Arbetarrörelsen har varit dålig på att se kvinnan, medan feminister har varit dåliga på att se den kvinnliga arbetaren. Det är dags för en feminism som fokuserar på arbetsvillkor, bostäder och välfärd, skriver Alma Öberg.

Arbetarrörelsen har länge, och med viss rätt, blivit kritiserad från feministiskt håll för att vara manscentrerad och för att ignorera sina kvinnliga kamrater. Bilden av arbetaren har varit en stereotypt manlig industriarbetare i fabriken, arbetande med trä eller metall. I kampsången "Arbetets söner" blir idealet nästan övertydligt. Gårdagens arbetarkvinnor, exempelvis textilarbetarna, hade en sekundär plats inom arbetarrörelsen. Och även om det blivit bättre sedan dess så finns spåren kvar av det manliga arbetaridealet.

Sedan mitten av 1900-talet har andelen industriarbeten minskat betydligt samtidigt som en allt större del av arbetarklassen arbetar inom den offentliga sektorn, och bland de absolut vanligaste lågbetalda yrkena inom vård och omsorg så ligger andelen kvinnor på runt 90 procent (SCB, På tal om kvinnor och män). Utifrån LO:s jämställdhetsbarometer från 2015 har arbetarkvinnor sämre villkor, lägre lön, lider oftare av stress, fysiska såväl som psykiska arbetsrelaterade svårigheter och har generellt sett mindre möjlighet att styra sitt arbete än såväl arbetarmän som kvinnor och män inom tjänstemannayrken. Det behövs inte en avancerad analys för att koppla detta till villkoren i offentlig sektor. Arbetarklassens kvinnor är med andra ord en grupp som är dubbelt utsatt - just därför är de en grupp som har potential att organisera sig.

Men om arbetarrörelsen varit dålig på att se kvinnan, hur bra har feminismen på sin sida varit på att se den kvinnliga arbetaren? Under 70-talet blev den feministiska organisationen Grupp 8 kritiserad för att främst företräda välutbildade kvinnor från mellanskiktet. Det var inte helt grundlöst då en stor andel av de aktiva medlemmarna var högutbildade kvinnor som på grund förväntningarna på kvinnor att bli hemmafruar inte kunde utnyttja sin ofta höga utbildning på arbetsmarknaden. Givetvis var det inte ett obetydligt problem för samhället och de drabbade. Men i en feministisk organisation där den akademiska mellanskiktserfarenheten lyser starkast, så kan klassfrågan inte bli annat än ett sidospår. Fokus på mindre bemedlade kvinnors situation kommer närmast att likna välgörenhet snarare än medvetandegörande och delaktighet, varför de arbetarkvinnor som gick med ofta inte blev långvariga. Det var inte deras perspektiv som framfördes.

Precis som arbetarrörelsen var ovillig att förstå arbetarkvinnans dubbla utsatthet i det patriarkal-kapitalistiska samhället, så misslyckades feminismen med samma sak då viljan att skapa ett starkt systerskap över klassgränserna i realiteten osynliggjorde de klassrelaterade maktstrukturer som fanns och finns också mellan kvinnor.

10002_01.jpgBild: Robert Nyberg.

Hur ser då klassmedvetenhet i den nutida feminismen ut? Det kortare svaret är att den knappast blivit bättre. De postmoderna argumenten om att jämställdhet inte bara har med ekonomi och materiella livsvillkor att göra, utan att maktrelationer, identitet och föreställningar spelar en viktig roll tycks ha gått varvet runt, så att fokuset på normer och livsstilsfeminism, där det handlar om att agera och konsumera rätt, tycks ha tagit över den interna debatten. Det är inte frågor som rör löner, arbetsvillkor eller bristen på billiga bostäder som ges plats inom mediefeminismen. Ta exempelvis den internfeministiska essäsamlingen Bad feminist av Roxane Gay från 2015, där författaren framhåller att hon är en så kallad "Bad Feminist" i andra feministers ögon. Inte för att hon inte anses kämpa tillräckligt eller för att hon har fel värderingar, utan för att hon lyssnar på fel musik och ser på fel tv-serier. Boken har fått mycket uppmärksamhet då många aktiva feminister uppger att de känner igen sig i hur fel kulturella uttryck blir det värsta brott en medveten feminist kan begå. Fokus på människors livsstil och alla små handlingar i vardagen kan illustreras med hur det klassiska feministiska uttrycket "det personliga är politiskt" ofta felciteras som "det privata är politiskt". Feminismen tycks aldrig ha varit lika individ- och konsumtionsfokuserad som i dagsläget.

Vi bör så klart påpeka att det alltid varit de med bäst ekonomiska och sociala förutsättningar som haft största möjlighet att föra fram sina intressen. Så även gällande kvinnofrågor. Men akademiseringen av feminismen och fokus på könsperformativitet har knappast hindrat utvecklingen mot att än en gång göra feminismen till något som främst ger tillträde till dem som har de sociala och ekonomiska möjligheterna till högre studier samt de vilkas utsatthet inte främst rör eller berör materiell standard eller är arbetsrelaterad. Det resulterar i att arbetarkvinnor i realiteten utestängs från rörelsen. För vad har de där att hämta?

I den postmoderna feminismen har en liknande diskussion om bland annat ras liksom kritik riktad mot så kallad vit feminism fått spridning och uppmärksamhet. Mycket tack vare ickevita kvinnor som fört sin egen talan och tagit plats inom etablerade feministisk amedier. Men finns där liknande röster för den dubbla utsatthet som arbetarkvinnor möter, och ges frågeställningarna någon kredibilitet? Då röster om feminismens fokus på övre medelklasskvinnors situation åberopas blir de inte sällan tillbakavisade med anklagelser om att handla om "snubbig marxism", även om det framförs av kvinnor, för att på så vis slippa bemöta kritiken.

