i hemmet. Kampen mot kapitalismens ojämlikhet förutsätter att arbetarrörelsen förmår skapa nya band av solidaritet mellan löntagarna, både kvinnor och män. Målet bör vara en välfärdspolitik som förenar arbetarklassens kvinnor och män mot kapitalet.