10002_02.jpgBild: Robert Nyberg.

Marxismen har alltid förespråkat att arbetarklassen ska enas oberoende av ursprung, nationalitet eller hudfärg. Det har ansetts nödvändigt för en stark arbetarrörelse att inte splittra klassen efter sådana variabler utan hålla ihop genom inre solidaritet. Visst har det ofta lett till att kvinnors situation osynliggjorts, men det skulle lika väl kunna användas som ett argument för ökad solidaritet och uppmärksammande. Hur införlivar man då en sådan solidaritet idag och vilka problem måste överkommas? Det är lätt att bara skylla på den traditionella arbetarrörelsen och slänga sig med begrepp som "exkludering" eller påtala brist på representation.

När vi idag pratar om rasism och kvinnoförtryck så hamnar diskussionen alltför ofta i frågan om representation. Om vi bara kvoterar in tillräckligt många av alla utsatta grupper i medier eller bolagsstyrelser så har vi slagit två flugor i en smäll - rasism och sexism har brutit upp sin oheliga allians och finns inte längre! Problemet är att representation inte nödvändigtvis förändrar de materiella förhållandena för arbetarkvinnan eller kvinnor som grupp. Det är också därför som den marxistiska analysen är så viktig att applicera i den feministiska kampen. 
Utifrån en marxistisk analys är det de med svagast resurser som måste organisera sig och kräva mer. Precis som populära högerteorin om "trickle-down economics", där rikedom sipprar nedåt i pyramiden ifall den får samlas tillräckligt obehindrat på toppen, fungerar i realiteten inte en "trickle-down feminism", där fokus på kvinnor i företagsstyrelser i sig anses gynna de kvinnor som arbetar på golvet.

Arbetarkvinnor har inte bara varit dubbelt utsatta, utan dubbelt osynliggjorda från de två rörelser där de annars skulle kunna ha potentialen att föra fram sina positioner. De har hamnat mellan stolarna, mellan två rörelser som båda inte är sena att kritisera varandra för att missa just arbetarkvinnornas särskilda situation.

Finns det en plats för en arbetarfeminism i Sverige i dag? En som kan medvetandegöra arbetarkvinnor till aktiva kämpande subjekt som för sin egen talan och inte förpassar dem till marginalen? Vad jag är övertygad om är att en sådan feminism inte bara är nödvändig utan också utvecklas av och med de kvinnor som berörs. Sverige är inte längre det industriland som det en gång var, och arbetaren är i dagsläget i stor utsträckning en kvinna. Att göra hennes situation till en bisak är ovärdigt, oavsett om det görs iklädd blåställ eller med rosa genusglasögon.

Vad skulle en arbetarfeminism kunna innebära? Det är egentligen inte särskilt svårt att hitta exempel på skevhet i makt och fördelning där klass och kön samverkar. Privatiseringar inom välfärdssektorn med möjlighet att göra vinster på vård och omsorg har från högerhåll tidigare framförts som ett sätt för kvinnor att "komma upp sig", starta företag och tjäna pengar. Men ser man på verkligheten och resultatet av experimentet med privata vinstdrivna välfärdsföretag, så framkommer i stället en annan bild: Främst redan välbeställda män har plockat ut miljonbelopp av skatteintäkter samtidigt som de som arbetar på golvet i stor majoritet är kvinnor som fått både sämre arbetsvillkor och minskade möjligheter till heltid. Ett annat exempel är nedskärningen av välfärden och exempelvis hur äldreomsorgen blivit mindre generös, boenden försvunnit och hemtjänstens resurser bantats ner. Det är inte enbart ett bakslag för äldre i behov av stöd och för de anställdas villkor. Resultatet har också blivit att framför allt kvinnor från arbetarklassen tvingats ökat sitt obetalda arbete för att hjälpa sina närstående då äldreomsorgen brister.

10002_03.jpgFeminism utan socialism…

I praktiken är högerreformerna rakt igenom antifeministiska och ett hårt slag mot jämställdheten. Det är främst kvinnor vilka redan är ekonomiskt och socialt utsatta som genom brist på heltid, otrygga anställningar, ökat krav på obetalt arbete och allmänt dåliga villkor tvingas tillbaka till hemmet. Det minskar livsutrymmet och självbestämmandet då det på grund av ekonomiska orsaker och svårigheter på såväl arbets- som bostadsmarknaden exempelvis blir svårare att lämna en destruktiv relation, och det gör många kvinnor mer beroende av sina manliga partner. Det gör det svårare för kvinnor att delta i den offentliga sfären, att engagera sig politiskt och göra sig hörda, då det berömda "livspusslet" inte går att få ihop.

Teoretiskt sett skulle en arbetarfeministisk kamp kunna utgå från exempelvis fackföreningar som organiserar en stor andel kvinnor. Bland ideologerna i LO finns visserligen både rimliga värderingar och kunskap kring arbetarkvinnors speciella situation. Men ser vi på hur LO och exempelvis det kvinnodominerade Kommunal fungerar och styrs i praktiken så finns det mycket att önska. Det räcker med att gå tillbaka till skandalerna 2016 för att se vad toppstyrning med mycket högavlönade företrädare leder till.

En förändring på området löner, arbetsvillkor, bostäder och en täckande välfärd med fokus på kvinnors situation hade kunnat öka jämställdheten nedifrån och upp. Det hade kunnat förbättra situationen för en stor andel kvinnor och ge dem en bättre grundläggande trygghet och därmed ökad makt. Men då måste frågorna också kunna lyftas som de feministiska frågor de är och de berördas röster måste göras hörda.